"Ironman suger!"

The LEGO Batman Movie
 
 
 
Coolast av alla! Ensam är stark! Batman räddar världens mest kriminella stad; Gotham City, gång på gång och är sjukt stolt över sig själv. Men någonting saknas. Trots att han vägrar erkänna det saknar Bruce Wayne att ha någon som står honom nära. Hans egoboost räcker inte till och tack vare Jokern, den nya polismästaren Barbara och en oväntad adoptivson inser han tillslut att förändring måste börja hos dig själv. Hos mannen i spegeln...
 
I en maxad upplevelse har legogänget verkligen fått till det. Framförallt är det en film full av briljant humor för både stora och små man får beskåda. Syftningarna på andra Batmanflmer, självironin till själva Batmanfiguren samt driften legoformatet och superhjältegenren är både myckna och roliga. Dessutom lyckas man faktiskt få in lite djup och bredd. "Man in the mirror" och att ingen klarar sig själv är genomgående budskap och det är kul att t.o.m. Jokern vill bli sedd. Allra roligast är nog skurkgänget med allt från Sauron till Voldemort. Mer än godkänt. 
 
Stark 3/5 (6/10)

Feel good om feel bad

Hidden Figures
 
 
 
I en tid då svarta fortfarande åker längst bak i bussen, har egna toaletter och inte har tillgång till högre utbildningar arbetar tre genialiska kvinnor på NASA. Alla tre besitter en vilja av stål, vilket är nödvändigt i en värld som inte accepterar dem fullt ut trots att samtliga spelar en avgörande roll för att säkra austronauters överlevnad...
 
I raden av NASA-reklamer kommer nu en riktig feelgood-rulle om ett viktigt ämne. Bara det att det än idag är något riktigt ovanligt med tre svarta kvinnor i huvudrollen säger en del. På 60-talet i södra USA var samhället otroligt segregerat och svarta sågs mer eller mindre som något smittsamt. Jag blir direkt engagerad i dessa hyperintelligenta kvinnors rätt till upprättelse och framgång. De är fina, hårt arbetande människor vars enda fel är att någon bestämt att färgen på deras hud gör dem underlägsna. Historien är mycket engagerande, men det blir lite för snällt och förutsägbart för att bli det mästerverk som motiverar en Oscarsnominering för bästa film. 
 
Filmen innehåller några riktigt starka ögonblick (när Kevin Costners karaktär river toalettskylten kommer tårarna), men det går aldrig riktigt i botten och vi får aldrig riktigt en inblick i hur förfärligt det egentligen var att vara svart i 60-talets södern. De romantiska bitarna hade man också kunnat skippa. Den fyller ingen riktig funktion för oss tittare. Jag har också lite svårt att ta till mig det uppenbart patriotiska och den stora nödvändigheten i att just USA måste hinna först i rymdkapplöpnigen. 
 
Taraji P. Henson spelar den lite blyga men genialiska Katherin som väl är den egentliga huvudrollen och hon gör det riktigt bra. Även Octavia Spencer och Janelle Monáe gör strålande insatser med sina lite självsäkrare tjejer tillsammans med Kevin Costner (i sin paradroll som klok chef) och Kirsten Dunst (som den omedvetna rasisten). 
 
En fin hyllningsrim till tre fantastiska personer som fallit bort lite ur historieskrivningen och som definitivt inte fick tillräckligt med uppskattning på sin tid. Dessutom ett viktigt tidsdokument som visar det absurda i att dela upp människor. Men något mästerverk är ändå inte denna lättsamma skildring. En del snygga grepp och det engagerande ämnet höjer den ändå över mängden. Men se denna rulle. Det är så skönt med feelgood ibland. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
Mycket stark 3/5 (6/10) och plats 481 på den uppdaterade topplistan 

Always lost, always missed

Lion
 
 
 
Äntligen får han följa med sin bror på nattarbete i stan. Men det blir inte den dröm han tänkt sig. Alldeles för trött för strapatsen somnar Saroo på en bänk. När han vaknar är hans bror inte där och den lilla indiska pojken letar desperat, vilket för honom långt hemifrån. Den förlorade pojken blir tillslut adopterad, men känslan av att vara bortsprungen försvinner inte...
 
Det här är den sanna berättelsen om den söta lilla indiska pojken som försvann i Calcutta och kom till Australien. Det är en mycket berörande historia. Stundtals var det så starkt att tårarna sprutade. Första halvan är bäst. Det är hemskt för en småbarnsförälder att titta på hur en 5-åring försöker klara sig själv i en stor och farlig stad, men det är otroligt välgjort. Rädslan och utsattheten går liksom att ta på.
 
Under andra halvan tappar filmen stundtals tempo. Det blir hattigare och mer krystat, men det växer sakta på en och mot slutet får man ihop det. Dramaturgin lyfter ordentligt!
 
Filmen är en av de nominerade till bästa film på årets Oscarsgala och den är verkligen värd en titt. En makalöst fin och berörande berättelse. 
 
4/5 (7/10) och plats 343 på den uppdaterade topplistan. 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0