Så gör djur vol 75

the Secret life of pets
 
 
 
 
I en lägenhet i New York bor Max, likt så många andra husdjur, med sin älskade matte Katie. Ingen kärlek kan vara större än den de har för varandra, men en sak lämnar Max fullständigt oförstående: Varför måste Katie gå iväg typ varje dag och vara borta så länge? Som om inte det vore nog kommer hon plötsligt hem en dag med en hund till...
 
Gänget på Illumination, som låg bakom Dumma Mej-filmerna, har försökt sig på att förklara vad husdjuren gör varje dag när människorna är på jobbet. Men efter en genial inledning (varav en hel del har synts i trailers) blir det mest en typisk animerad film med lite bortrövade djur och äventyr i staden. Humorn är stundtals lysande och det är riktigt snygga miljöer, men karaktärer och story har vi sett förr. Trots allt mycket sevärt om man vill ha enkel underhållning. Bäst är nog den vita kaninen med den svarta rösten. 
 
3/5 (6/10 typ 5,5/10) 
 
Jag har också sett ett intressant porträtt av en stor matematiker, som tyvärr trots en intressant livshistoria blev en väldigt ljummen film:
 
 
3/5 (5/10) trots bra skådespelare. 

Är vi människor eller maskiner i ett system?

Money Monster
 
 
 
Ett flamsigt ekonomiprogram på någon reklamkanal, som erbjuder bl.a. aktietips, avbryts plötsligt när en man kommer in med en pistol och en bombväst. Han har förlorat sina livsbesparingar på ett tips i programmet förra veckan. Nu vill han ha ett svar, annars...
 
Jodie Foster är ett stort skådespelarnamn med stora hit's framförallt på 90-talet, men som regissör är hon mer okänd. Här har hon andra stora namn som Julia Roberts och George Clooney till sin hjälp och ett manus med ett budskap. Resultatet blir en sevärd, intressant och ganska spännande historia om hur maktlös den lilla människan är i det stora ekonomiska spelet. Poängen är bra och det är alltid spännande med en klassisk upprullning, men tyvärr blir det både lite för enkelt och lite för orealistiskt. Filmen hade behövt en större ökning mot slutet och framförallt en rejäl twist. Men det är ändå spännande och mycket sevärt. Clooney och Roberts inger verkligen förtroende och budskapet är bra. 
 
3/5 (6/10) 

Doktorn, häxan, skjutarn, clownen och några till

Suicide Squad
 
 
 
En slug och till synes kallt beräknande kvinna leder en hemlig statlig organisation som rekryterar de skummaste och farligaste personer de kan komma över. Amanda Waller vill ha en effektiv stridsgrupp att sätta in, men också en grupp som man kan offra närsomhelst. Men hur får man en grupp av galna kriminella att samarbeta och kan man verkligen kontrollera dem?
 
Det här är ju framförallt en sida med filmtips och det mesta jag lägger ut är tips på filmer jag tycker är riktgt sevärda och som får minst 3/5 (6/10) av mig i betyg, men jag brukar även recensera större filmer även om jag inte rekommenderar dem. Nu har det slumpat sig så att det blir tre sådana filmer i rad. Jag hade verkligen tänkt att det nu skulle bli en riktig hyllning, men tyvärr var inte detta heller något mästerverk. 
 
Suicide Squad bygger på en riktigt bra idé om hur man kan utnyttja och behandla samhällets bottenskikt och en frågeställning kring om de onda verkligen är så onda. Vem är egentligen boven? Problemet ligger bland annat i en ologisk och väldigt vag anledning till att skapa gruppen följt av att gruppen sedan plötsligt verkligen behövs. En bättre uppbyggnad hade krävts, inte minst hade det mörka hotet kunnat förklaras betydligt mer och bättre. Filmen är generellt lättsam, men få gånger riktigt rolig och vid ännu färre tillfällen lyckas man beröra eller vara mäktig. I slutändan blir det en väldigt klassisk och tunn berättelse om ett gäng antihjältar som blir hjältar och räddar världen. 
 
