Feelgood

C’est la vie
 
 
 
 
Så var det dags igen. En ny fest för teamet. De har jobbat ihop många gånger förr, men det vore synd att säga att de är sammansvetsade. Det pyser lite här och var och när brudgummen på bröllopsfesten dessutom är en rätt otrevlig typ så är explosionen nära...
 
Jag tror aldrig jag sett en film om en festfirma förr. Det är ett befriande grepp och hela narrativet, med alla problem som kan uppenbara sig, fungerar utmärkt. Tempot är lagom högt hela vägen. Det är intressant och framförallt roligt. Det sackar aldrig utan håller mitt intresse från start till mål, trots att det egentligen inte händer så mycket och trots att det saknas djup.  
 
Fullt av sköna karaktärer och roliga situationer. En rolig film av fransmännen som tidigare gjorde ”the intouchables” (en oväntad vänskap)
 
Räcker till en knapp 4/5 (7/10)
 
Tårtgeneralen
 
 
 
Alkoholisten Hasse P har aldrig riktigt lyckats med något i livet fast han har haft hundratals projekt. Men nu när Köping utsetts till Sveriges tråkigaste stad måste han göra något. Han bestämmer sig för att, tillsammans med ett lokalt café, baka världens längsta smörgåstårta, komma med i Guinnes Rekordbok och sätta Köping på kartan...
 
Det finns några störiga grepp i filmen som tex Filip Hammars berättarröst. Det är inget fel på hans röst, men när den kommer tappar man tyvärr helt känslan av att det är en film och det känns istället som någon sorts inslag i ett Filip o Fredrik-program. Men på det stora hela är det en ganska fin historia. Det är fint med en film som handlar om vardagsmänniskor som inte uträttar några stordåd utan bara sätter ett litet märke i stammen på livsträdet. Mikael Persbrandt är utmärkt i huvudrollen (tur att Robert Gustafsson hoppade av) och slutet är fint. 
 
3/5 (6/10)

Tystnad tagning

Den allra viktigaste personen när det görs film tror jag ändå är regissören. I vissa filmer verkar alla aktörer usla på sin profession och i andra kan samma skådespelare uppvisa briljans. Förklaringen är att regissören har stor inverkan. Regissören påverkar foto, scenografi, kostym, smink, ljussättning, färger, musik, ljud och klippning. Det enda hen är beroende av är förstås ett bra manus. Så därför presenterar jag nu mina favoriter.
 
Det blir mycket män, för även om det hänt mycket i filmvärlden på sistone är detta fortfarande en extremt ojämlik post. Sverige är här ett positivt undantag. Hälften av de filmer som gick upp på bio ifjol var regisserade av kvinnor. Jag har sett många bra filmer på sista tiden, gjorda av kvinnliga regissörer, men i många fall är det debutfilmen så därför kommer tex inte Amanda Kernell och Patty Jenkins (inte debut, men jag har sett för få filmer) med trots fina insatser. Men jag tror att de kan vara bland mina favoriter i framtiden. 
 
Först vill jag göra några omnämnanden. Två sjukt ojämna regissörer:
 
Darren Arofonovsky
 
Geni eller pretentiös? Jag vet inte vad jag tycker om honom. Några filmer är bra: 
 
Pi, the Wrestler och the Fountain
 
Några är riktigt dåliga:
 
Noah och Mother 
 
Och så har vi mästerverken:
 
Black Swan och Requiem for a dream
 
M Night Shyamalan 
 
Shyamalans karriär är en gåta. Han slog igenom med mästerverket Sjätte Sinnet 1999 (8,1 på imdb) och följde upp den med Unbreakable 2000 (7,3). Två kanonfilmer. Med Signs 2002 (6,7) sjönk kvalitén lite, men han var fortfarande en av mina favoriter. Så kom the Village 2004 (6,5) också bra, men nu började bristerna synas. Lady inte Water 2006 (5,6) var ingen höjdare. The Happening 2008 (5,0) var rent dålig. Sedan nådde han botten. The last airbender 2010 (4,1) och After Earth 2013 (4,8) är kalkonfilmer. Sedan började han hämta sig. The Visit 2015 (6,2) och Split 2016 (7,3) är inte alls dåliga. Skulle tro att Glass 2019 (en fortsättning på Unbreakable) blir riktigt bra. 
 
