femhundra filmtips

Mitt filmtittande är inte lika frekvent som det en gång var, men jag har ändå kommit igång litegrann. Den senaste tiden har jag bl.a. sett de här:

the way back

-en välspelad och snyggt producerad roadmovie om flykten från Stalins läger, som trots starka personligheter och en riktigt bra grundstory bara blir en klart hyfsad film. Den berörde mig inte som jag trodde att den skulle göra.

Zombieland

-om the way back nästan höll för förväntningarna så var det platt fall för Zombieland, som jag tycker var rejält överskattad. Visst fanns det riktigt sköna inslag som när Bill Murray oväntat dyker upp utklädd till zombie, men på det stora hela var det varken tillräckligt roligt, spännande eller intressant.

det regnar köttbullar

- I dagarna gick den här gastronomiska berättelsen som också den var helt OK. Historien är väldigt klassisk med den oväntade, utanförhörande och småtöntiga hjälten som tar i lite för mycket och får storhetsvinne. Det brukar funka bra, men den här filmen har ingen egen touch eller spin som sticker ut tillräckligt mycket. Halvtråkig.

Vägen till Eldorado

I kampen mot Disney har även dreamworks provat sig på att göra klassiska historier. Ibland lyckas de bra som t.ex. med Prinsen av Egypten och förstås supersuccén Shrek (mer en konkurrent till Pixar). Här har de en riktigt bra grundhstoria med två män som ska hitta den gamla Inkastaden av rent guld och som när de finner sitt mål tas för gudar. Tyvärr förstörs hela filmen av en slarvig produktion, dåliga vuxenskämt och en hel del riktigt irriterande sexsyftningar. Särskilt irriterad blir jag när damen ovan masseras under stön.


Låt mig istället ge er några rekomendationer på bra filmer som går i påsk:


             

Nu är ju listan slut, men inte filmerna. Jag kommer att se massor med film framöver (både dåliga och bra), särskilt nu när Abbe sover om nätterna, och därför kommer filmtipsen att fortsätta.

Gökboet

En film om att våga. En film om att leva. En film om att stå upp, tro och hoppas! Symboliken är stor i denna maktkamp mellan ickeanpassningsbara intagna och makten i form av nyckelägande sjuksystrar...


Ja, här har ni min nummer ett. För att citera en vän från min prerelease på en talkshow härom månaden: "ett ganska väntat slut på en oväntad blogg". Det här är för mig en ganska given vinnare. Det är den ultimata historien om mentalsjukhuset där de intagna känns betydligt mer friska än den stundtals penalistiska personalen. Detta är en otroligt stark och fin historia där MC Murphy, fullkomligt briljant spelad av Jack Nicholson, rör om i grytan när han hamnar i psykvården för att slippa fängelse. Ilskan som myllrar upp i mig mot antagonisten syster Ratched, lika briljant gestaldad av Lousie Fletcher, saknar motstycke och lika varm blir jag i hjärtat av "galningarnas" fisketur. Få filmer har ett sådant färglatt persongalleri som detta mästerverk. Främst har vi indianen Chief, även om han för en mer undanskymd tillvaro än i boken och man känner knappt igen Danni Devito i rollen som den underbara Martini.

Se detta mästerverk!

dancer in the dark

Filmduken är helt vit i 5 minuter och vacker brassmusik spelas. Jag förstår att jag ser på något annorlunda...

Ibland blir man helt knockad av en film. Den här upplevelsen grep tag i mig från första stund, kramade musten ur mig och lämnade mig chockad och gråtande. Jag har aldrig någonsin haft en sådan filmupplevelse som den där dagen på filmklubben i Gislaved för ett tiotal år sedan. Björk har inte gjort så många roller i sitt liv, men visar här att hon är en av världens absolut bästa skådespelare. Det var ingen lätt process. Björk och Von Trier bråkade genom hela produktionen och Björk levde sig in så mycket i sin roll att hon själv fick ångest. Vid ett tillfälle lämnade hon inspelningsplatsen och ingen visste var hon var på flera dagar, så produktionen fick helt enkelt ta paus. 