Vissa saker är förstås bra. Will Smith funkar nästan alltid. Han inger förtroende och blir lite av huvudprotagonist. Vi hejar mest på honom. Margot Robbie gör den roligaste och intressantaste karaktären som Dr Harley Quinn, men här i ligger också filmens svåraste balansgång. Om vi ska få sympatier för "the bad guys" och inte se dem som galningar utan empati måste vi antingen helt bortse från den bilden av Jokern som Nolan byggt upp eller tänka att Quinn är lite motvilligt förälskad i honom. Det antyds lite att hon egentligen skulle vilja vara normal, men jag får inte riktigt ihop det. Jared Leto gör en bra Joker (han gick tydligen aldrig ur rollen heller mellan tagningarna), men för en ganska undanskymd roll och har för stora skor att fylla efter Heath Ledger, vilka han inte är i närheten av. Allra bäst är filmens färgsättning och kostymarbete. Det är en snygg film med långa stunder cool känsla och några riktigt sköna scener. 
 
Totakt sett en riktig besvikelse. En svag 3/5 (5/10)

Legenden blev inte så legendarisk

Legenden om Tarzan
 
 
 
I London bor John Clayton, en gång känd som myten, mannen, legenden Tarzan, men nu en rik adelsman långt från djungeln. Den belgiska kungen Leopolds slavverksamhet i Kongo tvingar dock Tarzan och Jane tillbaka till rötterna...
 
I en fantastiskt snygg produktion med en magruterik Alexander Skarsgård, en alltid lika briljant Christoph Walz som antagonist samt en hel hög på förhand intressanta karaktärer och frågeställningar blir resultatet otroligt tunt. Den spännande bakgrunden om hur John togs om hand av en gorillehona och lärde sig leva bland djuren berättas vagt i tillbakablickar och huvudstoryn blir den klassiska med tillfångatagen Jane (en karaktär man inte gjort tillräckligt av). Ursprungsbefolkningen anges som viktiga, men blir bara sidokaraktärer. Jag hade velat se mycket mer av hur Tarzan blev Tarzan och om hur han kommunicerar med djuren, en mycket intressantare Jane och en djupare antagonist. 
 
2/5 (4/10) för den snygga produktionen. 

Nej, den rekommenderar jag inte

Independence Day - Resurgence
 
 
 
20 år efter den massiva attacken på mänskligheten, vilken heroiskt stoppades av ett virus och några modiga amerikanska piloter, återkommer utomjordingarna för att tömma jorden på resurser. Människorna har under de 20 åren hållit fred med varandra och bara byggt upp sig för att kunna möta hotet från ovan allt lett från superlandet USA. Man har lyckats kopiera mycket av utomjordingarnas teknik, men räcker det verkligen denna gång?
 
Regissören Roland Emmerich har också haft 20 år på sig. Och visst tekniken har kommit långt. Det här är snyggare och ibland lite häftigare än originalet från 1996. Men mest är det dåligt. Riktigt dåligt! Man försöker bygga upp lite mystik i början med ett Afrikaspår. Något man överhuvudtaget inte gör något bra av. Allt som snuddar vid att vara intelligent offras för ganska tråkig action med stereotypa karaktärer och klassiska one-liners. I sådana här uppföljare hamnar man ofta i fällan att publiken ska vilja se sina favoriter från den gamla filmen. Därför har man har proppat in alla utom Will Smith (som var typ det enda bra med den gamla filmen förutom att det var lite nytt och häftigt) för han ville inte vara med. Det man har glömt är att en ny film också måste komma med något nytt. Det här manuset är verkligen ingen höjdare. Totalt meningslös film och eftersom den knappt går på bio längre kan ni som har missat den känna er nöjda med att ni inte missat nåt. 
 
En riktigt svag 2/5 (3/10) för vissa roliga scener och snygg teknik. 

Spinderhead

Enemy
 
 
 
Adam är en historielärare som lever ett ganska händelselöst liv tills den dag då han ser en film och upptäcker en exakt kopia av sig själv. Men vågar han söka upp sin dubbelgångare?
 
Den kanadensiske regissören Denis Villeneuve har slagit igenom rejält med filmer som "prisoners" och "Nawals hemlighet" och är en mästerlig filmmakare. Det här är dock verkligen inte för alla. Detta är en mörk historia i långsamt tempo där Jake Gyllenhaal på ett exemplariskt sätt spelar två roller. Filmen är fylld av symbolik och ledtrådar eftersom det är en sådan där film som egentligen handlar om något annat. Så om du vill se den här smarta, svarta thrillern var beredd på spindlar, märkliga detaljer och irrationellt beteende. Allt står inte rätt till. Vem är egentligen Anthony? Vad tänker egentligen Helen? Vart går nyckeln? Vad gör spindlarna där?
 
