Lite pangpang

The Hitman's Bodyguard
 
 
 
Livet leker för världens bästa livvakt tills den dag ett bergsäkert jobb går åt skogen och klienten dör. Han förlorar sin toppstatus och sin flickvän i samma veva. Några år senare uppstår möjligheten till upprättelse när flickvännen, som nu jobbar på Interpol, desperat behöver hjälp att transportera en livsfarlig lönnmördare till en rättegång där hans vittnesmål kan fälla en galen diktator. Men det är många som inte önskar att "lasten" når sin destination..
 
Efter en ganska lovande inledning är detta tyvärr en ganska tråkig och intetsägande actionorgie utan någon vidare mening. Det blir inte tillräckligt berörande eller spännande för att man ska bry sig nåt vidare om hur det går. Kärlekshistorier är svaga, kvinnorna är slätstrukna bifigurer och inte ens Gary Oldman kan rädda den tråkiga skurkkaraktären. Men det är också underhållande. Samspelet och dialogen mellan Samuel L Jackson och Ryan Reynolds är rappt och roligt. Många av actionscenerna är också riktigt kreativa, lättsamma och underhållande. 
 
Totalt sett blir det endast 2/5 (4/10). Inget ni behöver se. 

Tillit i rutan

the Square
 
 
 
 
"Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad"
 
Muséets nya utställning har ett fantastiskt budskap, ett budskap om tillit och omsorg. Utställningen ska bli en upplevelse om man bara lyckas promota den rätt och om bara Christian kan hålla ihop sig själv. Christian försöker nämligen vara en sån där tillitsfull och omsorgsfull människa. Han vill vara en medmänniska, en god far och en filantrop, men samtidigt förstås cool, framgångsrik, snygg och mäktig. Det går förstås inte att få ihop det. Snart krackelerar både Christians självbild och muséets idealistiska kampanjer...
 
Ruben Östlund är kanske vår mest spännande regissör. Han har gjort mästerverk som "de ofrivilliga" och "turist" (förutom slutscenen) och har alltid en förmåga att göra film som ställer frågor. Man går inte ur bion tillfredsställd. Man går därifrån omskakad, lite småirriterad, men samtidigt hänförd, underhållen och uppfylld av tankar. Som alltid är filmen fylld av exceptionell humor och stela, pinsamma diskussioner. Det gör ofta ont att se och vid två tillfällen ville jag nästan lämna biografen. Denna gång är det konstvärlden och reklambranschen som får sig en känga. Att driva med det konstiga och pretentiösa i konst kan kännas som ett öppet mål, men Östlund balanserar snyggt på mållinjen. Humorn står på topp i det lilla mötesrummet där två unga killar som "kan det här" med vad som går hem på nätet, tillsammans med en lite äldre herre i hästsvans och med babyskyddet stående vid väggen, ska pitcha sin fullkomligt usla reklamidé till muséets kampanj. 
 
Men mest handlar filmen om Christian och hur han ständigt misslyckas med att vara det ideal han predikar. 
 
Filmen är ursnygg, intensiv och exceptionellt välspelad, men det känns ibland som att den både vill lite för mycket och att den inte lyckas binda ihop allt. Den fullkomligt häpnadsväckande "gorillascenen" känns, oavsett sin briljans, lite malplacerad och följs inte upp. Eftersom scenen inkluderar ett övergrepp och en reaktion på det blir det ännu märkligare att den inte följs upp. Man måste ta ansvar för övergreppsscener och man måste skapa någon sorts realistisk helhetsbild. Så när scenen med Elisabeth Moss (som får en alldeles för liten och icke-bärande roll i filmen), framför en hög av stolar, kommer är likheterna med Roy Anderssons mer sketchstaplade uppbyggnad svåra att komma ifrån. På det stora hela håller Östlund dock i tråden. Mycket tack vare en makalös Claes Bang och en finurlighet med humor och edge. Snyggast blir det kanske när rutan faktiskt existerar i hans dotters cheeruppvisning medan Christian själv faller till föga. 
 
Vinnare av guldpalmen i Cannes. Sveriges Oscarsbidrag. Storartat!
 
Stark 4/5 (8/10) och plats 208 på den uppdaterade topplistan

"We're werewolves not swearwolves"

What we do in the shadows
 
 
Som de första i världen har ett litet nyazeländskt filmteam i Wellington fått lov att göra en dokumentärfilm om vampyrer. Utrustade med krucifix och med löfte om att inte bli uppätna låter de oss följa med in i ett vampyrkollektiv. I huset bor Viago (född på 1700-talet) som är lite av ledaren, den gamla nazistvampyren Deacon, förföraren Vladislav och i källaren 8000 år gamla Petyr. Tillsammans försöker de leva ett så bra liv som möjligt, umgås lite med andra vampyrer i Wellingtontrakten, undvika vampyrjägare och varulvar samt få i sig det blod de behöver. Men allt ställs på ända den dagen dagen de bjuder in det potentiella offret Nick...
 
Riktigt roliga komedier växer inte på träd, men denna mockumentär om det mysiga lilla vampyrkollektivet är nåt så vansinnigt rolig. Man har fångat dockusåpakänslan, de små TV-dokumentärerna om annorlunda människor, men framförallt får man med precis allt i vampyrgenren. Jermaine Clement (flight of the concordes), som både skrivit och regisserat, visar att han har full koll på alla detaljer kring klassisk skräck och lyckas ständigt skapa humoristiska situationer. Allra bäst är det nog när gruppen stöter på ett gäng ganska artiga varulvar ute på stan eller kanske när det blir "bat-fight"!
 
4/5 (7/10) och plats 242 på den uppdaterade topplistan

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0