Who'd you gonna call?

Ghostbusters
 
 
Ett spöke dyker upp i ett gammalt hus i New York, vilket föranleder ett oväntat besök hos collegeprofessorn Erin Gilbert. Erin skrev en gång i tiden, tillsammans med en vän, en bok om det paranormala, en bok hon inte gärna vill sammankopplas med. Hon bestämmer sig för att konfrontera sin vän och få bort boken från marknaden, men tvingas istället inse att det paranormala existerar...
 
Rebooten av klassikern Ghostbusters är en av årets mest debatterade filmer. Mest har debatten inte handlat om själva filmen eller ens fenomenet att gamla filmer görs om utan istället om könet på huvudrollsinnehavarna. Naturligtvis är det i viss mån ett feministiskt ställningstagande att välja fyra kvinnor istället för fyra män i rollerna, men varför är det en så stor sak? Originalet (som för övrigt knappast var ett mästerverk) finns kvar och påverkas förstås inte av en ny version. Detta är en ny film och varför inte tänka lite nytt? Inget är väl tråkigare än när en remake är en exakt kopia av originalet? Framförallt tycker jag att det är själva filmen man ska bedöma oavsett skådespelarvalen. Vissa höjer den till skyarna och ännu fler sågar den vid fotlnölarna bara pga att det är fyra kvinnor. Jag tycker det är ett fräscht val och att det är bra när den manliga dominansen i Hollywood utmanas, men det allra viktigaste är om filmen är bra eller ej. 
 
Filmen, liksom regissören Paul Feig, blandar och ger. Grundkonceptet är lysande och skådespelarna är bra. Stundtals skrattar jag högt. Men det är också ett otroligt tunt manus och en hel del låg amerikansk flamshumor. Filmens antagonist är tråkig och ytlig och intrigen utanför den lilla gruppen blir aldrig särskilt intressant. Gruppdynamiken och dess utveckling är däremot bra och det är kul att skådisarna från originalfilmen gör cameos (även om de känns lätt malplacerade). Kristen Wiig övertygar i huvudrollen och Melissa McCarthy gör den roll hon numera alltid gör, vilket fungerar utmärkt. Det är inte alls lika roligt som i Spy, men bättre än i Heat. Kate McCinnon och Leslie Jones har fått berydligt tråkigare karaktärer att jobba med och i Leslies fall blir det rätt stereotypt. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
Totalt sett en klar 3/5 (6/10). Inget mästerverk, men en mycket underhållande film. 

You are my quest - or I love you monkey

Kubo - and the two strings
 
 
 
De mördade hans far och stal hans ena öga och tillsammans med sin mor har han gömt sig sedan dess. Nu ställs allt på prov när Kubo råkar väcka en gammal ande till liv. Tillsammans med en tuff apa och en knasig skalbagge bildar han en osannolik trio som ska försöka stoppa ondskan
 
En otroligt vacker stop-motion-film med en enkel, men magisk historia som rymmer kärlek, hat, humor och spänning. Det är en ganska vuxen historia som knappast passar de yngsta barnen. Framförallt var det snyggt som bara den. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
4/5 (7/10) och plats 

Very good moms

Bad moms
 
 
 
Amy (Mila Kunis) sliter halvt ihjäl sig för att hålla ihop sitt liv med två barn, deltidsjobb, träning, aktiviteter, hus, matlagning, hem&skola mm mm Hon curlar både barn och arbetskamrater. Man skulle kunna tro att hon är ensamstående, men någonstans där i kaoset finns en usel, oförstående man. En dag tar energin slut och tillsammans med två andra utslitna mammor bestämmer sig Amy för att släppa alla hämningar och inte bry sig om att vara så där bra hela tiden...
 