Jag bildade mig en teori genom filmen, vilken stämde till viss del. Sedan har jag fått läsa in mig på detaljerna och kolla lite igen. Detta var sannerligen ingen enkel film, inget som ger en direkttillfredsställelse, men när man får ihop allt är det ganska genialt trots allt. Riktigt välgjort och helt skruvat!
 
En knapp 4/5 (7/10) och plats 375 på den uppdaterade topplistan

Jakten på ära

Paths of Glory
 
 
 
Bomber, granater, gas, död och misär. Skyttegravskriget i Frankrike under första världskriget pågår för fullt och inga framsteg görs. Politiker och höga militärer bestämmer sig för att något behöver hända så man ger order om att inta en kulle, en helt befängd order som är dömd att misslyckas. Attacken går åt skogen och någon måste bli syndabock för att rykten ska hållas obefläckade...
 
Stanley Kubrick var inte bara ett filmgeni som skapade mästerverk utan jag häpnas över variationen på hans alster. Varje film är något helt nytt i en helt ny genre. Detta är en fantastisk antikrigsfilm (kanske framförallt antimilitär) där man sitter konstant upprörd genom historien som radar upp idioter med makt medan den enda ärliga idealisten har för lite att säga till om. Filmen är inte särskilt lång och håller ett ovanligt högt tempo för sin tid. Man hinner ändå njuta av ett fantastiskt foto med snygga svepningar genom skyttegravarna och ett flitigt användande av subjektiv kamera. Kirk Douglas är mäktig i huvudrollen och berättelsen har många riktigt starka ögonblick, inte minst slutet. 
 
Det här är riktigt bra!
 
En stark 4/5 (8/10) och plats 138 på den uppdaterade topplistan bland kategorierna. 

Den med den osedvanligt träffsäkra titeln

Race
 
 
Jesse Owens växte upp i 20-talets Alabama och fick tidigt lära sig att han tillhörde en underlägsen ras. Han hade inte samma rättigheter och möjligheter som ljushyade människor, men han hade en unik talang. Han sprang inte bara fort. Han var snabbast i världen. Han hoppade inte bara långt. Han hoppade längst i världen. Den progressiva och drivna tränaren Larry Snyder såg inga hudfärger utan bara talang och med hans hjälp tar Owens sikte på OS i Berlin 1936. Men vad innebär det egentligen att åka till Nazityskland? Vad måste man ställa upp på för att åka dit? 
 
Historiska filmer fångar ofta mitt intresse och det här var verkligen inget undantag. Jesse Owens insats i OS 1936, mitt framför ögonen på självaste Adolf Hitler, tillhör de mest minnesvärda ögonblicken i idrottshistorien. Tyskarna hade en nybyggd stadion och en enorm propagandaapparat, men fick inte igenom alla sina krav. I Tyskland och flera andra trupper var det otänkbart med svarta idrottare, men man ville också förbjuda judar från att tävla i någon nation, vilket bl.a. föranledde ett hot från USA att bojkotta spelen.
 
Den amerikanska byggnadspampen och idrottsledaren Avery Brundage övertygade dock USA:s OS-kommité om att delta. Brundage fick också i uppdrag att åka till Berlin och granska nazisterna. Det känns som att man i filmen vill rentvå Brundage från dem som anklagar honom för att ha gått nazisternas ärenden. Han framstår som en modig demokratins förkämpe och en engagerad idrottsälskare, som tvingas gå med på vissa eftergifter av Goebbels. Men i verkligheten kan han mycket väl haft mer tveksamma motiv och man hymlar iaf inte med att Brundage mottog en muta (fick stora byggkontrakt av tyskarna) samt medverkade till att man petade de enda judiska deltagarna från 4X400 meter. 
 
Det andra intressanta personporträttet av en omdebatterad person är det av dokumentärfilmaren Leni Riefenstahl, Hitlers egen mästerregissör. Hon framställs på det sätt som hon själv velat framstå i sina memoarer, som en konstnär som bara ville göra bra film och som inte nödvändigtvis uppskattade nazisternas idéer. Det är möjligt att det var så, men hon kan omöjligt ha varit omedveten om vad nazisterna höll på med då hon umgicks med eliten, flera gånger hyllade Hitler och filmade både krigsframryckningar och fångar. Carice van Houten (Melisandre i GoT) spelar rollen mycket övertygande. Även Goebbels är välgjord. Han känns mycket otäck. 
 
