Kärlek, magi och en hummer

Fantastiska Vidunder - Grindewalds brott
 
 
 
Ett mörker växer i 1920-talets London. Grindewald vill samla alla renblodiga magiker till kamp mot halvblod och människor. Samtidigt gömmer sig den så nedtryckta Credence någonstans i Europa. Grindewalds en gång så trogne vän Albus Dumbledore inser faran och ger Newt Scamander i uppdrag att hämta hem Credence...
 
Underbart! Så mycket djupare, så mycket mörkare, så mycket tyngre än del 1 i serien. Första filmen var trevlig och mysig. Här lyckas man få det att kännas både viktigt, spännande och sorgligt trots att man i stora drag vet hur detta ska sluta.
 
Paletten av karaktärer och skpdespelare är underbar. Eddie Redmayne imponerar i huvudrollen liksom unge Joshua Shea som lyckats kopiera allt i karaktären. Jude Law spelar en mysig Dumbledore. Zoë Kravitz är klockren som den intressanta Leta Lestrange. Tycker även att Alison Sudol imponerar när Queeni får en lite större roll den här gången. Johnny Depp är förstås perfekt castad i antagonistrollen. 
 
Men bäst är miljöerna och det faktum att man har mycket mer o viktigare story den här gången. Kopplingarna till den framtida historien om Harry Potter är många och det gillas.
 
Stort underhållningsvärde och tyngd mot slutet. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
Blir 4/5 (7/10) och plats 
 
Mamma Mia - here we go again
 
 
 
Donna är död och Sophie vill ta över hennes dröm, men hur skapades egentligen den drömmen? Vi får följa den unga Donna och den unga Sophie parallellt när musiken vaknar på nytt...
 
Uppföljare blir sällan bra och nog var jag rejält skeptisk när det bestämdes att man skulle skrapa ihop de ABBA-låtar som blev kvar o göra en film till. Bara titeln får en att tveka. 
 
Men det visade sig att det funkar väl. Ramhistorien med Donnas död ger legitimitet och känslor. Abba har gjort otroligt många bra låtar och det blir några repriser också. Historien är lite fin, särskilt mot slutet och Lily James gör sig mycket bra i huvudrollen. Hon sjunger och agerar bra, känns mysig, förtroendeingivande och är bedårande vacker. I första filmen fick Amanda Seyfrid alldeles för få nummer, men nu får vi njuta av hennes sång flera gånger. Visst är det flamsigt ibland och ganska tunnt på det stora hela, men klart bättre än jag förväntade mig. 
 
Mysigt och lättsamt med ett fint slut 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
3/5 (6/10)
 
Grinchen
 
 
 
På ett berg utanför Whoville bor han ensam. Den tjuriga, surmulne, gröna varelsen som kallas Grinchen. Hans hjärta är tre storlekar för litet och maximen av det är ett fabulöst hat mot julen. Det hela blir inte enklare av att invånarna i den lilla staden fullkomligt frossar i julglädje, så Grinchen bestämmer sig för att förstöra julen en gång för alla...
 
Ännu en filmatisering av Dr Seuss klassiska saga. Den här gången i animerad form. Behövs den? Är den nyskapande? Svaret är nej på båda frågorna, men det är ändå en helt OK version med mysiga barn, lite humor och med det fina budskapet bevarat. 
 
Mina barn hade roligt, särskilt åt den skrikande geten. Jag fick lite julstämning, men simpelt var det. 
 
Knapp 3/5 (5/10)
 
the Lobster
 
 
 
I en närbelägen framtid är det förbjudet att leva ensam. De ensamma sätts på en sorts hem där de har en viss tid på sig att finna en själsfrände. Misslyckas de så förvandlas de obönhörligen till ett djur, vilket de förvisso fått välja själva. Ute i skogen lever rebellerna; tillika de ensamma och dödar man ett par sådana förlängs ens tid på hemmet...
 
