Peter Parkers identitet är röjd och dessutom sprids rykten om att han är på fel sida. Spindelmannens privatliv rasar samman och det drabbar även alla i hans närhet. I ren desperation går han till sin vän Dr Strange, men formeln som ska rädda situationen går väldigt snett...

 

Utrop som "den bästa Spidermanfilmen någonsin" och skyhöga 8,8 på IMDB skapar lätt förväntningar i en tid då Marveluniversumet står och stampar lite och där vi nog är många som funderar på om man verkligen ska fortsätta pumpa ut filmer efter det fantastiska avslutet med Avengers  - Endgame?

 

Och något mästerverk är det här då rakt inte. Snarare ytterligare ett vågat hopp ut i en kreativ chansning, som varierat från genialiska Wandavision till tråkiga Falconserien. 

 

I denna gestaltning råkar Dr Strange:s besvärjelse öppna upp en kanal mellan olika dimensioner och istället för att lyckas få alla att glömma Peter Parker lockar han dit alla som känner honom. Plötsligt dyker skurkar från alla tidigare filmatiseringar upp och slutligen även andra Spindelmannen. Detta är mycket underhållande, men också på gränsen till fånigt. Det blir riktigt stelt vid flera tillfällen. Inte minst i interaktionen mellan skurkarna. 

Till filmens styrka hör att man faktiskt lyckats casta alla originalskådespelare. Alfred Molina (Dr Octavius) får jobba i uppförsbacke manusmässigt, medan Willem Dafoe får spela ut som Green Goblin. Det andra som är bra är humorn. Det är riktigt roligt många gånger och metahumorn, när Tobey Maguire, Andrew Garfield och Tom Holland inte bara diskuterar olika egenskaper hos sin karaktär utan också funderar på vem som är bäst, håller hög klass. Zendaya och Jacob Batalon har ett kul samspel och Benedict Cumberbatch är ju genial. 

 

Men svagheterna är också påtagliga. Premissen är urfånig och att Dr Strange skulle riskera hela universum för att några kids ska komma in på MIT är för fånigt. Filmen känns aldrig viktig. Det blir aldrig särskilt spännande och scener som egentligen borde vara starka blir det inte eftersom det mest känns som en parodi/komedi. Det är också för mycket CGI. Upplevelsen är nästan animerad stundom. Det hela räddas i viss mån av ett riktigt starkt slut. 

Underhållande och roligt! 3/5 (6/10)

 

Jag har också sett Shang-Chi och legenden om de tio ringarna. En film som är historisk med den första ostasiatiska superhjälten, men som annars mest känns som en klassisk Kung Fu-rulle. Kul med legender som Michelle Yeoh och Tony Chiu-Wai Leung, men det lyfter aldrig. Ben Kingsley är också med i en knasig biroll. 

Snyggt, vackert, sevärt men lite tråkigt o förutsägbart 

 

3/5 (6/10)