1001 filmer du måste se innan du dör!

 
Denna blogg är min egen nördverkstad och egentligen inte nödvändigtvis tänkt att läsas av andra än mig. Med det sagt älskar jag att så pass många läser den. Filmtips uppskattas av många, men nu blir det nörderi. 
 
 
 
Jag har Steven Jay Schneiders bok "1001 filmer du måste se innan du dör" i bokhyllan. Det är en mycket välgjord bok med bilder och reflektioner kring 1001 filmer från 1902 och framåt. Över 70 filmkritiker har hjälpt till och det finns filmer från hela världen. Jag har den danska utgåvan från 2006, men på imdb kan man finna en lista (http://www.imdb.com/list/ls052535080/) med originalutgåvan från 2016. Jag ser mycket film och kan nog, utan att överdriva, påstå att jag sett betydligt mer än de flesta. Ändå har jag bara sett 207 av filmerna i min utgåva och exakt 300 av filmerna i den senaste originalutgåvan. Det betyder att jag har åtminstone 700 kvar att se!!!
 
Jag inser att jag aldrig kommer kunna se alla dessa filmer, särskilt inte alla stumfilmer från 20-talet, men mitt mål är ändå att öka till hälften sedda. Jag vill se mer gammal och mer utländsk (Ej från SVE, USA, STBR) film.
 
Min egen 500-lista (den uppdaterade) innehåller filmer från världens alla hörn, men tokdomineras ändå av USA. Den äldsta filmen är från 1921 (Körkarlen) och de nyaste är från i år (Dunkirk, Guardians of the galaxy vol 2, Wonder Woman, Logan). På 20-talet har jag inga fler filmer. 30-talet är representerat med fyra olika år, 40-talet med tre, men från 50-talet är jag det skillnad. Endast 53, 55 och 56 är utan representation och fr.o.m. 1957 finns det faktiskt filmer från varje år fram till 2017. Som den nörd jag är kan man dra en massa intressanta slutsatser. Vilka filmår är de bästa? Hur är utvecklingen? Hur mycket påverkar min egen ålder? Det är tydligt att jag är mer kräsen nu än jag var förr. Jag har jobbat med att rätta till det på listan, men åren 1997-2004, när jag var 18-25, dominerar i toppen.
 
Annars är det så här:
 
På topp-50 dominerar 2001 med 7 filmer följt av 1999 med 4st sedan är det 93, 00, 02, 04, 06 och 08 med 3 var. 2001 är på många sätt mitt bästa filmår. 
 
På topp-100 är det:
2001 - 10
1999 - 9
1993, 2004 - 7
2000 - 6
1998, 2003 - 5
 
Detta förstärker bilden av det goda filmåret 2001. 1993 är också ett år dom sticker ut rejält, framförallt jämfört med åren runt om. 
 
På topp-200 har vi:
2001, 2004 - 13
1999 - 12
2000 - 11
1993, 1998 - 10
2003, 2006 - 9
2007 - 7
 
Lite längre ner på listan kommer 2004 starkt och 2007 är det nyaste året med rejäl representation. 1993 sticker fortfarande ut. Noterbart är även 1957 som här har 4 filmer med och 5 totalt på hela listan. 
 
På topp-300:
2001 - 17
2000, 2004 - 15
1999, 2003, 2014 - 14
2005 - 13
1998, 2006 - 12
 
En raketuppgång för 2014 som var ett fruktansvärt bra filmår. Det bästa på senare tid. 2001 kvar som bästa år. 
 
Om vi tar hela 500-listan blir det intressant. Jag har ofta blivit anklagad för att ha för lite "ny" film på listan, men trots att det finns rullar ända från 1921 så dominerar tiden efter 2000 totalt och det finns många filmer från de allra senaste åren. Följande år har fått med fler än 4 på listan:
 
1950 - 4
1957 - 5
1971 - 4
1979 - 4
1981 - 4
1984 - 7
1985 - 5
1986 - 5
1988 - 6
1989 - 6
1990 - 7
1991 - 8
1992 - 5
1993 - 18!!!
1994 - 9
1995 - 8
1996 - 6
1997 - 13
1998 - 19
1999 - 15
2000 - 21!
2001 - 22!
2002 - 13
2003 - 21!
2004 - 26!!!
2005 - 14
2006 - 17
2007 - 14
2008 - 15
2009 - 13
2010 - 12
2011 - 5
2012 - 9
2013 - 16
2014 - 22!
2015 - 19
2016 - 19
2017 - 4
 
Flest filmer har alltså slutligen 2004, följt av 2001 och 2014 på delad andraplats. 1993 sticker ut liksom 50, 54 och 57 som tillsammans får ihop 12 filmer. Att det är så få filmer 2011-2012 behöver inte betyda att de är extra dåliga filmår. Jag såg helt enkelt ingen film de åren. Jag bar barn och sov ej. 
 
