This is me

the Greatest Showman
 
 
 
I ett samhälle där alla ska veta sin plats finns det inte mycket att hämta för en man från en enkel och fattig uppväxt. Men P.T. Barnum är en man med visioner och passion och därför kan inget stoppa honom...
 
Hugh Jackman övertygar och visar bredd i en färgsprakande musikal om den välkände producenten, visionären, politikern och cirkusdirektören P.T. Barnum. Om man ser det hela som en påhittad historia om en man som ville visa världen och en kärlekshistoria om honom och hans familj, så fungerar det väl. En enkel och klassisk romantisk musikal, men filmens första tredjedel lovar så mycket mer. Då tror man nämligen att historien ska fokusera på de som samhället kastat ut. De som sällan får stå i ljuset och som väl där ofta hånas och bespottas, men Barnums cirkusgrupp får förvånansvärt lite utrymme trots att de står för alla snygga nummer och väl är det budskap man vill förmedla? 
 
Filmens styrka ligger i budskapet om mångfald, att se det vackra i sig själv, inte skämmas för den man är osv och hitnumret: ”This is me”  (med Keala Settle) är en fullträff. Men jag tycker som sagt de karaktärerna får för lite utrymme I filmen.  
 
Musiken är generellt bra. Fina sångröster och en både visuell och musikalisk höjdpunkt nås i starka och ursnygga ”Rewrite the stars” där Zac Efron och Zendaya visar att filmen kunde varit ett mästerverk om de fått vara huvudhistorien. Den kärlekshistorien hade jag gärna byggt filmen kring. Den allra bästa rösten är dock dubbad. Svenska Rebecca Ferguson är perfekt som Jenny Lind, men Loren Allred står för sången. 
 
Tyvärr är det också svårt för mig att bortse från hur man fullständigt avviker från den verkliga historien. Barnums största ekonomiska succé (Jenny Lind) framställs som ett misslyckande och även om han inte framstår som genomgod i filmen är det ändå en skönmålning av en problematisk och fascinerande karaktär vi får se. Den verkliga Barnum ger upphov till en dubbelhetskänsla. Han gav definitivt utstötta en plats på sin cirkus. Skäggiga damen, jätten, tatuerade mannen mfl fanns i hans originella show, men i början hade han också tex svarta slavar som visades upp likt djur. Dock var han senare en av krafterna bakom att förbjuda slaveri och hade både svarta och indianer (USA:s ursprungsbefolkning har som vanligt helt förbisetts i produktionen) som jämlikar i showerna. Han lyfte de utstötta, men ska också ha låtit folk bevittna obduktioner av avlidna artister. Såg han dem som ”freaks” eller bar de uttrycket ”freaks” med stolthet? Jag tror kanske bådadera är lite sant. Man får väl helt enkelt välja att se det goda i honom när man tolkar filmen och framförallt det fantastiska i showens alla artister. Därför önskar jag man fokuserat på dem. 
 
En bra film. Stundtals mycket bra, som kunnat vara så mycket mer. 
 
3/5 (6/10)
 

"All is well"

3 idiots
 
 
 
 
Berättelsen om tre män, med väldigt olika bakgrund, som möts på ingenjörsskolan och grundlägger en både djup och galen vänskap. Tiden på skolan blir ett hejdlöst äventyr och en ständig kamp mot demonrektorn, men allt är inte som det verkar...
 
Jag har bara sett en handfull riktiga Bollywoodrullar och ska erkänna att jag inte riktigt vet hur jag ska värdera en sån här film. Det är en av de högst rankade indiska filmerna någonsin (8,4 på imdb) och den är omåttligt populär i hemlandet, men den är inte som filmer brukar vara. På nästan tre timmar har man proppat in precis allt som kan hända under 100 år på ett universitet. Det är kärlek, invigningsriter, avstängningar, självmordsförsök, livräddningar, barnafödsel utan el och doktor mm mm mm Man växlar mellan barnsliga sexsskämt, kiss o pranks och djupa livsvisdomar, hjärtskärande vänskap o pedagogiska diskussioner.
 