Ja. Det är lika märkligt och annorlunda som det låter. Lägg därtill en grådaskig ljussättning och valet att låta skådespelarna tala entonigt och agera extremt hämmat. Filmen är ett debattinlägg kring ett samhälle som värderar tvåsamheten, men kanske också behovet av tillhörighet och samhörighet i sin extremform. Men det blir för mycket. De hade behövts en större poäng, en vändning mot slutet, en protest, en kamp. Det blir för grått och slätstruket. Men mycket annorlunda är det. Sevärt. 
 
Klatar Bechdeltesten 
 
Får ändå bara 2/5 (4/10) av mig
 
Paprika
 
 
 
En genial forskare har upptäckt ett sätt att både läsa av och påverka folks drömmar. Det är tänkt att användas som terapi, men när teknologin blir stulen inser man också vidden av experimentet. Plötsligt har gränsen mellan dröm och verklighet suddats ut och hur ska man kunna stoppa förövaren när man inte vet om man drömmer eller är vaken?
 
Det är inte svårt att se att detta är Christopher Nolans stora inspirationskälla till Inception. Förutom premissen är också flera scener väldigt lika. Som helhet är det dock en helt annan historia. Det är lite läskigare, lite mindre och kanske lite rörigare, men estetiskt är det lysande och fantasifullt är det verkligen. Kan tycka att slutet inte är lika genomarbetat som resten och kommer lite abrupt. Ska ses på japanska.
 
Paraden kommer att hemsöka även dina drömmar. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
3/5 (6/10)

Feelgood

C’est la vie
 
 
 
 
Så var det dags igen. En ny fest för teamet. De har jobbat ihop många gånger förr, men det vore synd att säga att de är sammansvetsade. Det pyser lite här och var och när brudgummen på bröllopsfesten dessutom är en rätt otrevlig typ så är explosionen nära...
 
Jag tror aldrig jag sett en film om en festfirma förr. Det är ett befriande grepp och hela narrativet, med alla problem som kan uppenbara sig, fungerar utmärkt. Tempot är lagom högt hela vägen. Det är intressant och framförallt roligt. Det sackar aldrig utan håller mitt intresse från start till mål, trots att det egentligen inte händer så mycket och trots att det saknas djup.  
 
Fullt av sköna karaktärer och roliga situationer. En rolig film av fransmännen som tidigare gjorde ”the intouchables” (en oväntad vänskap)
 
Räcker till en knapp 4/5 (7/10)
 
Tårtgeneralen
 
 
 
Alkoholisten Hasse P har aldrig riktigt lyckats med något i livet fast han har haft hundratals projekt. Men nu när Köping utsetts till Sveriges tråkigaste stad måste han göra något. Han bestämmer sig för att, tillsammans med ett lokalt café, baka världens längsta smörgåstårta, komma med i Guinnes Rekordbok och sätta Köping på kartan...
 
Det finns några störiga grepp i filmen som tex Filip Hammars berättarröst. Det är inget fel på hans röst, men när den kommer tappar man tyvärr helt känslan av att det är en film och det känns istället som någon sorts inslag i ett Filip o Fredrik-program. Men på det stora hela är det en ganska fin historia. Det är fint med en film som handlar om vardagsmänniskor som inte uträttar några stordåd utan bara sätter ett litet märke i stammen på livsträdet. Mikael Persbrandt är utmärkt i huvudrollen (tur att Robert Gustafsson hoppade av) och slutet är fint. 
 
3/5 (6/10)

Tystnad tagning

Den allra viktigaste personen när det görs film tror jag ändå är regissören. I vissa filmer verkar alla aktörer usla på sin profession och i andra kan samma skådespelare uppvisa briljans. Förklaringen är att regissören har stor inverkan. Regissören påverkar foto, scenografi, kostym, smink, ljussättning, färger, musik, ljud och klippning. Det enda hen är beroende av är förstås ett bra manus. Så därför presenterar jag nu mina favoriter.
 