När det gäller länder på listan är följande representerade:
 
USA, Kanada, Australien, Irland, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Fd Jugoslavien, Polen, Kina, Ryssland, Frankrike, Brasilien, Mexico, Italien, Norge, Nya Zeeland, Japan, Kenya, Indien, Spanien, Ungern, Belgien, Österrike, Danmark, Sydafrika, Bosnien, Mauretanien, Nederländerna, Argentina, Turkiet, Norge, Estland, Georgien
 
Jag har förstås sett filmer från fler länder (som exv Nigeria, Sydkorea och Finland), men detta är de som finns med på topp-500. 
 
USA får ofta, med rätta, kritik för sin utrikespolitik och din patriotism, inte minst nu under Trump, men vi är också ibland lite överdrivet fördomsfulla om landet och dess folk. Det är ett enormt land som rymmer massor med olika människor och det råder ingen tvekan om att det i landet skapas stor konst. USA är verkligen filmens hemland och min lista domineras fullständigt av landet over there. 
 
Så här ser det ut. Siffran anger om landet är ensamt eller en del i produktionen:
 
USA - 282 (Alltså mer än hälften av filmerna)
Storbritannien - 81
Sverige - 51 (Att svensk film skulle vara dålig är skitsnack)
Tyskland - 26
Frankrike - 26
Danmark - 13
Japan - 11
Kanada - 11
Nya Zeeland - 10
 
 
Vilka filmer ska jag då se. Följande 25 från 1001-listan känner jag att jag som cineast verkligen bör se:
 
Resan till månen 1902 (Har sett utdrag, men vill se hela)
 
Nosferatu 1922 (Ett av många rykten påstår att skådisen Max Schreck var vampyr på riktigt. Filmen var förbjuden i Sverige fram till 1972)
 
M 1931 (En tysk thriller som jag länge velat se)
 
King Kong 1933 (pinsamt att jag inte har sett den)
 
Kvinna utan samvete 1944
Cykeltjuven 1948
The Treasure of Sierra Madre 1948
Främlingar på tåg 1951
Analys av ett mord 1958
The Apartment 1960
 
Såsom i en spegel 1961 (Jag har sett alldeles för lite Bergman. Han är välrepresenterad på 1001-listan)
 
Persona 1966 (som sagt)
Skammen 1968
 
Avlyssningen 1974
Barry Lyndon 1975
Elefantmannen 1980
 
The Thing 1982 (En otrolig föregångsfilm teknikmässigt)
 
Fanny och Alexander 1982 (Otroligt illa att jag inte sett den)
 
Flugan 1986
Philadelphia 1993
Den röda filmen 1994
Den ryska arken 2002
Tala med henne 2002
Nader och Simin - en separation 2011
Berättelsen om Pi 2012
Tangerin 2015
 
 

All men must die

Game of Thrones
 
 
 
För 12000 år sedan beboddes Westeros av djur, jättar och en uråldrig grupp varelser som kallas "skogens barn". Men då vandrade de första människorna in i världen (varifrån vet ingen). Eftersom vi är som vi är bröt ett stort krig ut mellan människorna och skogens barn. Människan tog över Westeros och skogens barn fick hålla sig till de mörka skogarna. Människan lovade att inte hugga ner de uråldriga träden. I tusentals år levde man sedan i fred, men det som då följde var "den långa natten", en vinter som varade en hel generation. Med vintern kom vålnader. Människan och skogens barn slog sig samman, besegrade ondskan och byggde en mur. Med tiden föll både vålnaderna och skogens barn i glömska. Det vara bara männen i "Nattens väktare" och de "vildingar" som bor på fel sida muren som fortfarande kom ihåg...
 
I Westeros började kampen om olika kungariken. Först kom storriket med högkulturen Valyria och sedan tog familjen Targaryen, med hjälp av sina tämjda drakar, över de 7 kungariken som bildats. När vi kommer in i handlingen har detta flerhundraåriga styre precis störtats eftersom den sista kungen blivit fullständigt galen "the mad King". Kampen om tronen kan börja, men det stora hotet kommer fortfarande från isen i norr. Människan har bara glömt bort det...
 