Det här är en otroligt klassisk historia. Dramaturgin, med den lilla goda människan som försöker utmana normen och de stora björnarna, har man sett tusen gånger om. Konceptet bygger dessutom på en klyschig stereotyp av familjeliv som många av oss förhoppningsvis har lämnat bakom oss, men som nog är smärtsamt aktuell för många än, inte minst i USA. För att skapa humor har man dragit det till sin spets med riktgt usla män och mossiga ledartyper. Och det är ofta ganska kul även om det också blir väldigt mycket sex- och sprithumor. Framförallt tycker jag att huvudkaraktären blir ett fint porträtt av en mamma som tokälskar sina barn. Den här typen av film kan bara sluta på ett sätt: med en fullkomlig explosion i sockersötma. Det blir lite för mycket, men på det stora hela blev jag både underhållen och engagerad. Kanske är jag skadad av mitt eget föräldraskap. 
 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
Värd en knapp 3/5 (5/10)

More of Moore

Where to invade next
 
 
 
Michael Moore ger sig iväg till Europa för att kolla vilket land USA borde invadera härnäst. USA har nämligen mycket att lära när det gäller semester, sociala försäkringssystem, sammanhållning, skola och feminism. 
 
Jag skriver inte så ofta om dokumentärfilmer här eftersom det liksom är en helt egen genre (som inte är med på min lista) Ofta är dokumentärer de allra bästa filmerna och ofta använder de samma knep som i vanliga filmer gällande dramaturgi, ljussättning, musik osv, vilket gör att dokumentärfilmen inte längre alltid är så dokumentär utan någon sorts mellanting mellan fiktion och verklighet. 
 
Michael Moore målar upp sin värld väldigt svartvit och väljer att ha med sådant som stödjer hans tes. Han är enormt skicklig på att manipulera tittaren med känslosamma ögonblick, vackra klipp och starks ögonblick. Icke desto mindre har han ändå mycket viktigt att säga i sina samhällskritiska skildringar av det stora landet i väst. "Bowling for Columbine" var ett mästerverk, därefter har verken varit lite mellanmjölk. Det här var ett steg i rätt riktning. Framförallt är det några ögonblick som fångar mig: Tyskarnas sätt att jobba med sin mörka historia, Den tunisiska journalistens hjärtliga uppmaningar, finländarnas syn på barn och kunskap samt de isländska kvinnorna.
 
Bra film! 

Fisken som visste för lite

Hitta Doris
 
 
 
Plötsligt en dag börjar Doris, fisken utan kort- och långtidsminne, komma ihåg små fragment av sin barndom. Hon inser att hon har en familj som hon saknar. Jakten kan börja...
 
En fin liten historia, men otroligt snäll. Äventyret är nte alls lika vidunderligt, spänningen är inte alls lika hisnande och det finns egentligen aldrig något riktigt hot. Alla är snälla och inte ens när det känns hopplöst, känns det särskilt hopplöst. Filmen är smårolig, men inte en enda gång brast publiken ut i gapskratt.
 
Detta var verkligen inte dåligt. Animationen är briljant. Det finns flera sköna karaktärer och en del humor, särskilt i scener där man förklarar en del djurbeteende (som i en sjölejonscen). Vissa stunder berörde det också en del, om än inte tillnärmelsevis som i förra filmen.
 
Min 5-åring sa direkt efter filmen att han ville se den igen och det är kanske det ultimata betyget. Men av mig får den bara 3/5 (6/10)

Så gör djur vol 75

the Secret life of pets
 
 
 
 
I en lägenhet i New York bor Max, likt så många andra husdjur, med sin älskade matte Katie. Ingen kärlek kan vara större än den de har för varandra, men en sak lämnar Max fullständigt oförstående: Varför måste Katie gå iväg typ varje dag och vara borta så länge? Som om inte det vore nog kommer hon plötsligt hem en dag med en hund till...
 
Gänget på Illumination, som låg bakom Dumma Mej-filmerna, har försökt sig på att förklara vad husdjuren gör varje dag när människorna är på jobbet. Men efter en genial inledning (varav en hel del har synts i trailers) blir det mest en typisk animerad film med lite bortrövade djur och äventyr i staden. Humorn är stundtals lysande och det är riktigt snygga miljöer, men karaktärer och story har vi sett förr. Trots allt mycket sevärt om man vill ha enkel underhållning. Bäst är nog den vita kaninen med den svarta rösten. 
 
3/5 (6/10 typ 5,5/10) 
 
Jag har också sett ett intressant porträtt av en stor matematiker, som tyvärr trots en intressant livshistoria blev en väldigt ljummen film:
 
 
3/5 (5/10) trots bra skådespelare. 

