(avd. sist på bollen)

 
 
Ofta är jag tidigt ute när jag ser film och dylikt, sedan min son föddes har jag dock sedan länge accepterat att jag hamnar efter och inte hinner se allt. Jag har generellt valt att prioritera film, eftersom serier så lätt fångar mig och då kidnappar så mycket tid av mitt liv. Men nu kunde jag inte hålla mig mer. Jag har sett första säsongen av Game of thrones. Jag visste att jag skulle gilla det, men jag är redan fullständigt fångad. Jag tänker på maktkampen varje dag. Jag fascineras ännu mer av muren och vad den döljer (briljant grepp). Jag avskyr familjen Lannister, med undantag för Tyrion och jag vill Starks så väl. Kort sagt: Nu blir det Game of thrones för hela slanten (trots att jag tycker att nakenscenerna är väl omotiverade ibland och kanske att det är någon uppskuren hals för mycket)
 
 
 
  

hur tinar man ett fruset hjärta?

Frozen
De två prinsessorna var så nära som systrar kan vara tills den dag då de plötsligt blev åtskilda i sitt eget hem. Varför får Anna inte träffa sin syster mera? En isande vacker historia målas upp när HC Andersens gamla saga om isprinsessan väcks till liv av Disney. Miljöerna och karaktärerna håller högsta klass och magin liknar gamla traditionella sagofilmer, men det är bara bra inte mer. Det blir lite platt och tunt när det väl ska sys ihop och musiken, som jag hört så mycket om, var bara OK (trots strålande sånginsatser). Det här var verkligen sevärt, snyggt och mysigt (och med en rolig sidokaraktär i Olaf), men det var inte så berörande att det når in på topp-500, tycker att Trassel som kom för några år sedan var snäppet bättre än den här. Men vill man njuta av snygga vintermiljöer är den här top noch.
 
Warrior
 
Ett annat fruset hjärta tillhör Tom Hardy i MMA-filmen Warrior. Detta är en film jag länge har blivit rekommenderad och kanske var mina förväntningar väl högt ställda på denna typiska testosterontriggare. Det är en väldigt klassisk rak historia om två bröder som har tappat kontakten med varandra och sin försupne far. Nu möts de istället i samband med en turnering som ska avgöra vem som är världens bäste fighter. Det är mycket MMA och enligt mitt okunniga öga ganska överdrivna matcher, men skådespelarna sköter sig enormt bra och det finns ändå viss genuinitet där bakom allt. Som den sport- och filmnörd jag är fångas jag ändå av historien och tycker det är ganska bra. Men klyschigt är det.

the great war

Ett outtömligt ämne, som aldrig verkar upphöra att fascinera, är andra världskriget. Det finns så många vinklar, så många historier att berätta och aldrig har väl världen varit så i handen på ondskan som då. I dagarna har jag sett två filmer på ämnet: en lite äldre och en helt ny.
 
boktjuven
Lisesels mamma tvingas lämna bort henne och hennes bror pga sina politiska åsikter och brodern dör gtragiskt under transporten. Liesel hamnar på himmelsgatan i en lantlig tysk idyll hos en surtant och en mysfarbror. Livet är inte lätt för Liesel, men via ordets makt kan hon fly undan fasorna och finna sig själv. Hon stjäl böcker och delar ordet med andra, t.ex. juden Max som finns gömd i familjens källare...
 
En väldigt vacker film med många poetiska höjdpunkter (ett fantastiskt bildspråk och många metaforer), bra musik och välgjorda miljöer. Huvudstoryn är stark och jag blir berörd på slutet, men något saknas. Svårigheten med att omvandla bokepos till film är ofta att man måste snabbspola passager och att karaktärernas djup inte går att fånga på samma sätt. Dessa brister märks tydligt i Boktjuven och dessutom tycker jag att de slarvar en hel del med de starkaste ögonblicken. Spänningen är exempelvis oftast obefintlig trots många möjligheter. Sedan har filmen ett irriterande grepp där man har valt att låta skådespelarna prata engelska med tysk brytning. Antingen kör man på tyska eller engelska. Låtsastyskan lägger ett löjes skimmer över hela filmen och det känns aldrig riktigt som att skådespelarna kan spela ut. Det här är verkligen en bra film, trots min kritik, men den kunde varit ännu mycket bättre.
 
Sophie Scholl
 

Vi kastas in i historien om de tyska syskonen Scholl som ledde en tysk motståndsrörelse, vilken gick under namnet "vita rosen", mitt brinnande världskrig. Vi får ingen uppbyggnad utan det är de sista dagarna i Sophie Scholls liv vi får följa. Detta brukar vara svårt och här är det dessutom en väldigt enkel historia med ickevåldsaktioner, fängelse och rättegång. Men det blir otroligt starkt, otroligt vackert och otroligt medryckande. Vilka förebilder! Vilken sorglig historia. Se denna!

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0