Filmen är inspelad i Trollhättan och regisserad av en man som aldrig varit i USA, ändå tycker jag att den skapar känslan av en liten idyllisk amerikansk småstad på 60-talet. Själva historien kretsar kring tjeckiskan Selma, som utvandrat till Amerika tillsammans med sin son. Hon arbetar på en plåtfabrik och sliter hårt för att få ihop pengar till en ögonoperation för sin son. Selma håller nämligen på att bli blind och hennes son har samma sjukdom. Förutom detta scenario så får vi uppleva Selmas fascination för musikaler. Hennes dröm vore att leva i en musikal och därför drömmer hon sig bort ibland i vad som blir till ganska oväntade musikalinslag.

Jag är ganska säker på att denna film är den enda ångestladdade dogma-musikalen i världen och det är kanske inte en genre som skulle sälja i framtiden heller, men här har ni världens näst bästa film genom tiderna.

Tycker man inte om Björk och hennes musik drar det utan tvekan ner filmupplevelsen, men historien är så vansinnigt stark att man får en otrolig stund ändå. Själv älskar jag musiken och tycker att Björk gjort tidernas bästa soundtrack.

Det går lite långsamt så här på slutet eftersom tiden inte riktigt räcker till i mitt liv, men då drar vi ju å andra sidan ut på spänningen lite.

När jag lade in min senaste film påpekade flera läsare att den också låg på deras topp 3, så varför inte presentera era topp-3, topp-5 eller topp-10 här på bloggen.

Jag uppmanar alltså er till att bjuda på era filmtoppar innan jag presenterar min etta.


I veckan som gick lyckades jag faktiskt se en film. det blev true grit av bröderna Cohen. Som vanligt var det riktigt snyggt filmat och en klockren dialog. Jag har nog alltid tyckt att deras filmer har en västernkänsla över sig, så det var liksom på tiden att de fick göra en ren västernfilm. Själva historien är enkel och rak och inte fantastisk, men en bra film var det (om man bortser från den helt onödiga epilogen).

lavita e bella

Roberto Benigni kammade hem tre Oscars 1998 trots att han gjort en film där alla pratar antingen italienska eller stundom en något överdriven tyska. Det här är en vågad och ovanlig film, en komedi som till stora delar utspelar sig i ett koncentrationsläger.

Guido är en enkel man med vissa ambitioner att starta en bokaffär, vilket är svårt för en jude i 40-talets fascistiska Italien. Mest är han dock en pratglad livsnjutare, romantiker och våghals. Gång på gång sätter han sig själv i dråpliga situationer och det handlar oftast om att försöka charma den vackra lärarinnan Dora. Bland många roliga scener är inledningen då Guido och hans vän misstas för högre politiker som ska mottas i staden och scenen då han utger sig för att vara rasistisk inspektör, mina favoriter.

Allt vänder dock den dagen då Guido, hans farbror och hans otroligt söta lilla son Giosué grips och förs till ett koncentrationsläger. Guido bestämmer sig genast för att hans son, som råkar fylla år just den dagen, inte ska behöva ta in all den ondska som ligger bakom. Faderns uppgift blir nu att ständigt lura sonen att det hela bara är en snillrikt iscensatt tävling. Här är en underbar scen då ett tyskt befäl ska förklara reglerna i lägret. 

Filmen lyckas på ett genialt sätt blanda humor med stort allvar och vi förstår hela tiden vilken ondska som finns i bakgrunden, men framförallt berörs vi av en otroligt stark kärlek mellan far och son.

the Lord of the Rings: the fellowship of the ring

Efter att ha gjort tidernas bästa trailer (kort, mäktig och utan att avslöja halva filmen) kom så äntligen filmen i juletid 2001. Det största filmprojektet någonsin och det bästa likaså. Jag älskar att de gjort Galadriel (Cate Blanchett the one and only) till berättarröst i prologen ochj manuset är så extremt bra skrivet (Boyens, Jackson och Walsh) så trots att man saknade Tom Bombadill blev detta tidernas bioupplevelse. Jag såg den 4 gånger på bio (de andra två 3 gånger var) och har sedan dess sett dvd-versionen otaliga gånger. Jag kan inte se mig mätt på detta och det är ovanligt.