Det blir mycket män, för även om det hänt mycket i filmvärlden på sistone är detta fortfarande en extremt ojämlik post. Sverige är här ett positivt undantag. Hälften av de filmer som gick upp på bio ifjol var regisserade av kvinnor. Jag har sett många bra filmer på sista tiden, gjorda av kvinnliga regissörer, men i många fall är det debutfilmen så därför kommer tex inte Amanda Kernell och Patty Jenkins (inte debut, men jag har sett för få filmer) med trots fina insatser. Men jag tror att de kan vara bland mina favoriter i framtiden. 
 
Först vill jag göra några omnämnanden. Två sjukt ojämna regissörer:
 
Darren Arofonovsky
 
Geni eller pretentiös? Jag vet inte vad jag tycker om honom. Några filmer är bra: 
 
Pi, the Wrestler och the Fountain
 
Några är riktigt dåliga:
 
Noah och Mother 
 
Och så har vi mästerverken:
 
Black Swan och Requiem for a dream
 
M Night Shyamalan 
 
Shyamalans karriär är en gåta. Han slog igenom med mästerverket Sjätte Sinnet 1999 (8,1 på imdb) och följde upp den med Unbreakable 2000 (7,3). Två kanonfilmer. Med Signs 2002 (6,7) sjönk kvalitén lite, men han var fortfarande en av mina favoriter. Så kom the Village 2004 (6,5) också bra, men nu började bristerna synas. Lady inte Water 2006 (5,6) var ingen höjdare. The Happening 2008 (5,0) var rent dålig. Sedan nådde han botten. The last airbender 2010 (4,1) och After Earth 2013 (4,8) är kalkonfilmer. Sedan började han hämta sig. The Visit 2015 (6,2) och Split 2016 (7,3) är inte alls dåliga. Skulle tro att Glass 2019 (en fortsättning på Unbreakable) blir riktigt bra. 
 
 
 
 
Sedan tar vi några hedersomnämnanden. Dessa når inte listan, men är nära den och bör nämnas:
 
Ingmar Bergman - Sveriges och ångestens mästare 

(Smultronstället, Fanny och Alexander, Persona, det sjunde inseglet mm mm)

James Cameron - Har bara regisserat 8 långfilmer, men bland dem finns de två som dragit in mest pengar någonsin. Han vet vad han gör

(Terminator 1 och 2, Aliens, the Abyss, Titanic, Avatar)

Alfred Hitchcock - skräck- och thrillermästaren har gjort så vansinnigt många filmer att det förstås blir av skiftande kvalitét, men det är i mångt och mycket han som skapat både den moderna skräck- och actiongenren.

(Psycho, Fåglarna, Studie i brott, I sista minuten, Rear Window mm)

Sydney Lumet - Har regisserat filmer mellan 1951-2007. Briljant på dialog och närvaro. Har sett lite för lite av honom

(12 angry men, Mordet på Orientexpressen, En satans eftermiddag)

Sofia Coppola - Har inte gjort så många långfilmer, men är modig och kreativ. En av de kvinnliga stjärnorna i en mansdominerad värld  

(Virgin suicieds, Lost in Translation, Marie Antoinette)

Kathryn Bigelow - Lite ojämn, men en stor regissör är hon

(Point Break, the Hurtlocker, Zero Dark City)

Charlie Chaplin - Har gjort en massa flamsfilmer som mest går ut på att han ska snubbla, men har också gjort mästerverk både med och utan tal  

(Diktatorn, City Lights, Modern Times, Guldfeber)

Krzysztof Kieslowski - Inte bara världens mest svårstavade förnamn utan konstfilmens nr 1? Svåra, stillsamma filmer med genomtänkta färger och krångliga tänkvärdheter. En del tycker det bara är konstigt, tråkigt, pretto. Jag tycker han är ojämn, men i sina bästa stunder genial. 

(Frihet- den blå filmen, den vita filmen, den röda filmen, en liten film om konsten att döda, en liten film om kärlek)

Hayao Myazaki -  En japansk animatör med en egen stil. Fantastiska berättelser och snygga miljöer. 

