Hitler är nöjd med det han ser

Er ist wieder da (Han är tillbaka)
 
 
 
Någon form av rymdtidskollaps sker och Adolf Hitler vaknar plötsligt upp i spåren av sin bunker, mitt i Berlin 2014. Han upptäcks ganska snart av en TV-reporter som just fått sparken och är i desperat behov av ett scoop. Hitler misstas för en briljant komiker och är snart en hit i alla medier. Men Adolf har samma mål med Tyskland som han alltid haft...
 
Skulle Hitler passa in i dagens samhälle? Skulle hans idéer kunna gå hem? Skulle han kunna bli vald idag? Dessa frågor både ställs och besvaras i denna briljanta tyska produktion. Filmen är till största del en spelfilm med skådespelare (Oliver Mascucci fullständigt lysande som Hitler) och komiska situationer där Hitler försöker hitta rätt i den moderna världen. Men nästan alla scener där Führern är ute bland vanligt folk är det oförberett likt "Borat" och folks reaktioner och uttalanden är riktiga. Man gör det smart genom att ha en annan ljussättning, så det går alltid att skilja det dokumentära från det fiktiva. Och här finner vi filmens kärna. Det går ut på att skratta och sätta samma skratt i halsen, för att sedan gå över till att rysa av skräck och fälla en tår. Adolf smyger igång sin kampanj med ganska vettiga argument som även jag smånickar åt och sedan väller monstret ut millimeter för millimeter. Briljant!
 
För tyvärr visar filmen att Hitler mycket väl passar in i dagens Europa. Många skulle älska honom. Många skulle ge honom rätt. Han skulle kunna bli vald. 
 
Att vara "realist" och att "diskutera" bekymren med en stor invandring verkar inte handla om hur vi ska göra vårt bästa för att hjälpa folk som behöver skydd från krig, förbättra vårt mottagande, undvika utanförskap och krockar. Det verkar inte ens handla om uppenbara problem som kan finnas i kulturella skillnader, sedvänjor som krockar med våra värderingar och att många människor måste in i jobb snabbt. Det handlar inte ens om att eventuellt minska proportionerna och fördela mer lika mellan länderna. 
 
Nej. Det handlar alltför ofta om att dölja rasistiska åsikter om att invandrare automatiskt är dumma, krimininella, problemmakare med knasiga religiösa föreställningar och terroristplaner. Det finns ingen plats för någon annan i vårt moderland och allt som går galet är deras fel. Det började mjukt med realism och att se människor som kostnader och nu har rasism och religionsförakt börjat normaliseras. 
 
Hitler skulle gnugga händerna. 
 
4/5 (7/10) och plats 320 på den uppdaterade topplistan

Heaven and Hell

Bloggen har inte uppdaterats på ett tag. Delvis för att jag har varit sjuk, men också för att det var ett tag sedan jag såg någon riktigt bra film. Nu har jag iaf sett två intressanta.
 
Religionen får mindre o mindre plats i vårt samhälle, på gott och ont (religion och makt är en ofta farlig kombination så att religionen blivit privat är nog på gott, men tro och kärleksbudskap kan vi inte få för mycket av och att saker automatiskt avfärdas för att de är religiösa är nog på ont)
 
Men i filmens värld är religion hårdvaluta. I svensk och en hel del annan film visar man nästan odelat negativa sidor av religionen (sekter, elaka präster, manipulation mm) medan man i andra länder kan ha med religionen som en naturlig del. l amerikansk film satsar man på historier ur Bibeln. Att religion kan användas för mörka syften vet vi om och det är viktigt att uppmärksamma, men det kan också användas till otroligt mycket gott. Den goda sidan vill jag se mer av.
 
För i både filmens och vår värld är det tydligt att det inte skadar att tro, hoppas och älska emmelanåt och inte alltid vara cyniska, kalla realister. Ofta går vi på film för att få kasta oss in i en okänd värld och tro på kärleken en stund. 
 
Risen
 
 
Romaren Clavius får i uppdrag att först förhindra att Jesus lärljungar skäl hans kropp efter hans död och sedan utreda om de gjort det ändå. Pilatus är orolig över ett uppror och de judiska ledarna vill inte veta av något Messiastjafs. Clavius är inte särskilt religiös, men bara intresserad av sanningen. Hans upptäckter får honom att fullständigt tappa fattningen...
 
