om att konfronteras med sina mörka sidor

Återträffen

Vad händer när den svage står upp? Vad händer ni vi tvingas ta itu med oss själva och inse att vi har onda sidor? Tar vi tag i det eller slänger vi ut hotet?

 

Under 9 år mobbades Anna Odell av sina klasskamrater och upplevde sig inte ha något som helst värde. Efter självmordsförsök och läkarhjälp tog hon sig ur helvetet och blev en framstående konstnär, ändå blev hon inte bjuden till sin klassåterträff 20 år efter nian. Istället för att åter gräva ner sig i sorg gjorde hon en film om vad som hade hänt om hon hade blivit bjuden. Det blir starkt; oerhört starkt! Jag kan inte få ur filmen ur huvudet. Jag känner sorg, stor sorg. 

 

Filmen är uppdelad i två delar, varav den första delen handlar om själva återträffen och den andra om hur Anna tar kontakt med sina riktiga klasskamrater och vill diskutera filmen med dem, något som visar sig vara svårt. Det blir lite metafilm av det hela, när Anna spelar sig själv som spelar sig själv i en film i en film- Det funkar förvånansvärt bra, mycket tack vare fina rollprestationer. Dialogen är ibland lite krystad i del 2 och Anna spelar betydligt bättre i del 1, men det är petitesser.

 

Det här är ett konstverk med en otroligt snygg och berörande inramning där man verkligen känner Annas smärta, kanske starkast symboliserat i en löprunda och alla svepningar över den gamla skolan. Filmen har fått en hel del mycket märklig kritik, där man verkar vilja att Odell ska göra någon sorts färdig skolfilm som tar upp alla delar av mobbingsproblematiken, när hon bara vill göra sin berättelse. Att filmen skulle vara orealistisk har jag också hört. Sådan kritik kan bara ges av människor som inte själva utsatts för mobbing på det sätt som Anna har gjort. Jag vet inte hur Anna har känt, men jag vet hur jag kände under mina år som tönt. Det många kanske inte tänker på är att mobbing inte bara är något hemskt under ett par år utan något som påverkar ens personlighet resten av livet.

 

Modigt! Fantastiskt!

 

 

 

i rymden finns känslor

Ni har väl inte missat min nya kategori? Till höger här finns "den uppdaterade filmlistan", vilket innebär att t.ex. nedanstående film nu har tagit sig in på plats 401.
 
Gravity
 
När jag drömmer mardrömmar handlar det ofta om att jag svävar högt upp och inte har kontroll, att jag får en enda chans att grabba tag i någonting annars flyger jag iväg för evigt. Befinner man sig ute på rymdpromenad vid en rymdstation så kan detta bli verklighet. Det här är en otroligt snygg film och en film med en förmåga att fånga in mig från första stund. Det är tätt och spännande, det är nära, men ändå så sjukt långt borta. Det känns äkta och det känns omöjligt på samma gång. Jag gillar att filmen är långsam, trots att den är fylld av stress och action och jag gillar verkligen att den lyckas förmedla känslan.
 
För mig hade det blivit ännu bättre med lite okända skådisar. Jag gillar både Bullock och Clooney, men de känns som Bullock och Clooney och inte som astronauter. Replikskiftena är också stela stundtals, men på totalen en riktigt bra film. Kanske inte värd 7 Oscars, men mycket sevärt.

en sista pubrunda, som verkligen blir den sista

 
Gary är en sorglig alkoholist som inte kommit dit han vill i livet och han härleder allt till en misslyckad pubrunda för 20 år sedan, en tid då livet var på topp och allt var möjligt. Han försöker därför återsamla de 5 vännerna och försöka sig på att klara alla de 12 pubarna denna gång och därmed slutligen ta sig till "the Worlds end", vilket den sista puben på rundan symboliskt heter. Det visar sig dock att inte bara vännerna har förändrats utan att staden har genomgått en otrevlig förändring. De 5 vännerna kan i värsta fall vara hela världens enda räddning.
 
 
Den tredje delen av en trilogi av fristående filmer av bl.a. Edward Wright och grabbarna här ovan har jag nu beskådat? Var det en då en värdig avslutning? Nej, det var det tyvärr inte. Ovanstående handling bygger på en otroligt bra idé och karaktärerna är som vanligt välgjorda och välspelade, men tyvärr känns detta bara som en upprepning av tidigare verk. Vi vet att den stora vändningen ska komma (den kom ju redan i geniala Shaun of the dead). Denna gång får de dessutom verkligen inte ihop slutet lika bra. De nådde sin topp i Hot Fuzz, där alla element föll på plats och tempot, humorn och dramat gifte ihop sig som den godaste komponerade halvåttamiddagen. Men i "the world´s end" nådde de inte ända fram (jo till baren kommer de).
 
Trots allt är detta klart sevärt och stundtals mycket roligt! 
 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0