"I am Groot"

Guardians of the galaxy
 
 
En lättretad tvättbjörn, en trädvarelse som bara kan säga tre ord, en grön tjej från den onda sidan, en tatuerad muskelklump som inte förstår metaforer och en tjuvaktig människa bildar den osannolika grupp som ska rädda världen i denna underbara film, vars soundtrack är bland de bästa på länge. Peter Quill (människan) har nämligen en freestyle med sig med ett blandband som hans mamma gjorde åt honom 1988 och det är en bra mix. Mixen på de sköna karaktärerna är minst lika bra liksom den mix av fantastisk humor, mäktig intergalaktisk kamp och smådjupt drama som sköljer över en och gör en glad. Det här är lättsamt och mäktigt på samma gång. Underbart! Det här är så bra att det utmanar de bästa i genren och når plats 199 på min uppdaterade topplista.
 

en klassisk klasskamp

de sju samurajerna (shichinin no samurai)
 
 
En bybo i den lilla japanska bergsbyn råkar höra en konversation mellan ledarna i ett rövarband. De ska attackera byn när riset är skördat. Nu är frågan. Ska invånarna försöka slåss eller helt enkelt ge bort riset och överleva? Det blir en tredje lösning. Byborna ska försöka anställa några hungriga samurajer som kan tänkas vilja försvara byn mot mat och husrum...
 
Få filmer har fått sådan kultstatus som Akira Kurusawas mastodontrulle från 1954. Den innehar för tillfället tjugonde plats på imdb och hyllas av de flesta. 
 
Och visst är det på många sätt ett mästerverk. Filmen har en hel del nytänk för tiden. Snygga vinklar med banditer som väller ner över kullarna, en ny dramaturgisk uppbyggnad och det klassiska dova trummandet i bakgrunden. Karaktärspaletten är spännande och väluppbyggd, även om kvinnorna för en undanskymd tillvaro. Men det finns också brister. Övergången från teater till vita duken har inte gått smärtfritt och överspelet är stundtals påtagligt, särskilt hos Toshirô Mifunes bipolära karaktär "Kikuchyio" som bara är sprattigt glad eller rasande arg. Ändå är det lite av berättelsens viktigaste karaktär. Bönderna är oftast mycket teatralt gestaltade och platta i karaktären. Dessutom är de antagonistiska banditerna lite väl lättlästa i sitt mönster och en förstärkning av dem hade inte skadat. 
 
Till filmens fördelar hör att man problematiserar samurajernas ställning i samhället. De åtnjuter annars oftast en odelad hyllningsstatus i större delen av de alster som producerats i modern tid. Samurajernas kultur är fascinerande och full av visdom, men de var också en övre krigarklass födda att härska och det var något som förstås missbrukades av vissa. Här diskuteras ämnet på ett snyggt sätt. Framförallt är det en bra historia man målar upp.
 
Totalt sett är detta en klassiker som håller måttet, men topp 20 på 500-listan? Knappast! Det här är bra, men bara en svag 4:a för mig och plats 300. Tack vare att jag nu äntligen har sett denna klassiker ligger jag bara två filmer back från att ha sett hela topp-50 på imdb.
 

"ape do not kill ape"

Dawn of the planet of the apes
En smitta har dödat en stor del av mänskligheten, de som inte dog i smittan dog i det kaos av strider och kriminalitet som uppstod. Endast ett fåtal överlevare återstår och de kämpar för att bygga upp världen igen. I Los Angeles, där allting började med forskning kring Alzheimers, finns både en grupp överlevare och en växande koloni av intelligenta människoapor, vilka också är en frukt av den forskning som ledde fram till smittan. Kan de båda grupperna leva i fred eller är hatet och fruktan för de andra för stor på båda sidor?
 
Det här är så otroligt snyggt gjort, en klassisk historia med genomsyrande dualitet. Vi har två kulturer. Vi har protagonister och antagonister på båda sidor. Vi har en kraftkälla som leder till konflikt. Vi har möten och utbyte av kultur. Vi har minnen. Vi har vänskapsband. Vi har förräderi. Vi har det mesta!
 
Framförallt är det motion capture-animeringarna som är magiska. Det ser så otroligt äkta ut. Aporna har verkligen en personlighet och jag tycker hela historien fungerar. Det är klassiskt, klichéaktigt och det saknar kanske den politiska sprängkraft som fanns i originalet från 1968. Det saknar också de överraskningseffekter som fanns i tidigare alster. Å andra sidan tycker jag att man har byggt upp en mycket bättre grund till sympatier och förståelse för apsidan. Det leder å andra sidan till en lägre allegorieffekt. Aporna är apor här, inte människor som i 68-filmatiseringen.
 
Mycket bra är det! Ingen topplacering på listan men dock plats 421. 
 
Nedan antagonisten Koba
 
 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0