Det...är läskigt med clowner

Det
 
 
 
 
En oändlig fasa lurar nere i kloakerna under den lilla staden Derry, en demon i clownskepnad benämnd Pennywise. Den ondskefulla clownen livnär sig på unga människors kött, men framförallt på deras rädsla. En gång vart 27:e år dyker han upp och lockar till sig sina offer...
 
Efter förra årets otrevliga clownvåg var det många som undrade om det hela var ett reklamtrick för att boosta nyutgåvan av denna klassiska historia, men det verkar inte finnas något samband och faktum är att Stephen King har fått skulden för clownrädslor sedan han skrev sin bok på 80-talet. Men varken clownattacker eller clownrädsla är nya företeelser. King utgick förstås från fenomenet när han skrev. Tråkigt nog kommer säkerligen en del omogna grabbar passa på att skrämma folk även i år, men det vore elakt att ge King (som aktivt protesterat mot företeelsen) skulden. 
 
Själva filmen handlar egentligen inte om en clown. Den handlar om det som King så ofta skildrar; utsatthet, utstötthet och rädsla. I detta fall handlar det väldigt mycket om unga människors rädsla för puberteten. Om otillräckliga, frånvarande och t.o.m. elaka vuxna. Det är påtagligt hur få vuxna det finns i Derry. Mobbing får pågå helt öppet och den handfull vuxna vi möter är antingen blinda för problemen eller del av dem. Pennywise får sin energi genom att han känner av de ungas värsta rädslor och byter alltid skepnad till barnens största farhågor. Mest accentuerat blir temat i, den underbart välspelade, karaktären Beverlys rädsla för mens, vilket leder till en blodexplosion i badrummet. Pappan ser inte ens blodet, men det gör kamraterna. Likheterna med Carrie är slående, men allra mest minner framställningen om stand by me, där ett gäng utstötta pojkar bildar ett gäng. I "Det" kallar sig gruppen t.o.m. "the loser's club", men de är våra hjältar. De är det enda hoppet för att krossa demonen. 
 
Man har valt att låta filmen utspela sig i den tid som boken utspelar sig och det är ett bra val. Historien gör sig mycket bättre i 80-talsmiljö utan mobiler och dylikt. Fast det gör förstås också att "stand by me"-kopplingarna blir än tydligare. 
 
Jag ser inte mycket på skräckfilm, men tyckte den här var lagom otäck. I sin genre var den nog ganska konventionell med gamla hus, "jumpscares", höga ljud, irrationella val mm, men som allegori över ungdomsåren var den riktigt bra. Ett problem för en känslomässig småbarnsförälder som jag är att min empati slår an så hårt att jag blur smådeppig redan efter det ikoniska (fanns med även i 90-talsserien) anslaget. 
 
Stark 3/5 (6/10) och plats 478 på den uppdaterade topplistan

"We're werewolves not swearwolves"

What we do in the shadows
 
 
Som de första i världen har ett litet nyazeländskt filmteam i Wellington fått lov att göra en dokumentärfilm om vampyrer. Utrustade med krucifix och med löfte om att inte bli uppätna låter de oss följa med in i ett vampyrkollektiv. I huset bor Viago (född på 1700-talet) som är lite av ledaren, den gamla nazistvampyren Deacon, förföraren Vladislav och i källaren 8000 år gamla Petyr. Tillsammans försöker de leva ett så bra liv som möjligt, umgås lite med andra vampyrer i Wellingtontrakten, undvika vampyrjägare och varulvar samt få i sig det blod de behöver. Men allt ställs på ända den dagen dagen de bjuder in det potentiella offret Nick...
 
Riktigt roliga komedier växer inte på träd, men denna mockumentär om det mysiga lilla vampyrkollektivet är nåt så vansinnigt rolig. Man har fångat dockusåpakänslan, de små TV-dokumentärerna om annorlunda människor, men framförallt får man med precis allt i vampyrgenren. Jermaine Clement (flight of the concordes), som både skrivit och regisserat, visar att han har full koll på alla detaljer kring klassisk skräck och lyckas ständigt skapa humoristiska situationer. Allra bäst är det nog när gruppen stöter på ett gäng ganska artiga varulvar ute på stan eller kanske när det blir "bat-fight"!
 
4/5 (7/10) och plats 242 på den uppdaterade topplistan

Can anyone hear your scream?

Alien - Covenant
 
 
 
I den svarta rymden glider Covenant med destination framtid. Skeppet är fullastat med kolonisatörer som vill starta om i en ny värld, samt embryon till framtida kolonisatörer. Men något går snett och besättningen vaknar några veckor för tidigt. Farkosten plockar också upp  en signal från en närliggande planet som verkar än mer lovande än slutmålet. Man beslutar sig för att provlanda, något man aldrig skulle gjort...
 
Man vet vad man får i en Alienfilm och det här är inget undantag. Men det är sliskigare, äckligare, läskigare och mer förfinat än någonsin. Det första infektionerna är riktigt välgjorda! Överhuvudtaget är det riktigt snyggt gjort och under första tredjedelen är det också mystiskt och intressant. Mot slutet ger man sig också på att försöka förklara grunderna till hela Alienhistorien och lyckas väl ganska bra även om pusselbitar saknas än. 
 
Till filmens brister hör avsaknaden av överraskningar och att den här kompositionen inte har några särskilt starka karaktärer att bygga kring. Michael Fassbender är bra i  sin robotroll, men Katherine Waterson kan inte matcha det  Noomi Rapace gjorde i den senaste. Det blir också lite upprepning av gamla filmer och även om man är lite finurlig mot slutet känns det lite gjort. Jag önskar man kunde hållt i känslan man har i början betydligt längre. Men sevärt är det definitivt och slutet innehåller endel av intresse.  
 
Det är snyggt! Det är mäktigt! Men det är inte fyllt av överraskningar. 
 
3/5 (6/10)

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0