 
 
 
Sedan tar vi några hedersomnämnanden. Dessa når inte listan, men är nära den och bör nämnas:
 
Ingmar Bergman - Sveriges och ångestens mästare 

(Smultronstället, Fanny och Alexander, Persona, det sjunde inseglet mm mm)

James Cameron - Har bara regisserat 8 långfilmer, men bland dem finns de två som dragit in mest pengar någonsin. Han vet vad han gör

(Terminator 1 och 2, Aliens, the Abyss, Titanic, Avatar)

Alfred Hitchcock - skräck- och thrillermästaren har gjort så vansinnigt många filmer att det förstås blir av skiftande kvalitét, men det är i mångt och mycket han som skapat både den moderna skräck- och actiongenren.

(Psycho, Fåglarna, Studie i brott, I sista minuten, Rear Window mm)

Sydney Lumet - Har regisserat filmer mellan 1951-2007. Briljant på dialog och närvaro. Har sett lite för lite av honom

(12 angry men, Mordet på Orientexpressen, En satans eftermiddag)

Sofia Coppola - Har inte gjort så många långfilmer, men är modig och kreativ. En av de kvinnliga stjärnorna i en mansdominerad värld  

(Virgin suicieds, Lost in Translation, Marie Antoinette)

Kathryn Bigelow - Lite ojämn, men en stor regissör är hon

(Point Break, the Hurtlocker, Zero Dark City)

Charlie Chaplin - Har gjort en massa flamsfilmer som mest går ut på att han ska snubbla, men har också gjort mästerverk både med och utan tal  

(Diktatorn, City Lights, Modern Times, Guldfeber)

Krzysztof Kieslowski - Inte bara världens mest svårstavade förnamn utan konstfilmens nr 1? Svåra, stillsamma filmer med genomtänkta färger och krångliga tänkvärdheter. En del tycker det bara är konstigt, tråkigt, pretto. Jag tycker han är ojämn, men i sina bästa stunder genial. 

(Frihet- den blå filmen, den vita filmen, den röda filmen, en liten film om konsten att döda, en liten film om kärlek)

Hayao Myazaki -  En japansk animatör med en egen stil. Fantastiska berättelser och snygga miljöer. 

(Spirited Away, Min granne Tororo, Eldflugornas grav, Prinsessan Mononoke, Det levande slottet)

 

 

 

Så. Dags för topplistan:

 

25.     Ruben Östlund

Denna göteborgare är inte för alla. Han är konstnärlig, men driver också gärna med konsten. Han levererar budskap, men vill inte att allt tas på för stort allvar. Hans filmer är gjorda i dokumentär stil med en realism och naturlighet som man sällan ser. Det känns inte så mycket som skådisar utan som människor i vardagen. Det imponerar på mig. Många tycker det blir tråkigt, men jag njuter av långsamheten och realismen. Ett annat kännetecken är humorn som ofta fastnar i halsgropen eftersom det hänger ihop med så mycket ångest och skämskudde.

(De ofrivilliga, Turist, play, the Square)

 

24.     Alejandro G Iñárritu

Genomtänkta filmer med sammanlänkade historier och fantastiska skådespelarinsatser

(Babel, 21 gram, Birdman, the Revenant)

 

23.     Oliver Hierschbiegel

Genial på att porträttera ondskan

(Undergången, Das Experiment)

 

22.     Roy Andersson

Gör inte film som alla andra. Man känner igen hans stil på den gråblåa tonen. De blekt sminkade och blekt agerande karaktärerna. Den konstnärliga scenografin. De starka och mörka temana och den underbara sjuka och torra humorn

(En kärlekshistoria, Sånger från andra våningen, en duva satt på en gren och funderade på tillvaron)

 

21.     Joel och Ethan Cohen

Ja. De är två, men dessa bröder gör typ allt tillsammans och det finns därför ingen anledning att särskilja dem. De har en sorts westernton över sina filmer utan att göra western. Fantastisk dialog. Fantastiska karaktärer och ofta en liten moralisk underton mitt i allt våld

(Fargo, Burn after reading, Big Lebowski, No country for old men, Oh brother where art thou?)

