5 - allt annat än en mellanfilm

Two Towers





Många talar om detta som en mellanfilm. Vi har inte uppbyggnaden och vi har inte finalen och det är väldigt långa krigsscener, men för mig är detta helt underbart. Jag älskar att vara mitt uppe i historien. Jag skulle kunna titta på Frodo och Sam klättrande på klippor i flera timmar (detta var också det som filmades allra mest under produktionen). Men framförallt så finns ju några av de allra bästa stunderna i mitt filmliv med. Gollum är nog tidernas mest imponerande karaktärsskapelse (förutom människan möjligen) och förutom alla digitala prestationer är Andy Serkis helt otrolig i sin roll. Vi har också Edoras, detta autentiska scenbygge som är så otroligt vackert och detaljrikt och tillsammans med musiken är det min favoritmiljö i filmerna. Slaget vid Helms klyfta är också ett bättre slag än de som förekommer i sista delen.


 

 




Det här är den snyggaste delen och också den film som verkligen visar på hur Frodo (fantastiska Elijah Wood) mer och mer tyngs ner av ringens börda.


 

 

6 - "I can't carry it for you Mr Frodo, but I can carry you"

Return of the King


 

 

Hela filmhistoriens (och en av litteraturhistoriens med för den delen) bästa filmreplik uttalas av Samwise Gamgi (Sean Astin) när hoppet falnar i hettan vid Mount Doom. JRR Tolkien har skapat en helt otroligt anvancerad historia, ja en helt egen värld med egna språk och kulturer och hans arbete saknar motstycke i historien. Jag kan för mycket om de här filmerna för mitt eget bästa och tänkte inte göra detta till en hel uppsats så jag nöjer mig med att ta upp några punkter.

Att bygga en historia kring en förrädisk och föförande ring som förändrar dess bärare och alla omkring är fullkomligt genialt och det fullkomligt osar magi ur denna filmatisering. En av de vanligaste diskussionerna kring film är huruvida boken är bäst och man kan naturligtvis inte överträffa den litterära förlagan i ett sånt här fall, men jag undrar om det hade kunnat göras bättre? Samtliga karaktärer är precis som jag önskade när jag läste böckerna och alla förändringar (nästan) som gjorts är av godo (t.ex. att ändra Frodos ålder, höja Arwens roll och att köra parallellhandlingar). Den här filmatiseringen är gjord med så mycket vördnand och kärlek att det blivit till perfektion. De arbetade med filmerna i flera år (bara inspelningarna tog 15 månader) och gjorde alla detaljer med en sådan genuinitet att det inte är klokt.

I denna tredje del av triologin finns både några av de starkaste scenerna (Allt med Sam och Frodo, de grå hamnarna, Pippins sång och honmonstret) och faktiskt några av bristerna (bl.a. grottscenerna med de dödas här). När jag talar om Ringarnas Herre-triologin är det de långa versionerna som gäller. Jag kan inte tänka mig filmerna utan alla scenerna nu. Möjligen blir det för många slut på slutet? Å andra sidan satt jag på bion och önskade att det aldrig skulle ta slut. Det skulle i så fall vara för att få höra den fantastiska slutsången.


 

 
Och så till den klassiska frågan om örnarna. Nej, de hade inte kunnat flyga örnrygg hela vägen. Örnarna är ett mycket speciellt och opålitligt släkte som bor norr om Mordor. Att få deras hjälp är definitivt ingen självklarhet och definitivt bara något som Gandalf kan åstadkomma. Örnarna har naturligtvis inte heller fört Frodo och Sam ända till Rivendale på slutet utan bara i säkerhet. Slutligen är hober ovanliga i sin motståndskraft mot ringen. Örnarna hade antagligen dödat Frodo ganska snabbt. Klart slut! :-)

 

7 - offret

To end all Wars



 


I raden av brutalt starka krigsskildringar på denna blogg är det här den sista och bästa. Till skillnad från klassikern "Bron över floden Kwai" så bygger den här berättelsen direkt på boken som blivit förlaga till båda filmerna. En skottsk division i den brittiska armén tas till fånga och sätts i ett japanskt fångläger, i Burma, under andra världskriget. Här får de inte bara arbeta med att bygga en järnväg utan utsätts systematiskt för brutal misshandel och förnedring iaf så länge de inte följer reglerna och "ärofyllt" underordnar sig. Det är också ett starkt möte och en krock mellan två stolta kulturer.

Men framförallt är detta en film om medmänsklighet, tro och egoismen som motpol. Till skillnad från de flesta Jesusfilmer så lyckas den här filmen verkligen visa vad ett offer verkligen innebär. Här offrar sig lägrets präst för den som minst av alla förtjänar det och som ändå inte fattar. Det är otroligt starkt och riktigt, riktigt brutalt. Tidernas bästa krigsskildring. Flera av skådespelarna är ganska okända för allmänheten, men Robert Carlyle är med och gör som vanligt en helt makalös insats, riktigt bra är även Kiefer Sutherland som amerikanen och Mark Strong i en helt annan roll än de ondskefulla gestaltningar han gjort de senaste åren. Allra bäst är nog ändå japanerna. Sakae Kimura spelar filmens starkaste karaktär, vaktchefen som tagit sin överordnades straff och jobbar i ett fångläger istället för i armén.

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0