Är vi människor eller maskiner i ett system?

Money Monster
 
 
 
Ett flamsigt ekonomiprogram på någon reklamkanal, som erbjuder bl.a. aktietips, avbryts plötsligt när en man kommer in med en pistol och en bombväst. Han har förlorat sina livsbesparingar på ett tips i programmet förra veckan. Nu vill han ha ett svar, annars...
 
Jodie Foster är ett stort skådespelarnamn med stora hit's framförallt på 90-talet, men som regissör är hon mer okänd. Här har hon andra stora namn som Julia Roberts och George Clooney till sin hjälp och ett manus med ett budskap. Resultatet blir en sevärd, intressant och ganska spännande historia om hur maktlös den lilla människan är i det stora ekonomiska spelet. Poängen är bra och det är alltid spännande med en klassisk upprullning, men tyvärr blir det både lite för enkelt och lite för orealistiskt. Filmen hade behövt en större ökning mot slutet och framförallt en rejäl twist. Men det är ändå spännande och mycket sevärt. Clooney och Roberts inger verkligen förtroende och budskapet är bra. 
 
3/5 (6/10) 

Doktorn, häxan, skjutarn, clownen och några till

Suicide Squad
 
 
 
En slug och till synes kallt beräknande kvinna leder en hemlig statlig organisation som rekryterar de skummaste och farligaste personer de kan komma över. Amanda Waller vill ha en effektiv stridsgrupp att sätta in, men också en grupp som man kan offra närsomhelst. Men hur får man en grupp av galna kriminella att samarbeta och kan man verkligen kontrollera dem?
 
Det här är ju framförallt en sida med filmtips och det mesta jag lägger ut är tips på filmer jag tycker är riktgt sevärda och som får minst 3/5 (6/10) av mig i betyg, men jag brukar även recensera större filmer även om jag inte rekommenderar dem. Nu har det slumpat sig så att det blir tre sådana filmer i rad. Jag hade verkligen tänkt att det nu skulle bli en riktig hyllning, men tyvärr var inte detta heller något mästerverk. 
 
Suicide Squad bygger på en riktigt bra idé om hur man kan utnyttja och behandla samhällets bottenskikt och en frågeställning kring om de onda verkligen är så onda. Vem är egentligen boven? Problemet ligger bland annat i en ologisk och väldigt vag anledning till att skapa gruppen följt av att gruppen sedan plötsligt verkligen behövs. En bättre uppbyggnad hade krävts, inte minst hade det mörka hotet kunnat förklaras betydligt mer och bättre. Filmen är generellt lättsam, men få gånger riktigt rolig och vid ännu färre tillfällen lyckas man beröra eller vara mäktig. I slutändan blir det en väldigt klassisk och tunn berättelse om ett gäng antihjältar som blir hjältar och räddar världen. 
 
Vissa saker är förstås bra. Will Smith funkar nästan alltid. Han inger förtroende och blir lite av huvudprotagonist. Vi hejar mest på honom. Margot Robbie gör den roligaste och intressantaste karaktären som Dr Harley Quinn, men här i ligger också filmens svåraste balansgång. Om vi ska få sympatier för "the bad guys" och inte se dem som galningar utan empati måste vi antingen helt bortse från den bilden av Jokern som Nolan byggt upp eller tänka att Quinn är lite motvilligt förälskad i honom. Det antyds lite att hon egentligen skulle vilja vara normal, men jag får inte riktigt ihop det. Jared Leto gör en bra Joker (han gick tydligen aldrig ur rollen heller mellan tagningarna), men för en ganska undanskymd roll och har för stora skor att fylla efter Heath Ledger, vilka han inte är i närheten av. Allra bäst är filmens färgsättning och kostymarbete. Det är en snygg film med långa stunder cool känsla och några riktigt sköna scener. 
 
Totakt sett en riktig besvikelse. En svag 3/5 (5/10)

Legenden blev inte så legendarisk

Legenden om Tarzan
 
 
 
I London bor John Clayton, en gång känd som myten, mannen, legenden Tarzan, men nu en rik adelsman långt från djungeln. Den belgiska kungen Leopolds slavverksamhet i Kongo tvingar dock Tarzan och Jane tillbaka till rötterna...
 