Första filmen har hela den mysiga, snygga och mystiska inledningen, de otäckaste fienderna (Nazgül) och den mest underbara musik. Bland alla underbara karaktärer är Sam min favorit, men samtliga roller och skådespelare är fantastiska. Bland annat är det underbart att se de två gamla trollkarlarna Gandalf (Ian McKellen)och den otäcka Saruman (Christopher Lee).

Filmens genomgående budskap om att de varelser som verkar små och obetydliga kan vara de som ska rädda världen ger mig rysningar genom kroppen. Det gör också de helt otroliga miljöerna, kläderna mm som skapats med all tänkbar kunskap och hjärta. Bland annat plockade man in både bokexperter och de kända Tolkienillusttratörerna John Howe och Alan Lee för att få allt så korrekt som möjligt. Framförallt var det nog inställningen som var avgörande. Peter Jackson lät alla utgå från att det här var riktig historia, som dessutom spelades in på de riktiga historiska platserna. I den andan gjordes detta mästerverk.

Two Towers

Många talar om detta som en mellanfilm. Vi har inte uppbyggnaden och vi har inte finalen och det är väldigt långa krigsscener, men för mig är detta helt underbart. Jag älskar att vara mitt uppe i historien. Jag skulle kunna titta på Frodo och Sam klättrande på klippor i flera timmar (detta var också det som filmades allra mest under produktionen). Men framförallt så finns ju några av de allra bästa stunderna i mitt filmliv med. Gollum är nog tidernas mest imponerande karaktärsskapelse (förutom människan möjligen) och förutom alla digitala prestationer är Andy Serkis helt otrolig i sin roll. Vi har också Edoras, detta autentiska scenbygge som är så otroligt vackert och detaljrikt och tillsammans med musiken är det min favoritmiljö i filmerna. Slaget vid Helms klyfta är också ett bättre slag än de som förekommer i sista delen.

Det här är den snyggaste delen och också den film som verkligen visar på hur Frodo (fantastiska Elijah Wood) mer och mer tyngs ner av ringens börda.

Return of the King

Hela filmhistoriens (och en av litteraturhistoriens med för den delen) bästa filmreplik uttalas av Samwise Gamgi (Sean Astin) när hoppet falnar i hettan vid Mount Doom. JRR Tolkien har skapat en helt otroligt anvancerad historia, ja en helt egen värld med egna språk och kulturer och hans arbete saknar motstycke i historien. Jag kan för mycket om de här filmerna för mitt eget bästa och tänkte inte göra detta till en hel uppsats så jag nöjer mig med att ta upp några punkter.

Att bygga en historia kring en förrädisk och föförande ring som förändrar dess bärare och alla omkring är fullkomligt genialt och det fullkomligt osar magi ur denna filmatisering. En av de vanligaste diskussionerna kring film är huruvida boken är bäst och man kan naturligtvis inte överträffa den litterära förlagan i ett sånt här fall, men jag undrar om det hade kunnat göras bättre? Samtliga karaktärer är precis som jag önskade när jag läste böckerna och alla förändringar (nästan) som gjorts är av godo (t.ex. att ändra Frodos ålder, höja Arwens roll och att köra parallellhandlingar). Den här filmatiseringen är gjord med så mycket vördnand och kärlek att det blivit till perfektion. De arbetade med filmerna i flera år (bara inspelningarna tog 15 månader) och gjorde alla detaljer med en sådan genuinitet att det inte är klokt.

I denna tredje del av triologin finns både några av de starkaste scenerna (Allt med Sam och Frodo, de grå hamnarna, Pippins sång och honmonstret) och faktiskt några av bristerna (bl.a. grottscenerna med de dödas här). När jag talar om Ringarnas Herre-triologin är det de långa versionerna som gäller. Jag kan inte tänka mig filmerna utan alla scenerna nu. Möjligen blir det för många slut på slutet? Å andra sidan satt jag på bion och önskade att det aldrig skulle ta slut. Det skulle i så fall vara för att få höra den fantastiska slutsången.

