Vi får aldrig förlora humorn

Min pappa Toni Erdmann
 
 
 
En frånskild pappa besöker sin hårt arbetande och framgångsrika  dotter i Rumänien och oroar sig för det hon blivit. Hon har inte tid med honom så han beger sig hemåt, men istället för att åka klär han ut sig och intar rollen som den excentriska livscoachen Toni. Kan de frostiga relationerna tina eller kommer han störa henne till vansinne?
 
En mycket annorlunda film som är en av de fyra filmerna som slåss med "En man som heter Ove" om en Oscar för bästa utländska film. Filmen innehåller mycket pinsam situationskomik och en hel del fantastiskt stela scener. Realismen är också stundtals påtaglig trots den absurda historien som ballar ur mer och mer. Filmen håller ett mycket lågt tempo, något jag absolut inte har något emot, men man hade behövt klippa ner den. 2.40 är på tok för långt och ett par scener fyller inte riktigt någon funktion. Slutklämmen är lite väl banal och Peter Simonischeck är lite väl ensidig i sitt skådespel tycker jag. Sandra Hüller är däremot urbra. Man känner verkligen hennes stress och ångest. Filmen lyckas skickligt spegla pappans depression och desperata jakt på lycka. Han saknar sin dotter, men hon är knappt kontaktbar och pratar med dig själv i telefon. Hur ska han nå henne? "Är du ens människa?" Ett plus är också att placera filmen i kontrasternas Rumänien, med lyxhotell och misär. 
 
Klarar Bechdeltesten 
 
En riktigt stark 3/5 (6/10) och plats 483 på den uppdaterade topplistan

Nedräkningen har börjat

Oscarsnomineringarna har kommit och jag ligger sjukt efter. Det blir bara nominerade filmer framöver. Sedan känner jag att jag måste minska ner USA-dominansen här på sidan. Som tur är finns det en kategori som heter bästa utländska film också. "Arrival", som är det bästa jag sett på länge, kan ta storslam på galan och det är kul. Allra roligast är kanske dock att svenska "En man som heter Ove" fått två nomineringar. 
 
Redan nu har jag sett en av de filmer som är nominerade i kategorin bästa film:
 
Moonlight
 
 
 
I tre faser berättas historien om hur Chiron går från pojke till man. En mobbad yngling, som bor ensam hos sin knarkande mamma, hittar en trygghet och kanske sitt eget inre i mötet med manliga förebilder. Miljön är tuff för en osäker ung man som funderar på vem han är...
 
Mycket bra klippning. Snygg ljussättning och en berörande miljö, men det sista saknas i handlingen för att jag ska bli riktigt berörd hela vägen, även om det stundtals är jättefint. Jag tycker det hade behövts något mer omvälvande och starkt ögonblick mot slutet. Istället blir det ett stillsamt jaha. Ibland behövs det inte mer. Slutet är ändå talande, men jag tycker de kunde gjort mer av det.
 
Det är ett stundtals fint och ömkansvärt livsöde vi får följa, men förutom i en stark slagsmålsscen och vissa situationer med mamman tänder det aldrig till riktigt ordentligt för mig. 
 
Stark 3/5 (6/10) 

"I hate jazz"

La la Land
 
 
 
I ett spirande, men tufft, Los Angeles försöker en talangfull skådespelerska få sitt break. Samtidigt vill en passionerad jazzpianist uppfylla sina drömmar. Deras vägar korsas förstås och bitterljuv musik uppstår...
 
Bedårande Emma Stone och skönsjungande Ryan Gosling bjuder på magi i denna moderna och snygga musikalfilm. På många sätt är det enkelt och konventionellt, men Damien Chazelle lyckas krydda den till något mer. Han förklarade utmaningarna i musikvärlden  utmärkt i "Whiplash". Nu visar han att det fortfarande går att göra bra musikaler. Slutscenen är återigen genialisk och lyfter filmen till något mer än bara bra. Jag tycker också att musikalnumren är väl avvägda och att man skickligt väver in musik på andra sätt. Musikal är ett problematiskt forum. En del älskar det rakt igenom medan andra hatar det (precis som jazz, vilket är ett tema i filmen). Det blir lätt alldeles för käckt och det kan vara svårt att naturligt få till det faktum att folk plötsligt brister ut i sång. Här är det lysande. Det känns liksom alltid som att det sker i någons huvud och används ofta som en övergång eller en djupare förklaring. Viktiga replikskiften är alltid utan musik. Emma Stone imponerar verkligen och visar upp nya sidor av sig själv. Jag visste t.ex. inte att hon sjöng med en så len och fin stämma. Det allra största berömmet måste ändå gå till Justin Hurwitz, som skrivit musiken till både Whiplash och den här.  
 
Klarar Bechdeltesten 
 
4/5 (7/10) och plats 376

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0