I en fantastiskt snygg produktion med en magruterik Alexander Skarsgård, en alltid lika briljant Christoph Walz som antagonist samt en hel hög på förhand intressanta karaktärer och frågeställningar blir resultatet otroligt tunt. Den spännande bakgrunden om hur John togs om hand av en gorillehona och lärde sig leva bland djuren berättas vagt i tillbakablickar och huvudstoryn blir den klassiska med tillfångatagen Jane (en karaktär man inte gjort tillräckligt av). Ursprungsbefolkningen anges som viktiga, men blir bara sidokaraktärer. Jag hade velat se mycket mer av hur Tarzan blev Tarzan och om hur han kommunicerar med djuren, en mycket intressantare Jane och en djupare antagonist. 
 
2/5 (4/10) för den snygga produktionen. 

Nej, den rekommenderar jag inte

Independence Day - Resurgence
 
 
 
20 år efter den massiva attacken på mänskligheten, vilken heroiskt stoppades av ett virus och några modiga amerikanska piloter, återkommer utomjordingarna för att tömma jorden på resurser. Människorna har under de 20 åren hållit fred med varandra och bara byggt upp sig för att kunna möta hotet från ovan allt lett från superlandet USA. Man har lyckats kopiera mycket av utomjordingarnas teknik, men räcker det verkligen denna gång?
 
Regissören Roland Emmerich har också haft 20 år på sig. Och visst tekniken har kommit långt. Det här är snyggare och ibland lite häftigare än originalet från 1996. Men mest är det dåligt. Riktigt dåligt! Man försöker bygga upp lite mystik i början med ett Afrikaspår. Något man överhuvudtaget inte gör något bra av. Allt som snuddar vid att vara intelligent offras för ganska tråkig action med stereotypa karaktärer och klassiska one-liners. I sådana här uppföljare hamnar man ofta i fällan att publiken ska vilja se sina favoriter från den gamla filmen. Därför har man har proppat in alla utom Will Smith (som var typ det enda bra med den gamla filmen förutom att det var lite nytt och häftigt) för han ville inte vara med. Det man har glömt är att en ny film också måste komma med något nytt. Det här manuset är verkligen ingen höjdare. Totalt meningslös film och eftersom den knappt går på bio längre kan ni som har missat den känna er nöjda med att ni inte missat nåt. 
 
En riktigt svag 2/5 (3/10) för vissa roliga scener och snygg teknik. 

Spinderhead

Enemy
 
 
 
Adam är en historielärare som lever ett ganska händelselöst liv tills den dag då han ser en film och upptäcker en exakt kopia av sig själv. Men vågar han söka upp sin dubbelgångare?
 
Den kanadensiske regissören Denis Villeneuve har slagit igenom rejält med filmer som "prisoners" och "Nawals hemlighet" och är en mästerlig filmmakare. Det här är dock verkligen inte för alla. Detta är en mörk historia i långsamt tempo där Jake Gyllenhaal på ett exemplariskt sätt spelar två roller. Filmen är fylld av symbolik och ledtrådar eftersom det är en sådan där film som egentligen handlar om något annat. Så om du vill se den här smarta, svarta thrillern var beredd på spindlar, märkliga detaljer och irrationellt beteende. Allt står inte rätt till. Vem är egentligen Anthony? Vad tänker egentligen Helen? Vart går nyckeln? Vad gör spindlarna där?
 
Jag bildade mig en teori genom filmen, vilken stämde till viss del. Sedan har jag fått läsa in mig på detaljerna och kolla lite igen. Detta var sannerligen ingen enkel film, inget som ger en direkttillfredsställelse, men när man får ihop allt är det ganska genialt trots allt. Riktigt välgjort och helt skruvat!
 
En knapp 4/5 (7/10) och plats 375 på den uppdaterade topplistan

Jakten på ära

Paths of Glory
 
 
 
Bomber, granater, gas, död och misär. Skyttegravskriget i Frankrike under första världskriget pågår för fullt och inga framsteg görs. Politiker och höga militärer bestämmer sig för att något behöver hända så man ger order om att inta en kulle, en helt befängd order som är dömd att misslyckas. Attacken går åt skogen och någon måste bli syndabock för att rykten ska hållas obefläckade...
 