 
Och så till den klassiska frågan om örnarna. Nej, de hade inte kunnat flyga örnrygg hela vägen. Örnarna är ett mycket speciellt och opålitligt släkte som bor norr om Mordor. Att få deras hjälp är definitivt ingen självklarhet och definitivt bara något som Gandalf kan åstadkomma. Örnarna har naturligtvis inte heller fört Frodo och Sam ända till Rivendale på slutet utan bara i säkerhet. Eventuellt hade de kunnat flyga sista biten in i Mordor om Gandalf hade varit på plats och Sauron uppehållen. Klart slut! :-)

 

To end all Wars

I raden av brutalt starka krigsskildringar på denna blogg är det här den sista och bästa. Till skillnad från klassikern "Bron över floden Kwai" så bygger den här berättelsen direkt på boken som blivit förlaga till båda filmerna. En skottsk division i den brittiska armén tas till fånga och sätts i ett japanskt fångläger, i Burma, under andra världskriget. Här får de inte bara arbeta med att bygga en järnväg utan utsätts systematiskt för brutal misshandel och förnedring iaf så länge de inte följer reglerna och "ärofyllt" underordnar sig. Det är också ett starkt möte och en krock mellan två stolta kulturer.

Men framförallt är detta en film om medmänsklighet, tro och egoismen som motpol. Till skillnad från de flesta Jesusfilmer så lyckas den här filmen verkligen visa vad ett offer verkligen innebär. Här offrar sig lägrets präst för den som minst av alla förtjänar det och som ändå inte fattar. Det är otroligt starkt och riktigt, riktigt brutalt. Tidernas bästa krigsskildring. Flera av skådespelarna är ganska okända för allmänheten, men Robert Carlyle är med och gör som vanligt en helt makalös insats, riktigt bra är även Kiefer Sutherland som amerikanen och Mark Strong i en helt annan roll än de ondskefulla gestaltningar han gjort de senaste åren. Allra bäst är nog ändå japanerna. Sakae Kimura spelar filmens starkaste karaktär, vaktchefen som tagit sin överordnades straff och jobbar i ett fångläger istället för i armén.

Schindler's list

Kan det bli vackrare än så här? Det var förintelsens minnesdag i veckan och till detta har det gjorts enormt många filmer, men ingen är så stark och vacker som  Steven Spielbergs mästerverk från 1993. Spielberg visar en medlem av Nazistpartiet helt utan ambitioner och mål annat än att tjäna pengar och vara otrogen mot sin fru, men under vägen visar det sig att han döljer ett enormt hjärta och besitter en enorm skicklighet i att manipulera höjdarna. Oscar Schindler är en av de där riktiga hjältarna i historien och detta är en fantastisk skildring av hans liv i en av de mest fasansfulla perioderna i vår historia.

Speilberg valde att göra filmen svartvit, ett genialt val som skapar en grå och dokumentär realism utan dess like, förutom några små hoppfulla detaljer i färg. John Williams musik, de makalösa skådespelarna (Liam Neeson, Ben Kingsley och inte minst Ralph Fiennes som den otäcka lägerchefen) och de brutalt realistiska skildringarna från koncentrationslägren genererar tillsammans en av vår tids starkaste filmupplevelser någonsin.  

Vem minns inte scenerna när de intagna samlar in kläder och tillhörigheter från avrättade och finner förgyllda och blodiga tänder, när ett gäng utvalda fångar ska avrättas och pistolen krånglar innan den sista ska skjutas eller det enormt vackra och fina slutet?

Jag berörs i mitt innersta och då vet man att det är en bra film.

Forrest Gump

Tänk den som kunde få sitta på den bänken och lyssna på Forrest Gump när han berättar några av sina berättelser om sitt vidunderliga liv. Forrest är inte den smartaste killen i stan. Det är med nöd och näppe som hans engagerade mor lyckas få in honom i den vanliga skolan. Samtidigt besitter han en intelligens och en passion som saknar motstycke i världen. För Forrest finns det inga olikheter, ingen rasåtskillnad, inga könsbarriärer osv. Han ser det goda i alla och det stör en del, bl.a. Ltd Dan (hans överordnade i Vietnam) till en början. Sedan finns det förstås några personer som har en alldeles extra plats i hans hjärta; hans mamma, hans vänner Bubba och Dan och så är det hans stora och enda kärlek Jenny.