Å ena sidan berörs man av det fina budskapet om kunskap före betyg och kärlek före materialism. Å andra sidan frågar man sig: Varför ska det dansas i duschen? Varför slänger de hela tiden in engelska meningar i hindin? Varför läspar antagonisten?
 
Själva grundhistorien om en riktigt fin och genialisk kille med törst för kunskap och ett stort rättspatos, är medryckande. Men det finns också märkliga sidospår, ett rejält överspel och fåniga, stereotypa karaktärer (som pluggiskonkurrenten och den enormt överdrivna rektorn)
 
Plötsligt kommer musiknumren och man vet inte om man ska digga eller skratta. 
 
Slutsatsen är att detta ändå verkligen är värt en titt. Det är en fin, om än överdriven, historia och det är en meriterande och underhållande upplevelse att beskåda en Bollywoodproduktion. 
 
Knapp 3/5 (5/10)
 
 
Before I fall
 
 
 
 
Tänk om du visste att detta var din sista dag! Vad skulle du göra av den? Sam är med i den coola kvartetten på den lokala gymnasieskolan. Hon har de snyggaste vännerna. De snyggaste kläderna. Den snyggaste pojkvännen. Men är det egentligen så bra? När hon inser att hon faktiskt lever sin allra sista dag börjar hon också fundera på om hon lever det liv hon vill leva. 
 
Ry Russo-Young har gjort sitt försök med time-loop-konceptet som jag först såg i geniala "Groundhog Day" och som nu är ganska vanligt. På sistone har jag sett det i ganska lyckade "Edge of tommorow" och en helt OK Netflixproduktion som heter "Arq", men ska man ge sig på det måste man ha tänkt.
 
Den här filmen har inte så mycket nytt att bidra med, förutom en ny miljö. Man rycks ändå med i historien om en tjej med ett gott hjärta, som övergett sig själv och blivit ytlig och elak. 
 
För mig stör det dock att samtliga karaktärer känns som hämtade ur en klädkatalog och att man varit så ickeinovativ med kataktärspaletten. Men historien är stark nog för att rädda det till sevärt och musiken är riktigt bra. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
Knapp 3/5 (5/10) och inget för listan. 
 
 

"I hate jazz"

La la Land
 
 
 
I ett spirande, men tufft, Los Angeles försöker en talangfull skådespelerska få sitt break. Samtidigt vill en passionerad jazzpianist uppfylla sina drömmar. Deras vägar korsas förstås och bitterljuv musik uppstår...
 
Bedårande Emma Stone och skönsjungande Ryan Gosling bjuder på magi i denna moderna och snygga musikalfilm. På många sätt är det enkelt och konventionellt, men Damien Chazelle lyckas krydda den till något mer. Han förklarade utmaningarna i musikvärlden  utmärkt i "Whiplash". Nu visar han att det fortfarande går att göra bra musikaler. Slutscenen är återigen genialisk och lyfter filmen till något mer än bara bra. Jag tycker också att musikalnumren är väl avvägda och att man skickligt väver in musik på andra sätt. Musikal är ett problematiskt forum. En del älskar det rakt igenom medan andra hatar det (precis som jazz, vilket är ett tema i filmen). Det blir lätt alldeles för käckt och det kan vara svårt att naturligt få till det faktum att folk plötsligt brister ut i sång. Här är det lysande. Det känns liksom alltid som att det sker i någons huvud och används ofta som en övergång eller en djupare förklaring. Viktiga replikskiften är alltid utan musik. Emma Stone imponerar verkligen och visar upp nya sidor av sig själv. Jag visste t.ex. inte att hon sjöng med en så len och fin stämma. Det allra största berömmet måste ändå gå till Justin Hurwitz, som skrivit musiken till både Whiplash och den här.  
 
Klarar Bechdeltesten 
 
4/5 (7/10) och plats 376

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0