Stanley Kubrick var inte bara ett filmgeni som skapade mästerverk utan jag häpnas över variationen på hans alster. Varje film är något helt nytt i en helt ny genre. Detta är en fantastisk antikrigsfilm (kanske framförallt antimilitär) där man sitter konstant upprörd genom historien som radar upp idioter med makt medan den enda ärliga idealisten har för lite att säga till om. Filmen är inte särskilt lång och håller ett ovanligt högt tempo för sin tid. Man hinner ändå njuta av ett fantastiskt foto med snygga svepningar genom skyttegravarna och ett flitigt användande av subjektiv kamera. Kirk Douglas är mäktig i huvudrollen och berättelsen har många riktigt starka ögonblick, inte minst slutet. 
 
Det här är riktigt bra!
 
En stark 4/5 (8/10) och plats 138 på den uppdaterade topplistan bland kategorierna. 

Den med den osedvanligt träffsäkra titeln

Race
 
 
Jesse Owens växte upp i 20-talets Alabama och fick tidigt lära sig att han tillhörde en underlägsen ras. Han hade inte samma rättigheter och möjligheter som ljushyade människor, men han hade en unik talang. Han sprang inte bara fort. Han var snabbast i världen. Han hoppade inte bara långt. Han hoppade längst i världen. Den progressiva och drivna tränaren Larry Snyder såg inga hudfärger utan bara talang och med hans hjälp tar Owens sikte på OS i Berlin 1936. Men vad innebär det egentligen att åka till Nazityskland? Vad måste man ställa upp på för att åka dit? 
 
Historiska filmer fångar ofta mitt intresse och det här var verkligen inget undantag. Jesse Owens insats i OS 1936, mitt framför ögonen på självaste Adolf Hitler, tillhör de mest minnesvärda ögonblicken i idrottshistorien. Tyskarna hade en nybyggd stadion och en enorm propagandaapparat, men fick inte igenom alla sina krav. I Tyskland och flera andra trupper var det otänkbart med svarta idrottare, men man ville också förbjuda judar från att tävla i någon nation, vilket bl.a. föranledde ett hot från USA att bojkotta spelen.
 
Den amerikanska byggnadspampen och idrottsledaren Avery Brundage övertygade dock USA:s OS-kommité om att delta. Brundage fick också i uppdrag att åka till Berlin och granska nazisterna. Det känns som att man i filmen vill rentvå Brundage från dem som anklagar honom för att ha gått nazisternas ärenden. Han framstår som en modig demokratins förkämpe och en engagerad idrottsälskare, som tvingas gå med på vissa eftergifter av Goebbels. Men i verkligheten kan han mycket väl haft mer tveksamma motiv och man hymlar iaf inte med att Brundage mottog en muta (fick stora byggkontrakt av tyskarna) samt medverkade till att man petade de enda judiska deltagarna från 4X400 meter. 
 
Det andra intressanta personporträttet av en omdebatterad person är det av dokumentärfilmaren Leni Riefenstahl, Hitlers egen mästerregissör. Hon framställs på det sätt som hon själv velat framstå i sina memoarer, som en konstnär som bara ville göra bra film och som inte nödvändigtvis uppskattade nazisternas idéer. Det är möjligt att det var så, men hon kan omöjligt ha varit omedveten om vad nazisterna höll på med då hon umgicks med eliten, flera gånger hyllade Hitler och filmade både krigsframryckningar och fångar. Carice van Houten (Melisandre i GoT) spelar rollen mycket övertygande. Även Goebbels är välgjord. Han känns mycket otäck. 
 
Själva huvudkaraktären Jesse är också välgjord, men jag hade gärna sett mer djup. Familjen får vi inte lära känna alls och än mindre hans fru, vilket gör att varken otrohetsaffärer eller deras giftermål framkallar särskilt mycket känslor. Det blir mest fokus på sporten och den biten funkar väldigt bra även om det kunde gjorts mer kring spänning och uppbyggnad. Samspelet mellan Owens och coach Snyder tillhör filmens styrkor liksom miljöerna.
 