Jag ser mest på film och det här är en blogg om film, men idag är TV-serier en genre man inte kan bortse från och detta är den största serien av dem alla. Jag älskar fantasy och jag älskar Game of Thrones. Därför skriver jag några rader om denna fantastiska serie nu innan den näst sista säsongen har premiär. (VARNING för ev SPOILERS nedan)
 
En sådan stor och populär serie får förstås också kritik. En del av kritiken är rättmätig, en del är felaktig och mest handlar det förstås om tycke och smak.
 
Den fånigaste kritiken tycker jag är när man klagar på att det är för många karaktärer, för mycket parallellhistorier och svårt att hänga med. En recensent i Aftonbladet kallade t.o.m. serien skräp av ovanstående skäl. Men om du inte hänger med är det ditt problem. Själv älskar jag att en serie är avancerad. I en bra fantasy ska det finnas mycket att hålla reda på. Det ska finnas historia, språk, magi och världar. Till seriens (vilket naturligtvis i grunden är böckernas förtjänst) absoluta styrkor hör, enligt mig, att varenda liten detalj är genomtänkt och kan vara viktig. En liten grej i avsnitt 2 kan vara avgörande 6 säsonger senare. 
 
En serie eller film som bygger på älskade böcker får alltid kritik och det blir alltid skeenden, karaktärer och detaljer som är ändrade. Sådant får vi leva med. Film är film och böcker är böcker. Så måste det vara. 
 
Man får också kritik för blodet. Det är ofta brutalt och närgånget skildrat våld. Avskurna halsar, avhuggna huvuden, ihjälbränningar mm Jag förstår kritiken och några gånger har det varit väl magstarkt, men i den värld man bygger upp och med de kontraster man vill skapa tycker jag generellt att våldet är befogat. 
 
 
 
Den intressantaste och viktigaste kritiken är den kring kvinnliga karaktärer och sex i serien. De första 2-3 säsongerna innehöll överdrivet mycket nakenscener och nästan bara kvinnor porträtterades nakna. Ofta fyllde scenerna ingen viktig funktion och bara det faktum att man anställt tidigare porrskådisar säger något. MEN man tog tag i detta. Tittar man på de senaste säsongerna är det påtagligt hur man dragit ner på nakenheten, fördelat den mer jämlikt och framförallt inte visat naket när det inte fyller en funktion.
 
Andra bekymmer som diskuteras är det sexuella våldet. Serien (böckerna) är mycket inspirerade av vår medeltid och än idag är våldtäkter (dessvärre) en självklar del av krigsföring. Att påstå att stammar likt Dothraki inte finns i verkligheten vore bara löjligt. Vill man skapa en realistisk krigsserie vore det märkligt om det inte förekom våldsamma män. Men sedan måste man förstås hantera våldtäkterna och kunna stå för dem. Att Danerys lyckas vända sin man och få sin respekt fungerar, men Ramseys brott mot Sansa på bröllopsnatten bearbetas inte och fokus ligger dessutom på Theon som tvingas titta på. Seriens absoluta lågvattenmärke är när Jamie våldför sig på Cersie vid deras sons lik. Jag kan inte se hur den scenen fyller någon som helst funktion och det är äcklande att man ska fortsätta ha sympatier för en sådan man. 
 
Den allra största frågan som diskuterats är huruvida det är en feministisk serie eller ej. Förutom ett gäng av de kvinnliga skådespelarna, en hel del fans och någon kritiker är det egentligen ingen som påstått att det är en feministisk produktion. Det är helt enkelt en fantasyserie som aldrig tagit på sig det epitetet. Men serien har ändå fått det ryktet och har därav blivit lite hårdare granskad en många andra. Det tycker jag är tråkigt för även om det finns rättmätig kritik (som jag är inne på ovan) så är detta en ovanligt progressiv och välfördelad serie. Jag har aldrig sett en äventyrsserie med fler viktiga kvinnliga karaktärer. Det finns helt naturligt kvinnliga karaktärer av alla slag och minst lika många av de viktiga figurerna i historien är kvinnor. 
 
