IRL eller online? Det är frågan

Ready Player One
 
 
 
I en framtid där människan slutat bry sig om att försöka röja upp i smutsen flyr alla istället in i en mäktig virtuell reality-värld som heter Oasis. I Oasis kan man bli och vara vad som helst och om man jobbar på det blir man starkare och rikare. De som siktar allra högst är de som deltar i den stora tävlingen; jakten på de tre nycklarna som öppnar upp allt...
 
Steven Spielberg ger sig in i dataspelsgenren med en äventyrlig och lättsam variant på dystopi. Den virtuella världen man byggt upp är härlig och fullspäckad av film- och spelreferenser från 70-talet och framåt. Vissa saker är underbara som att en av nycklarna finns gömda inne i ”the shining” och att protagonisten färdas i en Delorean (Tillbaka till framtiden). Själva historien är klassisk och enkel och utan stora överraskningar. Jag tycker att man hade kunnat göra tredje akten mer raffinerad och från en viss charmig fräschhet blir det där ganska klyschigt. Men klart underhållande, stor igenkänning och hög mysfaktor kring den mytomspunna spelskaparen. 
 
Sevärt 3/5 (6/10)
 
Jumanji
 
 
 
En grupp gymnasieungdomar som råkat få kvarsittning tillsammans finner det gamla spelet Jumanji när de städar ett förråd och sugs in i spelet. I form av de avatarer de valt måste de nu ta sig i mål och rädda Jumanji om de inte vill vara fast inne i en virituell djungel för alltid...
 
I nyversionen av den klassiska filmen har brädspelet uppdaterats till ett typiskt TV-spel och ganska lite påminner om originalet. Grundhistorien är oerhört klassisk med de som är lite utanför som sätts ihop med de populära snyggingarna och finner både vänskap och kärlek samt utvecklad litegrann. Filmens höjdpunkter är driften med typiska TV-spelsmoment och karaktärer, som när en av tjejerna konstaterar hur opraktisk hennes klädsel är för djungeläventyr eller att snyggingen förstås blivit en medelålders man (i form av Jack Black). Men på det stora hela blir det ändå för klyschigt och tråkigt för att ge nåt.
 
Visst underhållningsvärde 2/5 (4/10) 

Lite uppdateringar

Sjukdom stress mm har gjort att frekvensen på den här bloggen gått ner betänkligt, men nu i tiden mellan guldbaggegalan och Oscarsgalan ska jag se så mycket film jag kan. Igår såg jag två:
 
Paddington 2
 
 
 
Den nyfikna och modiga lilla björnen som ser det goda i alla bor numera i London med din nya familj, men han längtar samtidigt efter tant Lucy (björnen som en gång räddade honom och sedan uppfostrade honom). När ett kringresande tivoli passerar hittar Paddington en perfekt present, en dyr bok, som han börjar spara till. Men boken visar sig vara mycket värdefull och fler är ute efter den...
 
Mycket välgjort och mysigt familjeäventyr med sköna brittiska skådisar i alla roller. Miljö- och kostymmässigt är det klockrent (får en Wes Anderson-känsla) och även humorn är mycket lyckad. I övrigt är det lite lagom spännande och lite lagom berörande. Min 3-åring skrattade mycket och min 6-åring fångades av spänningen. 
 
3/5 (6/10)
 
 
Going in style
 
 
 
Tre äldre vänner blir lurade på sin pension och bestämmer sig för att råna banken i fråga. Men hur lätt är det flr tre 80-åringar att råna en storbank och hur ska de lura FBI?
 
Zach Braffs filmer brukar vara underfundiga, konstnärliga och byggs mest på känslan. De brukar vara enkla, men fina. Här blev det tyvärr bara enkelt. Trots storskådisar som Michael Caine och Morgan Freeman lyfter det aldrig. Det är lite småmysigt och stundtals roligt (framförallt Christopher Lloyd), men på det stora hela en besvikelse. 
 
3/5 (5/10)

May the force be with you

Star Wars VIII - the last Jedi
 
 
 
I en galax långt, långt borta har den ondskefulla organisationen ”first order” tagit makten och styr med järnhand utan att backa för slaveri och tortyr. Men än finns det hopp. En liten rebellstyrka kämpar för en fri galax och på en avlägsen plats har Rey funnit legenden Luke Skywalker...
 
Eftersom episod VII uppvisade stora likheter med originalfilmen från 1977 befarade många att detta skulle bli en kopia på uppföljaren ”the Empire strikes back” från 1980. Men riktigt så blev det inte. Visst är grundstrukturen i mångt och mycket densamma, men den här filmen är ändå också unik på ett annat sätt än sjuan. Plotten innehålller en del snygga vändningar, särskilt mot slutet, och det känns fräscht och berörande. Humorn är fantastisk och det är både mer och varmare av den varan. Flera scener med Chewbacka är superba och man har skapat en hög riktigt sköna och stundtals gulliga nya varelser. Miljöerna är slående vackra, inte minst den kreativa markkonstruktionen på rebellplaneten, och jag slås flera gånger över hur bra stridsscenerna är. Man går inte i den fällan som så många andra actionfilmer där det rusar på allt för fort med stressiga kamerabyten och försök att vara så cool som möjligt. Här är det snyggt, överskådligt och aldrig särskilt överdrivet. 
 
Filmens absoluta styrkor ligger i mixen mellan humor, action, djup och allvar. Kampen mellan ont och gott, rätt och fel, sanning och lögn, inom människor, fångas verkligen i Reys och Kylo Rens inre kamp och telepatiska dialoger. Kan Ren bli god? Kan Rey bli ond? Mycket välgjort. Men i synnerhet har man börjat ännu tydligare föra in att det inte nödvändigtvis är så enkelt som att goda är helt goda och onda är helt onda. Visst finns det också tillfällen då filmen går lite ”over the top”-Disney och plotten är hemskt enkel, men totalupplevelsen är mycket positiv. 
 
Nya star wars fullt av kvinnor i bärande roller och utan total vit dominans levererar verkligen. John Williams musik håller förstås också högsta klass. 
 
Jag har alltid gillat mellanfilmer. Jag älskar när man är mitt i storyn. Jag gillar den här med mycket. Ett hisnande, vacker upplevelse!
 
Klarar Bechdeltesten
 
Klar 4/5 (7,5/10) och plats 251 på den uppdaterade topplistan 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0