Gumps speciella inställning till livet för honom till nästan varenda viktig historisk plats och situation i kalla krigets USA. Han träffar både JFK och Lyndon B Johnson, blir amerikansk mästare i både bordtennis och amerikansk fotboll, får medalj för sina insatser i Vietnam och investerar i "some friut company" tillsammans med Ltd Dan (i boken är han först på månen). Men mest av allt springer han. Han springer som vinden!

Det går nästan inte att inte älska den här filmen. Det är humor, kärlek, historia och känsla rakt igenom.

den åttonde dagen

George är en av alla de underbara människor omkring oss som tilldelats en extra kromosom och i den här filmen får vi lära oss att det är en gåva till mänskligheten. Dessa glädjespridare som i filmen kallas mongoloida (George själv tror att han är släkt med Djingis Kahn), men som vi annars känner som "drabbade" av Downs syndrom, är människor som låter känslorna styra. De släpper dessutom ut känslorna till 100% och kan därför både älska och sprida lycka som ingen annan. Naturligtvis kan de därför också ställa till en hel del problem och bli djupt olyckliga. 

I denna fullständigt magiska film från Belgien sker ett osannolikt möte mellan utvecklingsstörda George och den uttråkade, hämmade, apatiska, ensamma, arbetsnarkomanen  Harry. I det mötet av rena motsatser uppstår inte bara underbara krockar utan en vänskapsrelation som får hela världen att blomstra. Det här är inte bara en mysig och vacker film. Det är också en smått genial produktion full av symbolik där George gång på gång jämförs med gudomligheten själv (bl.a "går" han på vatten i en scen).

Budskapet är solklart. Efter att Gud vilat på den sjunde dagen tog han sig tid att skapa något alldeles extra.

Döda poeters sällskap

På Welton Academy är man noga med reglerna. De fyra hörnstenarna är: disciplin, tradition, briljans och heder och detta värderas högt av såväl skolledning som föräldrar. Det är en internatskola med långa anor, hårda krav och barska professorer. Det är en skola där man inte uppmuntrar fritänkare utan älskar dem som sällar sig till ledet och följer strömmen. Detta gäller till den dagen mr Keating dyker upp. Han är inte som de andra lärarna. Han ger pojkarna en gnista och en önskan att suga märgen ur livet som de aldrig upplevt förr. Det handlar om carpe diem. Men detta fritänkande blir snart en stöttesten för de konservativa skolledningen och en tuff resa tar sin början.

Efter de här filmen har det kommit ett stort gäng liknande filmer, men den nya läraren som förändrar eleverna med hjälp av poesi. Dessutom har Robin Williams spelat om sin roll  nästan varende film han gjort sedan 1989. MEN detta är originalet. Detta är filmen med stort F. Detta är fantastiskt!

crash

Ja, det är inte precis dåliga filmer som kommer nu. Ovan ser ni epicentrum i en av filmhistoriens tre starkaste scener genom tiderna. Detta i en nästan osannolikt bra film från 2004 om fördomarnas USA. Ett antal historier, där rasism lägger grunden, flätas samman till en blodröd tråd som bildar ett vackert garntyg av kärlek, ångest, smärta och kraftiga kollisioner. Filmen handlar om hur en kollision förändrar allt om hur människor kraschar in i varandra och förändras om hur oväntad och osannolik världen ofta är. Det är ofta extremt sorgligt och meningslöst, men det är också otroligt varmt, starkt och kärleksfullt. Samtliga karaktärer i filmen får en upplevelse utöver det vanliga.

Tre scener/historier etsar sig fast hos mig efteråt. Vi har den ovan med den osynliga skyddsvästen i en tuff värld. Vi har en fantastisk (i filmen rasistisk) Matt Dillon i en mäktigt räddningsscen och den smärtsamma historien om där Don Cheadle spelar missuppfattad son. 

