Feelgood

C’est la vie
 
 
 
 
Så var det dags igen. En ny fest för teamet. De har jobbat ihop många gånger förr, men det vore synd att säga att de är sammansvetsade. Det pyser lite här och var och när brudgummen på bröllopsfesten dessutom är en rätt otrevlig typ så är explosionen nära...
 
Jag tror aldrig jag sett en film om en festfirma förr. Det är ett befriande grepp och hela narrativet, med alla problem som kan uppenbara sig, fungerar utmärkt. Tempot är lagom högt hela vägen. Det är intressant och framförallt roligt. Det sackar aldrig utan håller mitt intresse från start till mål, trots att det egentligen inte händer så mycket och trots att det saknas djup.  
 
Fullt av sköna karaktärer och roliga situationer. En rolig film av fransmännen som tidigare gjorde ”the intouchables” (en oväntad vänskap)
 
Räcker till en knapp 4/5 (7/10)
 
Tårtgeneralen
 
 
 
Alkoholisten Hasse P har aldrig riktigt lyckats med något i livet fast han har haft hundratals projekt. Men nu när Köping utsetts till Sveriges tråkigaste stad måste han göra något. Han bestämmer sig för att, tillsammans med ett lokalt café, baka världens längsta smörgåstårta, komma med i Guinnes Rekordbok och sätta Köping på kartan...
 
Det finns några störiga grepp i filmen som tex Filip Hammars berättarröst. Det är inget fel på hans röst, men när den kommer tappar man tyvärr helt känslan av att det är en film och det känns istället som någon sorts inslag i ett Filip o Fredrik-program. Men på det stora hela är det en ganska fin historia. Det är fint med en film som handlar om vardagsmänniskor som inte uträttar några stordåd utan bara sätter ett litet märke i stammen på livsträdet. Mikael Persbrandt är utmärkt i huvudrollen (tur att Robert Gustafsson hoppade av) och slutet är fint. 
 
3/5 (6/10)

Mansgrisen och Suggan

Jag är ingen lättfärdig man
 
 
 
Snygg, framgångsrik, framfusig. Damien trivs med livet. Han älskar brudar och han fluktar, flörtar och visslar till den grad att mansgris är det enda ordet som kan beskriva honom, men när han så slår huvudet i en stolpe och plötsligt vaknar upp i en motsatt värld förändras även Damien...
 
1856 kom romanen Hertha, som handlar om hur en brand bryter ut i en mycket patriarkal stad och hur då plötsligt kvinnor, män, fattiga och rika arbetar sida vid sida och kanske kan bygga upp något nytt. Nu är det 2018 och mycket har hänt, men att de patriarkala strukturerna fortfarande dominerar råder det väl ingen tvekan om?
 
I vår verklighet har #meetoo gett oss ett visst uppvaknande i den här franska filmen blir det smärtsamt tydligt när man får följa Damiens upplevelser i tvärtomvärlden. Plötsligt är han ensam man på sitt kontor. Hans kvinnliga chef tycker hans projekt är lite för mesiga, kvinnornas är det mer drag i. Han får veta att hans t-shirt är lite för genomskinlig. Han blir visslad på, objektifierad, antastad. Plötslig oroar han sig för vad han ska ha på sig. Han måste visa mer hud, men inte för mycket och han måste naturligtvis ansa bland allt hår som växer här och var. 
 
Med ett skarpt sinne för detaljer (som att par i damer slår par i kungar och att män på en fest bara presenteras som någons man och inte som en egen person) och ett tydligt pathos levererar Eleonore Pourriat en träffsäker komedi där en man får pröva livet som kvinna bland väldigt lortiga mansgrisar. För första gången får han prova på att vara den som blir utnyttjad och olyckligt kär. Huvudrollsinnehavaren får veta att han är en jobbig maskulinist när han vill ha samma chans som kvinnorna och klä sig hur han vill:
 
”Vad är det som är så jobbigt med att få komplimanger och bli bjuden på drinkar?” 
 
Det är mycket välgjort och genomtänkt, även om det blir lite flamsigt här och var och haltar i logiken ibland. Och lite tråkigt är det kanske att man inte gjort helt omvända världen; där feminint är det starka och fina och maskulint till något nedtryckt, utan snarare låtit kvinnorna bli män. De kissar i pissoarer, bär kostym, knullar runt, gillar fotboll och är även fysiskt starkare. Men det kanske bara är på det sättet den här idén funkar?
 
För mig är det iaf otänkbart att ett matriarkat skulle kunna bli lika ojämlikt och orättvist  som patriarkatet har varit. Därför får Damiens upp- och nervända tillvaro bli en där kvinnorna är som manschauvinoster och männen har alla de så kallade feminina egenskaper som traditionellt och klichéaktigt har tilldelats kvinnor: De är känsliga. De oroar sig mer för sitt utseende. De har hand om hemmet och barnen. Man hör uttryck som ”spring hem och gråt hos pappa” och ”hans biologiska klocka tickar” och så som männen ses på och trycks ned i samhället önskar man inte någon ska behandlas...men vänta nu. Det är ju precis så det har sett och fortfarande ser ut för många kvinnor i vårt samhälle. Alla kraven: Var sexig, men inte för sexig! Håll dig på mattan! Tål ”skämt!” mm mm
 
Klarar Bechdeltesten (och skulle även klara en omvänd test trots att filmen domineras av kvinnor)
 
En film som berör. En film som har nåt att säga. En underhållande komedi med habila skådisar. Tekniskt är det enkelt och det hade kunnat bli ett mästerverk om man gjort dramaturgin och dialogerna bättre, men idén och utförandet är ändå så bra att det blir:
 
4/5 (7/10) och plats 382 på den uppdaterade topplistan. 

Den åttaarmade banditen

Ocean’s Eight
 
 
 
 
I fem år bakom galler har hon planerat den ultimata stöten. Jobbet som ska göra henne och hennes vänner ekonomiskt oberoende. Nu handlar det bara om att samla ett team som klarar av ett lurendrejeri av den magnituden...
 
Det har gått elva år sedan de succéartade Oceans-filmerna gick på vita duken, men här är den lite coolare och smartare ”Jönssonligan” tillbaka. Den här gången är det inte Danny utan hans syster Debbie som planerat en kupp och samlar en kvadron av original. 
 
Det är svårt att göra uppföljare till populära filmer och här förväntar vi oss geniala förvecklingar, sköna karaktärer, spänning, humor och en cool känsla rakt igenom. Oceans Eight lyckas förmedla en del av ovanstående element, men inte alla. 
 
Det finns förvecklingar och de är bra, men inte häpnadsväckande. Det finns ett härligt flyt i filmen, men den där extra knorren saknas. Karaktärerna är däremot superba. Sandra Bullock är skönt kylig. Cate Blanchett är cool. Anne Hathaway är riktigt rolig och visar upp en bred repertoar. Rihanna prickar rollen till 100%, men bäst är tveklöst Helena Bonham-Carter. Humor råder det inte brist på medan spänningen är närmast obefintlig. Den coola känslan levereras med råge. 
 
Sammantaget är detta riktigt underhållande och väl värt bio-pengen, men inte något häpnadsväckande som tar sig in på listan. 
 
Klarar Bechdeltesten (och flera andra tester) med god marginal. 
 
3/5 (6/10)

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0