(Spirited Away, Min granne Tororo, Eldflugornas grav, Prinsessan Mononoke, Det levande slottet)

 

 

 

Så. Dags för topplistan:

 

25.     Ruben Östlund

Denna göteborgare är inte för alla. Han är konstnärlig, men driver också gärna med konsten. Han levererar budskap, men vill inte att allt tas på för stort allvar. Hans filmer är gjorda i dokumentär stil med en realism och naturlighet som man sällan ser. Det känns inte så mycket som skådisar utan som människor i vardagen. Det imponerar på mig. Många tycker det blir tråkigt, men jag njuter av långsamheten och realismen. Ett annat kännetecken är humorn som ofta fastnar i halsgropen eftersom det hänger ihop med så mycket ångest och skämskudde.

(De ofrivilliga, Turist, play, the Square)

 

24.     Alejandro G Iñárritu

Genomtänkta filmer med sammanlänkade historier och fantastiska skådespelarinsatser

(Babel, 21 gram, Birdman, the Revenant)

 

23.     Oliver Hierschbiegel

Genial på att porträttera ondskan

(Undergången, Das Experiment)

 

22.     Roy Andersson

Gör inte film som alla andra. Man känner igen hans stil på den gråblåa tonen. De blekt sminkade och blekt agerande karaktärerna. Den konstnärliga scenografin. De starka och mörka temana och den underbara sjuka och torra humorn

(En kärlekshistoria, Sånger från andra våningen, en duva satt på en gren och funderade på tillvaron)

 

21.     Joel och Ethan Cohen

Ja. De är två, men dessa bröder gör typ allt tillsammans och det finns därför ingen anledning att särskilja dem. De har en sorts westernton över sina filmer utan att göra western. Fantastisk dialog. Fantastiska karaktärer och ofta en liten moralisk underton mitt i allt våld

(Fargo, Burn after reading, Big Lebowski, No country for old men, Oh brother where art thou?)

 

20.     Edgar Wright

Komedi är svårt och jag högaktar dem som verkligen kan få en att skratta. I sitt samarbete med Nick Frost och Simon Pegg skapar han bland de roligaste filmer som någonsin gjorts (endast Monty Python, Top Secret och Spinal Tap når samma höjder)

(Hot Fuzz, Shaun of the dead, the world’s end, Scott Pilmgrim vs the world)

 

19.     Tomas Alfredsson

Ännu en briljant svensk. Hasse Alfredssons son kan göra humor, ångest, skräck, drama och thriller. Framöver kommer han att göra både Jönssonligan och Bröderna Lejonhjärta. Kommer bli intressant)

(Låt den rätte komma in, Torsk på Tallin, fyra nyanser av brunt, Bert - den siste oskulden, Tinker tailor soldier spy)

 

18.     Tim Burton

Har även han en egen stil. Snirkliga, fantasifulla och mörka miljöer och framförallt vackra historier med skurkar man får sympati för

(Batman, Big Fish, Edward Scissorhands, Sleepy Hollow, Sweeney Todd, Kalle och chokladfabriken)

 

17.     David Fincher

Coola, tuffa och politiska filmer

(Fight Club, Seven, Zodiac, Benjamin Button, the Game)

 

16.     Quentin Tarantino

 Bryter mot allt vad dramaturgisk kurva heter. Istället för att ha 60-70 scener som i en normal långfilm kör han ofta 8-10 långa scener som får gå hela vägen från att någon anländer tills den lämnar och med en späckad dialog däremellan. Hans styrka ligger i dialog, karaktärer och en tät spänningsuppbyggnad. Han balanserar på en tunn linje mellan humor och brutalt våld och bemästrar oftast den problematiken

(Pulp Fiction, Inglorious Basterds, Django Unchained, Reservoir Dogs, Kill Bill)

 

15.     Jean-Pierre Jeunuet

Gör färgstarka och kärleksfulla kreationer 

(Amelié, en långvarig förlovning, Alien resurection)

 

14.     Tom Tykwer

Konstnärligt geni. Smarta och snygga filmer

(Prinsessan+krigaren, Lola rennt, Parfymen, Cloud Atlas)

 

13.     Frank Darabont

Gör långa, fina och spännande filmer som verkligen berör

(Nyckeln till frihet, Den gröna milen, the Mist, the Majestic)