 

20.     Edgar Wright

Komedi är svårt och jag högaktar dem som verkligen kan få en att skratta. I sitt samarbete med Nick Frost och Simon Pegg skapar han bland de roligaste filmer som någonsin gjorts (endast Monty Python, Top Secret och Spinal Tap når samma höjder)

(Hot Fuzz, Shaun of the dead, the world’s end, Scott Pilmgrim vs the world)

 

19.     Tomas Alfredsson

Ännu en briljant svensk. Hasse Alfredssons son kan göra humor, ångest, skräck, drama och thriller. Framöver kommer han att göra både Jönssonligan och Bröderna Lejonhjärta. Kommer bli intressant)

(Låt den rätte komma in, Torsk på Tallin, fyra nyanser av brunt, Bert - den siste oskulden, Tinker tailor soldier spy)

 

18.     Tim Burton

Har även han en egen stil. Snirkliga, fantasifulla och mörka miljöer och framförallt vackra historier med skurkar man får sympati för

(Batman, Big Fish, Edward Scissorhands, Sleepy Hollow, Sweeney Todd, Kalle och chokladfabriken)

 

17.     David Fincher

Coola, tuffa och politiska filmer

(Fight Club, Seven, Zodiac, Benjamin Button, the Game)

 

16.     Quentin Tarantino

 Bryter mot allt vad dramaturgisk kurva heter. Istället för att ha 60-70 scener som i en normal långfilm kör han ofta 8-10 långa scener som får gå hela vägen från att någon anländer tills den lämnar och med en späckad dialog däremellan. Hans styrka ligger i dialog, karaktärer och en tät spänningsuppbyggnad. Han balanserar på en tunn linje mellan humor och brutalt våld och bemästrar oftast den problematiken

(Pulp Fiction, Inglorious Basterds, Django Unchained, Reservoir Dogs, Kill Bill)

 

15.     Jean-Pierre Jeunuet

Gör färgstarka och kärleksfulla kreationer 

(Amelié, en långvarig förlovning, Alien resurection)

 

14.     Tom Tykwer

Konstnärligt geni. Smarta och snygga filmer

(Prinsessan+krigaren, Lola rennt, Parfymen, Cloud Atlas)

 

13.     Frank Darabont

Gör långa, fina och spännande filmer som verkligen berör

(Nyckeln till frihet, Den gröna milen, the Mist, the Majestic)

 

12.     Lukas Moodysson

En av de bästa på att skildra Sverige, ungdomar, vänskap och de tunga, viktiga frågorna. Ger ett ganska osympatiskt intryck men gör sympatisk film

( Fucking Åmål, Tillsammans, Lilja 4ever, Mammut)

 

11.     Steven Spielberg

Det går inte att tänka Hollywood utan att tänka Spielberg. Han är den störste. Allt är inte fantastiskt, men väldigt mycket är det 

(Schindler’s list, Hook, E.T., Jurassic Park, Saving Private Ryan, Hajen, Raiders of the lost arc)

 

10.     Thomas Vinterberg

En av grundarna till Dogmafilmen har också skapat ett mästerverk i den stilen. Har inte gjort så mycket, men bland hans alster finns några av de starkaste filmupplevelser jag haft, som ett knytnävsslag i magen

(Festen, Jakten, Kursk, Far from the madding crowd)

 

9.       Stanley Kubrick

Jag undrar om det finns någon regissör som uppvisar större bredd? Mastodontfilm i historisk miljö, kostymdrama, Sci-Fi, krig, komedi mm Han bemästrade allt och alltid med en kreativ, konstnärlig touch

(2001 a space odyssey, a Clockwork orange, the Shining, Dr Strangelove, Spartacus, Full Metal Jacket)

 

8.       Pete Docter

Har bara regisserat tre långfilmer, men vilka filmer!!!