Men allra starkast är det när man visar baksidorna. När Owens inte får använda duschen, när judarna petas ur truppen, när Snyder går vilse och ser arresteringar mm Nazityskland är utan konkurrens, men det är tydligt att rasåtskillnaden är ett faktum även på Owens hemmaplan. 
 
 
En bra film, som kunde varit ännu bättre. 3/5 (6/10)

Det viktigaste i livet är det som är osynligt för ögat

Den lille prinsen
 
 
En liten flicka lever i en stressad och inrutad värld där allt handlar om att bli accepterad till de fina skolorna. Ingen tid får missbrukas och hennes ensamstående mamma har gjort ett avancerat schema som flickan ska följa varje dag. Att vara barn är något bortglömt. Men när de så flyttar får de en mystisk granne. Hans hus liknar ingen annans och den lilla nyfikenheten flickan ännu besitter leder henne in på sitt luvs äventyr i en värld med en liten prins på en liten planet ute i världsrymden...
 
En helt fantastisk liten allegori över en vuxenvärld som helt stängt av för det barnsliga. Världen är helt fyrkantig (bokstavligen. Otroligt snygga miljöer med fyrkantiga hus och fyrkantigt klippta buskar mm) och man måste hitta sin lucka i flödet och gå med i strömmen för att passa in. De vuxna, och framförallt flickans mamma, får barnen att glömma bort hur det är att vara barn och det är också ett sätt att stänga av det mjuka så att man slipper ta itu med de stora och ibland jobbiga frågorna, som t.ex. döden.
 
Men allt vänder den dagen flickan träffar sin granne, den gamle piloten. Filmen är jättevacker både visuellt, färgmässigt, musikaliskt och innehållsmässigt.
 
Klarar Bechdeltesten  
 
En klar 4/5 (7/10) och plats 337 på den uppdaterade topplistan. 

Alien apartheid

District 9
 
 
 
En dag anländer ett rymdskepp till jorden. Inte till New York. Inte till Paris, utan till Johannesburg. Sedan händer inget på länge. Tillslut tar sig militären in i skeppet och upptäcker miljontals utomjordingar undernärda och apatiska. Rymdskeppet är sönder och Sydafrika får helt enkelt ett flyktingproblem på halsen. Man bestämmer sig för att placera alla aliens i ett välbevakat läger. Med tiden blir de allt mer isolerade och lägret har blivit till slum. Missnöjet och misstron bland invånarna i Johannesburg är också stort, vilket leder till beslutet att tvångsomflytta samtliga utomjordingar till ett nytt läger långt utanför staden. Wilkus van de Merwe får ansvaret att genomföra operationen, men då börjar allt gå snett...
 
I en otroligt ojämn produktion följer vi en väldigt annorlunda protagonist, en riktig antihjälte. Huvudkaraktären är töntig, tafatt, inte så snabbtänkt och väldigt egoistisk. Filmen är som ram gjord som en mokumentär, men är till hälften en vanlig film. Det är inte alltid tydligt vad som är vad och tyvärr är de dokumentära delarna allt för flamsiga. Det är svårt att veta vad man ska tycka. Filmen är fylld av logiska luckor och växlar mycket i känsla, men det är samtidigt en mycket ovanlig och välgjord sci-fi med tydliga anspelningar på apartheidtiden i Sydafrika. Det, tillsammans med den ovanliga huvudkaraktären och hans utveckling, väger upp rejält för svagheterna. 
 
Vissa delar är knappt godkända, andra är genialiska. Det blir tillslut en knapp 4/5 (7/10) till en annorlunda historia och plats 352 på den uppdaterade topplistan. 

En läskigare E.T.

Super 8
 
 
 
Året är 1979. Några barn håller på att spela in en ganska välgjord zombiefilm och blir vittnen till en katastrofal tågolycka. Något står dock inte rätt till. Militären dyker upp, strömmen kommer och går och människor o djur försvinner spårlöst...
 
Steven Spielberg och JJ Abrams (som gjorde senaste Star Warsfilmen) hyllar tidiga sci-fi-filmer i en rulle som verkligen andas 80-tal. Som vanligt är filmen som bäst medan allt är mystiskt och blir lite plattare ju mer som nystas upp. Barnskådespelarna och ljussättningen är dock så lysande att det väger upp en hel del för bristerna. Slutresultatet blir en mysig, härligt humoristisk och ganska spännande familjefilm med lagom inslag av skräck och sci-fi. Lite för läskig för barn under 7 år. Enkelt men underhållande. 
 