Själva huvudkaraktären Jesse är också välgjord, men jag hade gärna sett mer djup. Familjen får vi inte lära känna alls och än mindre hans fru, vilket gör att varken otrohetsaffärer eller deras giftermål framkallar särskilt mycket känslor. Det blir mest fokus på sporten och den biten funkar väldigt bra även om det kunde gjorts mer kring spänning och uppbyggnad. Samspelet mellan Owens och coach Snyder tillhör filmens styrkor liksom miljöerna.
 
Men allra starkast är det när man visar baksidorna. När Owens inte får använda duschen, när judarna petas ur truppen, när Snyder går vilse och ser arresteringar mm Nazityskland är utan konkurrens, men det är tydligt att rasåtskillnaden är ett faktum även på Owens hemmaplan. 
 
 
En bra film, som kunde varit ännu bättre. 3/5 (6/10)

Det viktigaste i livet är det som är osynligt för ögat

Den lille prinsen
 
 
En liten flicka lever i en stressad och inrutad värld där allt handlar om att bli accepterad till de fina skolorna. Ingen tid får missbrukas och hennes ensamstående mamma har gjort ett avancerat schema som flickan ska följa varje dag. Att vara barn är något bortglömt. Men när de så flyttar får de en mystisk granne. Hans hus liknar ingen annans och den lilla nyfikenheten flickan ännu besitter leder henne in på sitt luvs äventyr i en värld med en liten prins på en liten planet ute i världsrymden...
 
En helt fantastisk liten allegori över en vuxenvärld som helt stängt av för det barnsliga. Världen är helt fyrkantig (bokstavligen. Otroligt snygga miljöer med fyrkantiga hus och fyrkantigt klippta buskar mm) och man måste hitta sin lucka i flödet och gå med i strömmen för att passa in. De vuxna, och framförallt flickans mamma, får barnen att glömma bort hur det är att vara barn och det är också ett sätt att stänga av det mjuka så att man slipper ta itu med de stora och ibland jobbiga frågorna, som t.ex. döden.
 
Men allt vänder den dagen flickan träffar sin granne, den gamle piloten. Filmen är jättevacker både visuellt, färgmässigt, musikaliskt och innehållsmässigt.
 
Klarar Bechdeltesten  
 
En klar 4/5 (7/10) och plats 337 på den uppdaterade topplistan. 

Alien apartheid

District 9
 
 
 
En dag anländer ett rymdskepp till jorden. Inte till New York. Inte till Paris, utan till Johannesburg. Sedan händer inget på länge. Tillslut tar sig militären in i skeppet och upptäcker miljontals utomjordingar undernärda och apatiska. Rymdskeppet är sönder och Sydafrika får helt enkelt ett flyktingproblem på halsen. Man bestämmer sig för att placera alla aliens i ett välbevakat läger. Med tiden blir de allt mer isolerade och lägret har blivit till slum. Missnöjet och misstron bland invånarna i Johannesburg är också stort, vilket leder till beslutet att tvångsomflytta samtliga utomjordingar till ett nytt läger långt utanför staden. Wilkus van de Merwe får ansvaret att genomföra operationen, men då börjar allt gå snett...
 
I en otroligt ojämn produktion följer vi en väldigt annorlunda protagonist, en riktig antihjälte. Huvudkaraktären är töntig, tafatt, inte så snabbtänkt och väldigt egoistisk. Filmen är som ram gjord som en mokumentär, men är till hälften en vanlig film. Det är inte alltid tydligt vad som är vad och tyvärr är de dokumentära delarna allt för flamsiga. Det är svårt att veta vad man ska tycka. Filmen är fylld av logiska luckor och växlar mycket i känsla, men det är samtidigt en mycket ovanlig och välgjord sci-fi med tydliga anspelningar på apartheidtiden i Sydafrika. Det, tillsammans med den ovanliga huvudkaraktären och hans utveckling, väger upp rejält för svagheterna. 
 
Vissa delar är knappt godkända, andra är genialiska. Det blir tillslut en knapp 4/5 (7/10) till en annorlunda historia och plats 352 på den uppdaterade topplistan. 

En läskigare E.T.