 
 
Till seriens absoluta styrkor hör:
 
- De många olika kvinnliga karaktärerna. Vi har elaka och sluga drottningar. Vi har galningar. Vi har korkade prinsessor. Vi har starka ledare. Vi har otäcka häxor. Vi har vackra förföriskor. Vi har riddare som bryter alla normer. Vi har coola hjältar som vi får följa hela vägen när de växer, står på egna ben och besegrar alla fiender. När säsong 7 inleds har Daenerys slutit en allians med tre styrkor som alla leds av kvinnor. Den tron de vill åt besitts av en kvinna och bland övriga 10-talet viktigaste karaktärer återfinns det 5 kvinnor. 
 
- Oförutsägbarheten. Vi vet inte alls hur detta ska sluta. Vi vet definitivt inte vilka som överlever. Många är de stora favoritkaraktärer som dött under vägen. 
 
- Man jobbar med de stora frågorna. Nästan ingen karaktär är genomgod eller genomond. Folk sviker och misslyckas. Vissa karaktärer vänder totalt. Vi har svarta slavägare som tar vita slavar. Vi har en dvärg som får utstå mobbing och hat, men övervinner allt och är en av seriens stora behållningar. 
 
- Miljöerna. Detta är den snyggaste serie som någonsin gjorts. 
 
- Djupet. Som jag skrev tidigare älskar jag historien, världarna och den långtgående genomtänkta storyn 
 
-Musiken. Ramin Djawadi är ett geni 
 
Mina favoritkaraktärer genom åren är:  
 
Arya Stark - från liten busig tjej till hänsynslös och farlig krigare. Alltid med hjärtat på rätta stället och för sin familj. Hon har levt sitt eget liv och fått mycket tid i serien
 
Tyrion Lannister - den så bespottade dvärgen som aldrig blev accepterad i sin egen familj, men som alltid lyckas hamna i de viktigaste positionerna. Han är otroligt viktig i serien då han står för det mesta av humorn
 
Brienne of Tarth - Den stora krigaren som alltid gått sin egen väg och aldrig velat bli en skönhetsmiss men som ändå är så vacker. Godhjärtad och framförallt lojal
 
Joeffrey Baratheon - Jag HATADE verkligen den lilla sociopatiska snorungen
 
Samwell Tarly - Mesig, fin och god. Vågar inte slåss, men besegrar ändå en white walker. Älskar böcker och livet
 
Daenerys Targaryen - Seriens coolaste person. Börjar från noll, men ska aldrig underskattas. Tål eld och styr drakar. Snacka om svårbesegrad. Går för långt ibland.
 
Jon Snow - Kanske en lite mer konventionell karaktär, men den som får vara med om de mest spektakulära upplevelserna. Återigen den utstötta och uträknade. Kanske den utlovade prinsen om det inte är Daenerys. 
 
Olenna Tyrell - Mycket rolig, sarkastisk mormor som aldrig är rädd och som utmanar vem som helst. 
 
Sansa Stark - En underskattad karaktär. Länge oskuldsfull, naiv, underkuvad, misshandlad och mobbad. Men hon växer och går stärkt ur det. Länge var det bara synd om henne. Nu misstänker jag Starkt att hon kommer att göra myteri och utmana makten. 
 
Bubblare: The Hound, Bran Stark, Hodor och Bronn
 
 
 

Lite lätt jobbig stämning!

Det har varit en o annan uppmärksammad händelse på Oscarsgalan genom åren. Det har varit protester, bojkotter, statesments, galna firanden osv men avslutningen igår tar priset. 
 
Som det verkar fick Warren Beatty och Faye Dunaway fel kuvert, blev förvirrade och ropade ut la la land som vinnare för bästa film. Det var ju bara det att Moonlight hade vunnit. När missen upptäcktes blev stämningen minst sagt spänd och besvikna fick la la land-gänget slinka av scenen mitt i sitt tacktal medan Moonlight-gruppen missade hela sitt moment när de fick ta över statyetterna. Jag har sett klippet många gånger och det gör ont. 
 
 
 
Annars gick det mest i galan som förväntat. La la land vann mest priser. Casey Affleck tog en välförtjänt Oscar och Emma Stone höll för favorittrycket.
 
The Salesman tog hem det politiska priset för bästa utländska film och Zootopia fick sitt pris helt i sin ordning. Jag är besviken på att Arrival gick nästan lottlös. Annars går det inte att klaga. Jimmy Kimmel drev med Trump och Matt Damon och musiken höll klass. Att Moonlight vann för bästa film var en liten överraskning, men det är en fin och snygg film

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0