3/5 (6/10)

Mycket att se fram emot när man ska fylla igen tomrummet efter Game of thrones

Jag har ständigt en lista på ett 50-tal filmer jag vill se, både gamla och nya, men jag skriver ju inte om filmerna här förrän jag sett dem. Eftersom detta är en blogg som främst ska handla om filmtips tänkte jag rekommendera ett gäng filmer, vilka kommer på bio framöver, som jag tror på och ser fram emot:
 
I juli:
 
Den lille prinsen
 
 
 
En av tidernas mest lästa barnböcker blir äntligen film. Det är berättelsen om den lilla flickan som lever i en alltför vuxen värld, men som med hjälp av sin granne, som är pilot, får uppleva en magisk värld. Tycker det verkar hur bra som helst. 
 
En vansinnig idé
 
 
En fransk film om en märklig relation mellan en armenier som spränger turkiska ambassaden och en ung fransman som blir skadad i dådet. Verkar mycket intressant. 
 
Kollektivet
 
 
Lukas Modysson gjorde en underbar film om ett 70-talskollektiv. Nu har Tomas Vinterberg (Festen, Jakten) gjort ett försök. Vinterberg har bara gjort en handfull filmer  Det de har gemensamt är att de är mästerverk (Oscarsnomineringar bl.a.) och att de är fruktansvärt tunga. Det sägs att den här är av det lättsammare slaget. 
 
I augusti:
 
Captain Fantastic
 
 
Troligen den mest intressanta filmen i år. Viggo Mortensen spelar en far till 6 barn, som tillsammans med sin fru skapat någon sorts paradis djupt i skogen långt från världen. Barnen har lärt sig från böcker och lever livet tills mamman dör och familjen tvingas uppsöka världen utanför skogen. 
 
Finding Doris
 
 
Regissören Andrew Stanton visste alltid att den snälla fisken Doris, med sitt usla minne, hade ett djup och en bakgrund. Men insåg att för biopubliken blev hon mer av en komiskt bifigur. Nu ska vi äntligen få se mer av henne. Den här filmen handlar om hur Doris plötsligt minns sina föräldrar och man bestämmer sig för att finna dem. Filmen har redan haft premiär i USA och fått goda betyg.  
 
Suicide Squad
 
 
En osannolik samling av galningar rekryteras av en hemlig organisation för att möta ett okänt kraftfullt hot. Man tänker att de ändå inte har något att förlora, men ger dem istället något att vinna i form av löften om förkortade straff. Men det visar sig snart att det inte är meningen att de ska lyckas med sitt uppdrag. 
 
 
Florence Foster Jenkins
 
 
En mycket intressant sann historia om en kvinna som drömde om att bli operastjärna och som trodde att hon sjöng bra, men som i verkligheten sjöng som en kråka. Hennes man ville ändå uppfylla hennes dröm. Meryl Streep i huvudrollen!
 
 
I september:
 
Miss Peregrins hem för besynnerliga barn
 
 
Tim Burton är en av de bästa när det gäller att bygga miljöer. Här tar han sig an mystik på hög nivå. En ung kille upptäcker att det finns olika dimensioner och upptäcker därmed också en magisk skola med exceptionella barn. 
 
I oktober:
 
Inferno
 
 
Tom Hanks kommer åter i rollen som professor Langdon i ännu en spännande thriller baserad på Dan Browns böcker. Jag har läst boken och det är en av de mest raffinerade och mörka hittills. 
 
I november:
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem
 
 
 
En historisk bakgrund till Harry Potter-världen. Är man nörd får man inte missa detta. 
 
 
I december:
 
Rogue one
 
 
Fortsättningen på Star Wars får man vänta ett år till på. Här kommer en sidoberättelse om en rebellgrupp som ska  stjäla ritningarna till dödsstjärnan. 
 
Ej fastställd premiär:
 
Swiss army man
 
 
Verkar vara en fullständigt galen film där Daniel Radcliffes spelar en man som likt en armékniv kan göra precis vad som helst. 
 