Super 8
 
 
 
Året är 1979. Några barn håller på att spela in en ganska välgjord zombiefilm och blir vittnen till en katastrofal tågolycka. Något står dock inte rätt till. Militären dyker upp, strömmen kommer och går och människor o djur försvinner spårlöst...
 
Steven Spielberg och JJ Abrams (som gjorde senaste Star Warsfilmen) hyllar tidiga sci-fi-filmer i en rulle som verkligen andas 80-tal. Som vanligt är filmen som bäst medan allt är mystiskt och blir lite plattare ju mer som nystas upp. Barnskådespelarna och ljussättningen är dock så lysande att det väger upp en hel del för bristerna. Slutresultatet blir en mysig, härligt humoristisk och ganska spännande familjefilm med lagom inslag av skräck och sci-fi. Lite för läskig för barn under 7 år. Enkelt men underhållande. 
 
3/5 (6/10)

Mycket att se fram emot när man ska fylla igen tomrummet efter Game of thrones

Jag har ständigt en lista på ett 50-tal filmer jag vill se, både gamla och nya, men jag skriver ju inte om filmerna här förrän jag sett dem. Eftersom detta är en blogg som främst ska handla om filmtips tänkte jag rekommendera ett gäng filmer, vilka kommer på bio framöver, som jag tror på och ser fram emot:
 
I juli:
 
Den lille prinsen
 
 
 
En av tidernas mest lästa barnböcker blir äntligen film. Det är berättelsen om den lilla flickan som lever i en alltför vuxen värld, men som med hjälp av sin granne, som är pilot, får uppleva en magisk värld. Tycker det verkar hur bra som helst. 
 
En vansinnig idé
 
 
En fransk film om en märklig relation mellan en armenier som spränger turkiska ambassaden och en ung fransman som blir skadad i dådet. Verkar mycket intressant. 
 
Kollektivet
 
 
Lukas Modysson gjorde en underbar film om ett 70-talskollektiv. Nu har Tomas Vinterberg (Festen, Jakten) gjort ett försök. Vinterberg har bara gjort en handfull filmer  Det de har gemensamt är att de är mästerverk (Oscarsnomineringar bl.a.) och att de är fruktansvärt tunga. Det sägs att den här är av det lättsammare slaget. 
 
I augusti:
 
Captain Fantastic
 
 
Troligen den mest intressanta filmen i år. Viggo Mortensen spelar en far till 6 barn, som tillsammans med sin fru skapat någon sorts paradis djupt i skogen långt från världen. Barnen har lärt sig från böcker och lever livet tills mamman dör och familjen tvingas uppsöka världen utanför skogen. 
 
Finding Doris
 
 
Regissören Andrew Stanton visste alltid att den snälla fisken Doris, med sitt usla minne, hade ett djup och en bakgrund. Men insåg att för biopubliken blev hon mer av en komiskt bifigur. Nu ska vi äntligen få se mer av henne. Den här filmen handlar om hur Doris plötsligt minns sina föräldrar och man bestämmer sig för att finna dem. Filmen har redan haft premiär i USA och fått goda betyg.  
 
Suicide Squad
 
 
En osannolik samling av galningar rekryteras av en hemlig organisation för att möta ett okänt kraftfullt hot. Man tänker att de ändå inte har något att förlora, men ger dem istället något att vinna i form av löften om förkortade straff. Men det visar sig snart att det inte är meningen att de ska lyckas med sitt uppdrag. 
 
 
Florence Foster Jenkins
 
 
En mycket intressant sann historia om en kvinna som drömde om att bli operastjärna och som trodde att hon sjöng bra, men som i verkligheten sjöng som en kråka. Hennes man ville ändå uppfylla hennes dröm. Meryl Streep i huvudrollen!
 
 
I september:
 
Miss Peregrins hem för besynnerliga barn
 
 
Tim Burton är en av de bästa när det gäller att bygga miljöer. Här tar han sig an mystik på hög nivå. En ung kille upptäcker att det finns olika dimensioner och upptäcker därmed också en magisk skola med exceptionella barn. 
 
I oktober:
 
Inferno
 
 
Tom Hanks kommer åter i rollen som professor Langdon i ännu en spännande thriller baserad på Dan Browns böcker. Jag har läst boken och det är en av de mest raffinerade och mörka hittills. 
 
I november:
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem
 
 
 
En historisk bakgrund till Harry Potter-världen. Är man nörd får man inte missa detta. 
 