(Inside Out, Upp, Monsters Inc)

 

7.       Peter Jackson

Minst sagt ojämn och vissa filmer som King Kong och Braindead tycker jag verkligen inte om, men har man gjort världens mest genuina och fantastiska filmprojekt så är man en av de största och bästa 

(the fellowship of the Ring, the Two Towers, Return of the King, Flickan från ovan, Svarta Änglar, Bad Taste)

 

6.       Lars Von Trier

Rapporterna om honom som chef och man med makt är oroande och han ger ofta ett osympatiskt intryck, men som filmskapare är han genial. Många nya, modiga grepp och otroligt starka och fina budskap

(Dancer in the dark, Melancholia, Breaking the Waves, Dogville, Riket)

 

5.       Susanne Bier

Troligen den i filmvärlden som är bäst på att skildra starka känslor och berörande relationsdraman. Använder sig mycket av naturbilder och extrem närbild på ögon

(Efter bröllopet, Älskar dig för evigt, Bröder, Hämnden, den eneste ene, livet är en schlager)

 

4.       Wes Anderson

 Har så många grepp som är hans signum. Slowmotionsekvenserna, scenografin, pastellfärgerna, kostymerna, de symmetriska bilderna, dialogen, djupet humorn

(the Grand Budapest Hotel, life Aquatic, the Royal Tennenbaums, Fanastic Mr Fox, Moonrise Kingdom, Isle of dogs)

 

3.       Lee Unkrinch

De animerade barnfilmernas mästare. Disney då? tänker ni kanske? Men han regisserade faktiskt väldigt lite. Mestadels kortfilmer om Musse Pigg 1928-1929. Det är som producent han gjort sig stor. Men Lee är ett geni  

(Coco, Hitta Nemo, Toy Story 2, Toy Story 3, Monsters Inc)

 

2.       Denis Villeneuve

En relativt ny bekantskap för mig, men denna kanadensare har verkligen golvat mig. Vilket djup. Vilka teman! Vackert! Finurligt! Poetiskt! Läskigt! Mystiskt! Starkt! I slutändan är det alltid kärlek som binder ihop hans breda repetoar  

(Arrival, Nawals hemlighet, Sicario, Enemy, Prisoners, Pylotechnic, Blade Runner 2049)

 

1.       Christopher Nolan

Min absoluta favorit gör storslagna filmer med tunga trummor och häpnadsväckande berättelser. Det är starka teman och mycket mystik samt att han får ut det yttersta av varje skådespelare. 

(Batman Begins, the Dark Knight, the Prestige, Inception, Interstellar, Memento, Dunkirk)

 

De sämsta!

 
Nej. Jag ska inte göra en lista över de sämsta skådisarna. Det känns både elakt och omöjligt. Det finns så många skådespelare som gjort någon liten konstig biroll och ofta hänger det mycket på manus och regi hur bra prestationen blir. Jag har sett aktörer som varit lysande i en film och usla i en annan.
 
Men det är när allt faller samman. manus, regi, skådespel, musik etc som det blir riktigt dåligt. Ibland kan något element vara bra som t.ex. foto och musik men om dialogen och gestaltningen haltar rasar allt samman ändå.
 
För att platsa på den här listan ska det inte vara alltför mycket lågbudget. Sådana filmer har ofta från början en massa begränsningar som gör att de inte kan bli bra. För det andra så finns det en upppsjö av filmer "som är så dåliga att de blir bra". En del sämre produktioner präglas ändå av ett visst mått av charm som är oemotståndligt. Mest irriterande är det med dåliga komedier. När en film som ska få mig att skratta inte levererar kan jag bli lite putt. Nästan hela skräckgenren skulle kunna platsa på listan, men jag undviker att se det mesta där. Allt med Steven Seagal skulle förstås också kunna platsa. 
 
Först några hedersomnämnanden:
 
Plan 9 from outer space
 
 
 
Denna klassiker har flera gånger utsetts till världens sämsta film, men när man känner till lite om den excentriske lågbudgetregissören Ed Wood är det svårt att inte tycka om den.
 
Ploten är lika galen som idiotisk. Ett gäng utomjordingar vill lära mänskligheten en läxa om att ta bättre hand om vår jord. Detta genomför de genom att väcka döda till liv, som sedan kan få gå bärsärkargång.
 