Beauty and the Beast
 
 
En av mina favoritdisneys blir spelfilm med Emma Watson. 

Bakom kulisserna

All about Eve
 
 
 
Ridån går ner efter ännu en bejublad föreställning av storstjärnan Margo Channing. I publiken står som vanligt lilla Eve Harrington hänförd som få. Denna dag är hennes lycka gjord. Manusförfattarens fru och tillika storstjärnans goda vän; Karen tar med sig Eve backstage för att få möta sin idol. Ganska omgående tar Margo den naiva och ödmjuka sparven under sina vingar. Men är Eve verkligen så oskuldsfull som hon verkar? Kanske är hon istället en lurig räv, som äter fåglar till frukost...
 
Bette Davis och Anne Baxter briljerar i detta cyniska porträtt av teatervärlden från 1950. Filmen är en långsam, dialogbaserad beskrivning av teatervärlden, men samtidigt en medryckande thriller med iskalla och beräknande karaktärer. Marylin Monroe hade inte fått sitt stora genombrott och gör här en liten biroll. 
 
Det är svårt att bedöma de gamla klassikerna när man tittar med dagens glasögon. Ofta blir jag lite besviken och tycker att det är ganska bra, men lite tråkigt och att det måste ses utefter sin tid och sitt bidrag till utvecklingen. Här blev jag inte besviken. Trots att det är tidsenligt i tex könsroller och miljöer så är detta ett ganska tidlöst drama om svek, ambition och framgångshets. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
4/5 (7/10) och plats 364 på den uppdaterade topplistan. 

Brando hamnar i trubbel

On the Waterfront (Storstadshamn)
 
 
 
En man knuffas ner från ett tak nära hamnen. Offrets syster tänker inte ge sig förrän hon har avslöjat mördaren. Hon slår ihop sig med den lokale prästen som länge sett på när Hamnarbetet styrs av en ren maffiaorganisation. En ung före detta boxare får upp ögonen för systern, men vad har han för anknytning till mördarna?
 
Jag bearbetar klassiker jag missat och har nu betat av ännu en. En riktigt tidig maffiarulle (1954), en av de första, som är både engagerande och spännande, men som mest av allt är ett drama baserat på god dialog. Detta är en av Brandos genombrottsfilmer och det är kul att se honom så ung. Dessutom har vi Eva-Marie Saint, en av 50-talets stora, vars rolltolkning av den rättskämpande systern är imponerande. Det är mörkt. Det är kallt. Men det lyfter aldrig riktgt till de högsta höjderna. Kanske är det för teratralt? Folk håller liksom tal för varandra och det blir lite för lite känslor. Stark slutscen!
 
Mycket stark 3/5 (6/10) och plats 444 på den uppdaterade topplistan bland kategorierna

En annan Khalisi

Me before you
 
 
 
En rik, snygg och livsglad ung man blir påkörd av en motorcykel och förvandlas till en bitter och cynisk enstöring. Wills föräldrar tror fortfarande att det finns en strimma hopp och anställer därför naiva Lou Clark som någon sorts uppiggare. Det står snart klart att de båda kommer att ge sig in på en svår resa med potential att förändra på djupet...
 
Känns storyn igen? Ja, vi har sett liknande berättelser med liknande karaktärer förut (som i "en oväntad vänskap" mfl), men det finns en del nya grepp som gör den här filmen både fräschare och svårare än flera filmer i genren. I grunden är det en enkel historia, som ofta förmedlas alltför snabbt och ytligt (vilket också gör att en del dialoger känns inplacerade och orealistiska) och som skulle tjänat på att våga lyfta svärtan något mer. Men den har sina ovanliga sidor, vilket ger ett väldigt starkt slut som berörde mig mycket. Framförallt har filmen härlig humor och Emilia Clark. Hon visar här en fullkomligt annan sida av sig själv än den vi är vana att se i "Game of thrones" (där hon är ascool). Hon är oskuldsfull, söt, tafflig, varm och rolig. En briljant skådis. En "kameleont"
 
Klarar Bechdeltesten 
 
Totalt sett är filmen bra och berörande, men lite platt. En stark 3/5 (6/10)

RSS 2.0