 
I december:
 
Rogue one
 
 
Fortsättningen på Star Wars får man vänta ett år till på. Här kommer en sidoberättelse om en rebellgrupp som ska  stjäla ritningarna till dödsstjärnan. 
 
Ej fastställd premiär:
 
Swiss army man
 
 
Verkar vara en fullständigt galen film där Daniel Radcliffes spelar en man som likt en armékniv kan göra precis vad som helst. 
 
Beauty and the Beast
 
 
En av mina favoritdisneys blir spelfilm med Emma Watson. 

Bakom kulisserna

All about Eve
 
 
 
Ridån går ner efter ännu en bejublad föreställning av storstjärnan Margo Channing. I publiken står som vanligt lilla Eve Harrington hänförd som få. Denna dag är hennes lycka gjord. Manusförfattarens fru och tillika storstjärnans goda vän; Karen tar med sig Eve backstage för att få möta sin idol. Ganska omgående tar Margo den naiva och ödmjuka sparven under sina vingar. Men är Eve verkligen så oskuldsfull som hon verkar? Kanske är hon istället en lurig räv, som äter fåglar till frukost...
 
Bette Davis och Anne Baxter briljerar i detta cyniska porträtt av teatervärlden från 1950. Filmen är en långsam, dialogbaserad beskrivning av teatervärlden, men samtidigt en medryckande thriller med iskalla och beräknande karaktärer. Marylin Monroe hade inte fått sitt stora genombrott och gör här en liten biroll. 
 
Det är svårt att bedöma de gamla klassikerna när man tittar med dagens glasögon. Ofta blir jag lite besviken och tycker att det är ganska bra, men lite tråkigt och att det måste ses utefter sin tid och sitt bidrag till utvecklingen. Här blev jag inte besviken. Trots att det är tidsenligt i tex könsroller och miljöer så är detta ett ganska tidlöst drama om svek, ambition och framgångshets. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
4/5 (7/10) och plats 364 på den uppdaterade topplistan. 

Brando hamnar i trubbel

On the Waterfront (Storstadshamn)
 
 
 
En man knuffas ner från ett tak nära hamnen. Offrets syster tänker inte ge sig förrän hon har avslöjat mördaren. Hon slår ihop sig med den lokale prästen som länge sett på när Hamnarbetet styrs av en ren maffiaorganisation. En ung före detta boxare får upp ögonen för systern, men vad har han för anknytning till mördarna?
 
Jag bearbetar klassiker jag missat och har nu betat av ännu en. En riktigt tidig maffiarulle (1954), en av de första, som är både engagerande och spännande, men som mest av allt är ett drama baserat på god dialog. Detta är en av Brandos genombrottsfilmer och det är kul att se honom så ung. Dessutom har vi Eva-Marie Saint, en av 50-talets stora, vars rolltolkning av den rättskämpande systern är imponerande. Det är mörkt. Det är kallt. Men det lyfter aldrig riktgt till de högsta höjderna. Kanske är det för teratralt? Folk håller liksom tal för varandra och det blir lite för lite känslor. Stark slutscen!
 
Mycket stark 3/5 (6/10) och plats 444 på den uppdaterade topplistan bland kategorierna

En annan Khalisi

Me before you
 
 
 
En rik, snygg och livsglad ung man blir påkörd av en motorcykel och förvandlas till en bitter och cynisk enstöring. Wills föräldrar tror fortfarande att det finns en strimma hopp och anställer därför naiva Lou Clark som någon sorts uppiggare. Det står snart klart att de båda kommer att ge sig in på en svår resa med potential att förändra på djupet...
 
Känns storyn igen? Ja, vi har sett liknande berättelser med liknande karaktärer förut (som i "en oväntad vänskap" mfl), men det finns en del nya grepp som gör den här filmen både fräschare och svårare än flera filmer i genren. I grunden är det en enkel historia, som ofta förmedlas alltför snabbt och ytligt (vilket också gör att en del dialoger känns inplacerade och orealistiska) och som skulle tjänat på att våga lyfta svärtan något mer. Men den har sina ovanliga sidor, vilket ger ett väldigt starkt slut som berörde mig mycket. Framförallt har filmen härlig humor och Emilia Clark. Hon visar här en fullkomligt annan sida av sig själv än den vi är vana att se i "Game of thrones" (där hon är ascool). Hon är oskuldsfull, söt, tafflig, varm och rolig. En briljant skådis. En "kameleont"
 