Detta är inget annat än ett välspelat mästerverk, väl värd sina tre oscars (bl.a. bästa film)! 

American History X

Derek och Danny har mist sin far i ett skottdrama. Det var svarta killar som sköt honom och detta präglar deras uppväxt i en tuff förort. Derek (den makalösa Edward Norton) är en intelligent ung man och en duktig ledare och han utnyttjar snart detta till att bli en ledarfigur i en nynazistisk grupp. Danny idoliserar sin bror i brist på fadersgestalt, men allt blir djupare, svårare och mer infekterat den dagen Derek åker i fängelse efter att brutalt ha mördat en svart kille på sin egen gata. (en synnerligen otäck scen) 

Det här är en otroligt stark och realistisk skildring av Dereks återkomst från fängelset, samtidigt som vi får följa med på den oundvikliga vägen dit. Det är en film om rasism, vänskap, kamp, mod, meningslöshet och broderskap i en tuff värld. Strålande samhällsskildring!

Ronja Rövardotter

En barnfilm på plats 14!?! Ja, Tage Danielssons mästerverk (baserat på Astrid Lindgrens dito) om den lilla rövarhövdingadotter Ronja och framförallt relationen till hennes far är ett helt fantastiskt hantverk. Detta är gjort med så mycket humor (o mycket naket eftersom det är Tage), värme och kärlek att brister som de fula grådvärgarna, den mesiga Birk och de bröstprydda vildvittrorna är lätta att bortse från. Historien är otroligt stark, miljön är magisk och sången fantastisk. Titta på de första 20 sekunderna här; mäktigt!

Hotel Rwanda

På plats 15 finner vi den helt makalösa historien om den ofrivillige hjälten Paul Rusesabagina som skyddar hundratals Tutsieflyktingar från Huturebellerna i ett av historiens mörkaste kapitel; folkmordet i Rwanda. Detta folkmord, utfört kallblodigt med machete av vanliga människor, skedde så sent som 1994 ändå var det få i vår del av världen som ens kände till att det hänt innan den här filmen kom. Det är dock inte så konstigt eftersom man gjorde allt för att blunda för historien redan när det hända. Västvärlden satt i soffan när en konflikt som man själv hade en stor del i (till stora delar en frukt av belgisk rasism) exploderade i massmord.

Paul befinner sig mitt uppe i det här som direktör på ett Sabenahotell i Kigali, men hans enda prioritet till en början är den egna familjen. Långsamt förvandlas den något egocentriska och smidiga västerlandsvännen till en slagkraftig medmänniska i en galen värld. Man vill inte tro att något sånt här kan hända och därför är Paul och många med honom ganska skeptiska till en början, men det ofattbara händer verkligen. 

Det här är ingen brutal skildring, trots att det handlar om ett av de grymmaste folkmorden genom tiderna. Istället låter man våldet finnas i bakgrunden. Vi fattar alla att det sker, vi ser inte så mycket, men ondskan är ständigt närvarande. Detta är en vacker och sorglig film om ett land och två folk, vars historia för alltid är befläckad med blod. 

Shawshank Redemption (Nyckeln till Frihet)

Vi befinner oss i USA på 40-talet. Den vanliga och gråa banktjänstemannen Andy Dufresne blir oskyldigt dömd för mordet på sin fru och sänd till det ökända Shawshankfängelset för att avtjäna livstids fängelse. Fängelset visar sig inrymma ett antal fina och färgstarka personligheter och en djupt fascistisk fängelsedirektör. Andy finner vänskap och frihet, ja kort sagt ett liv innanför murarna. Murarna är filmens ram liksom fängelset. Vem är fri och inte? Andy finner snart sin roll på platsen och arbetar sig uppåt, men han blir aldrig lika instängd som de andra intagna...

Detta är imdb:s ständiga etta, men på min lista blir det en (visserligen fin) 16:e plats för denna fina och spännande film. Jag har sällan känt en sån spirande hoppfull spänning som denna historia bjuder på och det är inte bara Tim Burton och Morgan Freeman som briljerar utan det är toppklass ut i minsta biroll.