Gentlemannen och rebellen

Borg
 
 
 
1980 spelar Björn Borg för sin historiska femte raka titel i Wimbeldon. På andra sidan nätet står den unga, hetlevrade, talangen John McEnroe. Pressen är enorm på dem båda. Matchen har haussats upp till bristningsgränsen och alla vill att den till synes lugna och väluppfostrade svensken ska besegra den bråkiga amerikanen. Men få vet vad som egentligen sker på insidan. Vad som egentligen står på spel...
 
En av förra årets mest uppmärksammade svenska filmer, nominerad till elva guldbaggar levererar utan att fälla mig totalt. Samtidigt kan jag inte se hur de kunnat göra det så mycket bättre. Fantastiskt foto, snyggt sammansatt, välcastat och dramaturgiskt strålande. Det är spännande, fast man vet hur det ska gå, och jag har aldrig sett tennis speglas så verklighetstroget på vita duken. Tyvärr är ändå historien lite för enkel och inte tillräckligt livsomstörtande för att generera ett mästerverk. Men det är bra. Riktigt välgjort sportdrama där Shia Leboef strålar allra mest som en arg men ändå sympatisk McEnroe. (Språkgeniet Tuva Novotny imponerar också.)
 
Min slutsats blir en stark 3/5 (6/10)

A bright idea

Bright
 
 
 
I en alternativ nutid har människan länge samexisterat med diverse klassiska fantasyvarelser som alver, orcher och féer. Men samexistensen är knappast felfri. Alverna är i nästan samtliga fall rika och på höga poster och orcherna är nästan uteslutande på samhällets botten. Mycket pga ett krig för 2000 år sedan där de flesta av orcherna stred på fel sida. Mitt i detta finner vi polisen Ward, som ganska ofrivilligt fått LAPD:s enda orch till partner...
 
Låt oss börja med det positiva: man har en bra grundidé. Ja, det var väl det? Eller nej. Noomi Rapace spelar en cool karaktär också, fast den gör man ingenting av. Över huvud taget handlar det mycket om just det. Man har en hel del sköna idéer som man helt slarvar bort i en mycket tafatt plot. Dessutom finns det en hel del fallgropar i balansgången kring fånigt och fyndigt när man korsat fantasy med klassisk polisfilm. Jag älskar att orcherna bara lyssnar på blackmetal men avskyr när Ward jämför Orchgangsters med Shrek. Det går inte att få mig att acceptera den alternativa verkligheten om man låtsas att det ändå är exakt vår verklighet runt om.
 
En annan fallgrop är det klassiska actionproblemet i att få skurken att kännas svårövervinnerlig, men ändå möjlig. Här är det uselt med skurkar som ena stunden kan gå rakt igenom kulsvärmar utan att skydda sig och döda folk utan att titta, för att i nästa stund ha bekymmer när våra hjältar får tag i en bricka i köket. 
 
Det här är Netflix dyraste filmsatsning hittills, men det räcker tyvärr inte till. Det är underhållande och det finns frön till både spänning och djup som dessvärre aldrig tas tillvara. 
 
2/5 (4/10)

May the force be with you

Star Wars VIII - the last Jedi
 
 
 
I en galax långt, långt borta har den ondskefulla organisationen ”first order” tagit makten och styr med järnhand utan att backa för slaveri och tortyr. Men än finns det hopp. En liten rebellstyrka kämpar för en fri galax och på en avlägsen plats har Rey funnit legenden Luke Skywalker...
 
Eftersom episod VII uppvisade stora likheter med originalfilmen från 1977 befarade många att detta skulle bli en kopia på uppföljaren ”the Empire strikes back” från 1980. Men riktigt så blev det inte. Visst är grundstrukturen i mångt och mycket densamma, men den här filmen är ändå också unik på ett annat sätt än sjuan. Plotten innehålller en del snygga vändningar, särskilt mot slutet, och det känns fräscht och berörande. Humorn är fantastisk och det är både mer och varmare av den varan. Flera scener med Chewbacka är superba och man har skapat en hög riktigt sköna och stundtals gulliga nya varelser. Miljöerna är slående vackra, inte minst den kreativa markkonstruktionen på rebellplaneten, och jag slås flera gånger över hur bra stridsscenerna är. Man går inte i den fällan som så många andra actionfilmer där det rusar på allt för fort med stressiga kamerabyten och försök att vara så cool som möjligt. Här är det snyggt, överskådligt och aldrig särskilt överdrivet. 
 
Filmens absoluta styrkor ligger i mixen mellan humor, action, djup och allvar. Kampen mellan ont och gott, rätt och fel, sanning och lögn, inom människor, fångas verkligen i Reys och Kylo Rens inre kamp och telepatiska dialoger. Kan Ren bli god? Kan Rey bli ond? Mycket välgjort. Men i synnerhet har man börjat ännu tydligare föra in att det inte nödvändigtvis är så enkelt som att goda är helt goda och onda är helt onda. Visst finns det också tillfällen då filmen går lite ”over the top”-Disney och plotten är hemskt enkel, men totalupplevelsen är mycket positiv. 
 
Nya star wars fullt av kvinnor i bärande roller och utan total vit dominans levererar verkligen. John Williams musik håller förstås också högsta klass. 
 
Jag har alltid gillat mellanfilmer. Jag älskar när man är mitt i storyn. Jag gillar den här med mycket. Ett hisnande, vacker upplevelse!
 
Klarar Bechdeltesten
 
Klar 4/5 (8/10) och plats 172 på den uppdaterade topplistan 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0