 

12.     Lukas Moodysson

En av de bästa på att skildra Sverige, ungdomar, vänskap och de tunga, viktiga frågorna. Ger ett ganska osympatiskt intryck men gör sympatisk film

( Fucking Åmål, Tillsammans, Lilja 4ever, Mammut)

 

11.     Steven Spielberg

Det går inte att tänka Hollywood utan att tänka Spielberg. Han är den störste. Allt är inte fantastiskt, men väldigt mycket är det 

(Schindler’s list, Hook, E.T., Jurassic Park, Saving Private Ryan, Hajen, Raiders of the lost arc)

 

10.     Thomas Vinterberg

En av grundarna till Dogmafilmen har också skapat ett mästerverk i den stilen. Har inte gjort så mycket, men bland hans alster finns några av de starkaste filmupplevelser jag haft, som ett knytnävsslag i magen

(Festen, Jakten, Kursk, Far from the madding crowd)

 

9.       Stanley Kubrick

Jag undrar om det finns någon regissör som uppvisar större bredd? Mastodontfilm i historisk miljö, kostymdrama, Sci-Fi, krig, komedi mm Han bemästrade allt och alltid med en kreativ, konstnärlig touch

(2001 a space odyssey, a Clockwork orange, the Shining, Dr Strangelove, Spartacus, Full Metal Jacket)

 

8.       Pete Docter

Har bara regisserat tre långfilmer, men vilka filmer!!!

(Inside Out, Upp, Monsters Inc)

 

7.       Peter Jackson

Minst sagt ojämn och vissa filmer som King Kong och Braindead tycker jag verkligen inte om, men har man gjort världens mest genuina och fantastiska filmprojekt så är man en av de största och bästa 

(the fellowship of the Ring, the Two Towers, Return of the King, Flickan från ovan, Svarta Änglar, Bad Taste)

 

6.       Lars Von Trier

Rapporterna om honom som chef och man med makt är oroande och han ger ofta ett osympatiskt intryck, men som filmskapare är han genial. Många nya, modiga grepp och otroligt starka och fina budskap

(Dancer in the dark, Melancholia, Breaking the Waves, Dogville, Riket)

 

5.       Susanne Bier

Troligen den i filmvärlden som är bäst på att skildra starka känslor och berörande relationsdraman. Använder sig mycket av naturbilder och extrem närbild på ögon

(Efter bröllopet, Älskar dig för evigt, Bröder, Hämnden, den eneste ene, livet är en schlager)

 

4.       Wes Anderson

 Har så många grepp som är hans signum. Slowmotionsekvenserna, scenografin, pastellfärgerna, kostymerna, de symmetriska bilderna, dialogen, djupet humorn

(the Grand Budapest Hotel, life Aquatic, the Royal Tennenbaums, Fanastic Mr Fox, Moonrise Kingdom, Isle of dogs)

 

3.       Lee Unkrinch

De animerade barnfilmernas mästare. Disney då? tänker ni kanske? Men han regisserade faktiskt väldigt lite. Mestadels kortfilmer om Musse Pigg 1928-1929. Det är som producent han gjort sig stor. Men Lee är ett geni  

(Coco, Hitta Nemo, Toy Story 2, Toy Story 3, Monsters Inc)

 

2.       Denis Villeneuve

En relativt ny bekantskap för mig, men denna kanadensare har verkligen golvat mig. Vilket djup. Vilka teman! Vackert! Finurligt! Poetiskt! Läskigt! Mystiskt! Starkt! I slutändan är det alltid kärlek som binder ihop hans breda repetoar  

(Arrival, Nawals hemlighet, Sicario, Enemy, Prisoners, Pylotechnic, Blade Runner 2049)

 

1.       Christopher Nolan

Min absoluta favorit gör storslagna filmer med tunga trummor och häpnadsväckande berättelser. Det är starka teman och mycket mystik samt att han får ut det yttersta av varje skådespelare. 

(Batman Begins, the Dark Knight, the Prestige, Inception, Interstellar, Memento, Dunkirk)

 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0