De flygande tefaten hänger i snören som syns och flygpiloterna sitter på trästolar och håller i en spak. Som om det inte vore nog är bakgrundshistorien till inspelningen magisk. Den enda sponsor Wood lyckades få till var Baptistkyrkan och de tvingade honom att ändra sin originaltitel ”graverobbers from outer space” till det ni ser ovan.
 
Wood lyckades övertyga storstjärnan Bela Lugisi (som bla spelat Dracula) att göra en sista film, men hann tyvärr bara prova kameran på honom en gång innan han avled. För att kunna behålla sitt affischnamn lät han sin flickväns kiropraktor spela rollen i resten av filmen med en kappa över ansiktet. En annan kändis Maila Nurma ställde upp
med sin fixkaraktär Vampira, men vägrade prata i rollen. Filmen är outsägligt dålig, men på så många sätt underbar. 
 
Spice World
 
 
 
När musikartister blir för stora vill de ibland göra film. Ibland är de bra skådisar (Rihanna, J Timberlake mfl) men ofta är det en dålig idé. Den här är så erbarmligt dålig att jag är ganska säker på att det är medvetet.
 
 
Stopp! Annars skjuter morsan skarpt
 
Den svenska titeln är inte så långt från originalet och titeln säger egentligen allt om filmen. Jag vet inte vad Sylvester Stallone tänkte på när han tog den här rollen. 
 
Tandläkaren
 
 
 
En kultfilm som kom direkt på VHS om en tandläkare som blir galen. 
 
Besvikelser
Filmer som gör en besviken är ett annat kapitel. Dessa filmer är inte genomusla, men jag blev verkligen besviken på dem:
 
the 27 dresses
 
Kate Winslet och en mycket intressant grundstory faller totalt. Fallet börjar bokstavligt med ett fall i en silo och från det ögonblicket är filmen (som
dittills växlat mellan fars, drama, svart komedi och romantik) en enda oätlig soppa
 
Chicago
 
Superhyllad, meningslös och tråkig. Richard Gere felcastad. 
 
Arkiv X - I want to believe
 
Som en lång version av ett ovanligt tråkigt avsnitt
 
Batman & Robin
 
Överspel och dåligt manus. 
 
den tredje vågen
 
Teartrala skådisar och löjlig handling. 
 
en underbar jävla jul
 
Inte roligt. Inte tänkvärt. 
 
Hälsoresan
 
Svårt att följa upp alla klassiker i sällskapsresan, men sååå tråkig den här är. 
 
Indepence Day - återkomsten
 
Roland Emmerichs filmer är väl aldrig några mästerverk precis, men originalet var iaf charmigt. Detta var totalt meningslöst. 
 
Man of steel
 
En osårbar hjälte med röntgensyn, laserblick, överjordisk styrka och flygförmåga tenderar att bli tråkig. Här hade man chansen att bygga upp något, problematisera, visa uppväxten. Men nej. Man skyndar sig igenom och ägnar halva filmen åt en episk strid med den ultimata motståndaren från rymden. Superman är osympatisk och tråkig. Lois Lane förvandlas från cool till stönande jungfru på ett ögonblick. 
 
Noah
 
Bara mörker. Osympatiska karaktärer. Märkliga tolkningar. Fult. 
 
Ocean's twelve
 
Elva och tretton är genomtänkta, roliga, smarta. Den här är ett enda stort ?
 
Suicide Squad
 
Riktigt, riktigt dåligt manus. Riktigt, riktigt dålig skurk. Några sköna karaktärer. 
 
Ted 
 
Bra idé. Bra inledning. Sedan: knark och sex och knark och sex och så lite knark och sex. 
 
 
Och så slutligen. Listan med de allra sämsta filmer jag sett:
 
20.     Snakes on a plane
 
 
 
Ja. Den handlar helt enkelt om ett plan fullt av ormar. 
 
 
19.     She's all that
 
 
 
Den ultimata klyschfilmen, som utger sig för att handla om skönhet på insidan, men som egentligen bara handlar om motsatsen. 
 