Klarar Bechdeltesten 
 
Totalt sett är filmen bra och berörande, men lite platt. En stark 3/5 (6/10)

Hand in hand

Pride
 
 
 
Året är 1984 och en massiv gruvstrejk pågår i Storbritannien. Thatcher styr med sin järnhand och de strejkande arbetarna visas ingen pardon. De misshandlas, grips och svälts ut. I London är det Pride och ett kompisgäng inser att de känner samhörighet med de strejkande. De har också misshandlats och hånats av staten. De blir också trakasserade av polisen. De bildar föreningen "Bögar o Lesbiska stöder gruvarbetarna". Men vill någon verkligen ha deras hjälp?
 
En otroligt lättsmält feelgoodfilm full av härliga skådisar och sköna karaktärer  I grunden är det också en mycket fin och engagerande historia (med verklighetsbakgrund), men det blir lite platt. Man vågar knappt överge feelgoodkänslan för en sekund, trots att man stundtals snuddar vid riktigt tunga dramagrepp som AIDS, döden, samhällsförakt och avståndstagande föräldrar. Framstälmningen hade verkligen tjänat på lite svärta, en rejäl djupdykning i det mörker som ändå finns där. Då hade det kunnat bli en riktig kanonrulle i stil med "torka aldrig tårar utan handskar". 
 
Men det är ändå väldigt sevärt och engagerande. Ibland är det ju också skönt att se en riktigt snäll och mysig berättelse kryddad med brittisk humor. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
3/5 (6/10)

the costs of war

Eye in the sky
 
 
 
En svartlistad terrorist befinner sig i ett hus inne i ett bostadsområde kontrollerat av Al-Shabab i Kenya. Den brittiska underrättelsetjänsten har koll på henne och hennes kumpaner via drönare och när man upptäcker sprängmedel och västar inne i huset förvandlas gripningsfötsöket plötsligt till ett elimineringsuppdrag. Men så ställer sig en liten flicka framför huset för att sälja bröd. Vad är rätt? Vad får det kosta?
 
En mycket välgjord och stillsam, men ändå intensivt spännande thriller som mestadels är en etisk frågeställning kring hur man värderar liv, vem som har rätt att ta beslut osv Detta är Alan Rickmans sista film och det är en värdig avslutning. Bäst är ändå den ständigt strålande Helen Mirren och Barkhad Abdi som jag minns från Captain Phillips. 
 
Klarar Bechdelrestet
 
Ännu en 4/5 (7/10) och plats 360 på den uppdaterade topplistan

Wow!

Warcraft
 
 
 
 
En portal till en annan värld öppnas plötsligt och det fredliga kungariket Azeroth invaderas av väldiga orcher, drivna av en kraftfull magi som konsumerar själar. För att möta dem krävs både kraft, mod och magi, men finns den kraften verkligen i Azeroth?
 
Jag har aldrig spelat world of warcraft och jag har sällan sett en bra film baserad på dataspel, så man kan lugnt påstå att mina förväntningar var lågt ställda. Jag kan också tänka mig att kunniga spelnördar kommer finna en hel del att klaga på. Men Wow!!! Vilken film!
 
Storymässigt är det ganska enkelt och det är en lång bit kvar tIll mästerverk som Lord of the rings (originalet till all fantasy), Game of thrones och Harry Potter, men miljöerna är fantastiska och karaktärspaletten enastående.
 
Jag fångades direkt och vill se minst två filmer till! Orcherna är väldigt annorlunda mot de känslolösa, djurliknande monster vi ser i Tolkiens värld. Här är det en intelligent varelse och det är inte självklart att vi ska heja på människorna. I centrum står kungens närmste man Lothar, som är en sån där närmast perfekt good guy med tufft förflutet, en mycket intressant varelse som heter Garona (hon är hälften orch och hälften människa) samt den underbara magistuderanden (har hoppat av utbildningen till Guardian) Llane som är osäker men full av gåvor. Allra bäst gjorda är nog ändå de onda krafterna. 
 
 
 
Coolt, snyggt, mäktigt, kraftfullt men också varmt!
 
4/5 (7/10) till detta härliga fantasyäventyr och plats 334 på den uppdaterade topplistan. 