I TV-programmet Boston Tea Party frågade man experterna (en fysiker, en läkare, en historiker mfl) vart de skulle åka om de kunde resa i tiden. Nästan samtliga svarade att de skulle vilja åka till tiden direkt efter Jesu död för att kolla vad som egentligen hände där. Detta intresse tar Risen fasta på och låter en agnostisk legionär likt en privatdetektiv nysta upp fallet. Filmen börjar väldigt bra, för att sedan stagnera lite och återigen växa på slutet. Det är välgjort och välspelat (om än lite ojämnt och teatralt här och var) med snygga miljöer och bra musik. Jag tycker att versionen av lärljungarnas kompisgäng är det mest naturliga och härliga som gjorts på film hittills och filmens andra vändpunkt är mäktig, men slutet är ändå lite utdraget (trots att det egentligen är genomstressat med tanke på innehållet). Tycker nog filmen skulle slutat något tidigare. En bra film med en intressant ny vinkel på historien. Men inget mästerverk varken för kristna eller skeptiker. 
 
3/5 (6/10)
 
the Witch
 
 
En gudsfruktig (med betoning på fruktan) familj i New England på 1630-talet tvingas flytta ut i vildmarken och bygga upp sin lilla farm. En mörk skog står granne med markerna och när familjens minsta son försvinner står det klart att ondskan är på platsen. Men är den bara i skogen eller finns den inom familjen?
 
Jag ogillar skräckfilm, men eftersom den här var så hyllad och lades fram som snarare dramathriller om en familj rädsla inför något okänt, gav jag den en chans. Den började bra. Otroligt välgjord i miljöer och kostym. Fantastiskt skådespelande. Men efterhand blir den mer och mer meningslös för mig. Vad vill den visa? I början trodde jag den ville visa hur en familj kan vändas mot varandra i otäcka situationer, men det tycker jag den misslyckas med. Snarare bekräftar den någon sorts 1600-talsuppfattning om häxeri och synd. Det blir för mörkt, meningslöst och läskigt för mig och räddas inte av några briljanta tvistar. Jag tror att skräckfilmsfantaster kommer tycka den är för tråkig och de som uppskattar välgjorda mörka dramer får inte heller det de söker. Otroligt hantverk dock. 
 
Klarar Bechdeltesten
 
2/5 (4/10)

Glädjen i att tro på sig själv, trots att ingen annan gör det

Joy
 
 
 
Joy är en uppfinnare och livsglad tjej som växer upp i en familj som inte förstår hennes värde. När hon blir vuxen har hennes kreativa ådra sedan länge kvävts av det faktum att hon måste ta hand om alla andra. Joy har två barn, exmaken bor i källaren, hennes mamma har någon form av depression och ser ständigt på såpoperor i ett av sovrummen. Även hennes mormor (vilken är den enda förutom barnen som ger Joy något stöd) och pappa bor i huset. Joy jobbar stenhårt och löser ständigt alla former av problem åt samtliga i familjen, vilka är lika ständigt otacksamma, men en dag får hon en idé hon bara måste prova...
 
Det är speciellt att se en film där man är irriterad typ 80% av tiden. Det är oerhört frustrerande att följa en briljant kvinna omgiven av idioter som hela tiden står i hennes väg. Men det är inte dåligt. En film ska beröra och den här fångar mig verkligen. Jennifer Lawrence är en fantastisk skådespelerska och det är alltid spännande när man verkligen hejar på någon. Produktionen sticker inte ut alls när det gäller färger, musik eller dramaturgi och stundtals känns karaktärerna lite överdrivna, men det som stannar kvar är huvudkaraktären och Lawrence utsökta gestaltning. Jag är inget fan av Bradley Cooper och stör mig lite på att David O. Russel ska tåta ihop honom med Lawrence i varenda film. Här funkade det ändå helt OK. Absolut inget mösterverk, men en film som engagerade mig.
 
Klarar Bechdeltesten
 
3/5 (5/10)

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0