18.     Snuten i Varuhuset
 
 
 
Kevin James är inte min favorit. Dålig idé. Dåligt manus. Dålig film
 
17.     Valentine's day
 
 
 
Ja. Vi försöker göra en amerikansk Love Actually. Vi kör på alla hjärtans dag. Släng ihop lite skådisar och lägg ingen tid på manus. 
 
16.     Van Helsing
 
 
 
Hugh Jackmans absoluta lågpunkt. Så fånig. Vet att en del gillar den. 
 
15.     Miffo
 
 
 
Jonas Karlsson spelar en trött präst som blir kär i en sur tjej. Jag tror att de tror att filmen är fin på något sätt. 
 
14.     Jönssonligans största kupp
 
 
 
Stellan Skarsgård med löständer istället för Gösta Ekman. Bra idé!
 
13.     Geostorm
 
 
 
Katastroffilmer blir ofta katastroffilmer. Den här slaktas mer och mer ju längre tiden går. 
 
12.     Pearl Harbor
 
 
 
Storfilm. Kanske en del har den som favoritfilm. Fotot är bra. Scenen när japanerna kommer är till viss del välgjort. Resten är motbjudande. Min hatfilm. Kommer att tänka på en av filmhistoriens bästa låtar ”Pearl Harbor sucks and I miss you”
 
11.     Bordello of Blood
 
 
 
Ja jag vet. Varför valde jag att se en film med den titeln? En ung man ville väl se lite naket. Dennis Miller är en otrevlig typ, som en gång satt i Jay Leno och sa att det var OK att bomba bort all historia i Irak eftersom det är ett "skitland" och filmen är genomusel  
 
10.     Coyote Ugly
 
 
 
Trampar säkert en del på tårna med den här, men denna klyschfest tror jag bara har ett egentligt mål: få visa tjejer som dansar på bardisken medan de häller dryck över sig. 
 
 
9.       Epic Movie
 
 
 
Nästan alla filmer som slutar på ”movie” kunde varit med på listan. Denna är sämst av dem alla. 
 
8.       Iron Sky
 
 
 
Skulle kunna ha hamnat bland hedersomnämnandena. Nazisterna har kvar en bas på månen och de vet inte att kriget är slut. Idén är så dålig att det nästan blir bra, men jag tycker de har lite väl stor budget för att göra det sämsta de kan med varje scen. Dialogen är nog sämst i historien  
 
7.       Blair Witch Project 2
 
 
 
Uppföljare är ett annat kapitel som man skulle kunna ägna ett inlägg åt. Här en uppföljare på en unik film där man tar bort alla bra ingredienser och ersätter dem med dåliga
 
6.       Wallander - Byfånen
 
 
 
Det finns många svenska polisfilmer. Det här är den sämsta. Krister Henrikssons teartrala framställning ackompanjeras här av Anders Ekborg i en av de sämsta karaktärer jag sett på film
 
 
5.       Bad Neighbours
 
 
 
Bad
 
 
4.       American Pie - the naked mile
 
 
 
I en sluttande serie av filmer når man botten i denna historia om ett lopp där alla unga, slanka studenter ska springa nakna
 
 
3.       the Waterboy
 
 
 
Av alla Adam Sandlers gestaltningar levererade med bebisröst är denna värst
 
 
2.       Pitch Perfect
 
 
 
Många verkar älska den här. En klassiker tror jag t.o.m. en del skulle säga. Men har ni egentligen reflekterat över vad ni sett? De trötta klyshiga och ofta fördomstyngda karaktärerna. Sex- och kräkshumorn och det otroligt meningslösa manuset? Den enda behållningen är alltså att de sjunger några hits acapella. Nog finns det bättre filmer om underdogs, tävlingar eller för den delen körer?
 
1.       Sune i Grekland (all inclusive)
 
 
 
Det gör ont att se på den här. Sune är osympatisk och påminner mer om en mobbare än den söta oskuldsfulla kille han var tidigare. Sune och Sofie vill ha ett öppet förhållande. Inget ont om Morgan Alling, men han kan inte axla rollen som pappa Rudolf och ingenting av varken humor eller charm finns kvar. En tråkig och irriterande film!

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0