Den vedervärdige mannen i Chile

 
Colonia
 
 
En brittisk flygvärdinna och en tysk fotograf dras in i militärkuppen i Chile 1973. Eftersom Daniel (fotografen)  öppet stöttat president Allende är han en nationsfiende och tas till ett mystiskt läger i skogen. Lägret är en kombination av tortyrkammare för Pinochet och en extrem sekt/klosterverksamhet driven av tysken Paul Schäfer, vars samarbete med Chiles militärdiktatur genererar vapen för dem och ger honom fria händer. Lena (flygvärdinnan) inser att om hon ska kunna finna sin älskade igen måste hon gå med i sekten. Men hon vet inte vad hon ger sig in på...  
 
Colonia Dignidad var en ökänd plats i Chile och dess förfärliga verksamhet fortskred i nästan 40 år innan den avslöjades. Militärdiktaturen har inte ställts till svars, men Paul Schäfer blev iaf dömd till 33 års fängelse. I lägret fanns två delar. En del där militären fängslade regimfiender och torterade dem, en del som var ett arbetskloster där kvinnor, män och barn hölls åtskilda. Schäfer ledde sekten brutalt och framförallt kvinnorna straffades hårt för sina "synder". Generellt verkar han ha sett på kvinnor som horor och brutal misshandel hörde till vardagen. Det allra värsta var nog ändå hans lilla gosskör som han ständigt förgrep sig på.
 
Den här filmen är riktigt bra. Det är otrevligt och spännande. Michael Nyqvist gör sig riktigt bra som den äckliga sektledaren och det är lika sorgligt som vanligt att se hur vissa människor kan förskansa sig makt i religionens namn och hur brutalt man kan missbruka och missförstå kärleksbudskapet. Emma Watson är en personlig favorit. Hon har inte gjort så mycket film sedan Harry Potter och hon gjorde inga filmer vid sidan av då. Hon väljer mao med omsorg. Daniel Brühl slog igenom med underbara "Goodbye Lenin" och fick sitt internationella genombrott med "Inglourius Basterds". Nu är han med i det mesta och sköter sig utomordentligt.
 
Klarar Bechdeltestet
 
4/5 (7/10) och plats 450 till detta gastkramande och hjärtskärande drama
 
 

the ones with powers protects those without?

X-men - Apocalypse
 
 
 
En uråldrig kraft väcks till liv i Egypten, en gudaliknande mutant som både kan absorbera och förstärka andra homo sapiens superiors krafter. Sviken och besviken bestämmer sig En Sabah Nur genast för att denna värld behöver krossas, för att byggas upp och styras av de starka. Han väljer ut fyra "apokalyptiska ryttare" bland mutanter som också känner sig svikna av mänskligheten. Magneto, som just upplevt ännu mer sorg och död, blir en av dem. Nu hotas hela världen och världen behöver X-men...
 
 
 
Länge fanns bara Batman och Superman på vita duken. Nu har filmscenen fullständigt exploderat och kanske t.o.m. blivit övermättad. Därför har de första filmerna i genren satt extra kärleksspår i mig; nämligen X-men och Spiderman. Jag tycker också de har ett djup som många superhjältefilmer saknar. Nu är detta sjätte X-menrullen och kvalitén har gått ner något, men Bryan Singer har regisserat och jag älskar fortfarande konceptet. X-men har något som saknas i flera andra filmer i genren, ett utanförskap, en gemenskap och tunga splittringar. Mutanterna har svårt att passa in. De gör folk rädda och många gånger leder detta till självuppfyllande profetior där de hamnar på fel sida lagen (I de senaste Avengers och Batmanfilmerna har man dragit in det perspektivet, men här är det en grundförutsättning). Jag gillar fortfarande de gamla filmerna, med gamla gardet, mer. Men det nya gänget, som egentligen är samma fast i unga år, har satt sig fint. Bäst i den här filmen är introduktionen av Jean Grey, spelad av Game of Thrones-stjärnan Sophie Turner. Men Fassbenders Magneto och den suveränt roliga QuickSilver (Evan Peters) är inte långt efter. 
 
Totalt sett är det en bra film med bra karaktärer, men den där riktiga spänningen och djupet i konflikten saknas. Tycker man borde byggt upp och mörkat ner filmens bad guy en hel del, liksom hans ryttare. 
 
 
En riktigt, riktigt stark 3/5 (6/10) och plats 397 på den uppdaterade topplistan

RSS 2.0