Människans bästa vän?

Isle of Dogs
 
 
 
På en ö full av sopor och demolerade fabriker lever de utkastade från världen. Hundarna. Ett virus har nämligen upptäcks inne i staden och borgmästaren tog det drastiska beslutet att deportera alla hundar. Men är det verkligen så att alla hundar är potentiellt farliga och är det OK att bara offra alla lurviga själar? 12-åriga Atati vägrar acceptera situationen och beger sig ensam till ön för att om möjligt finna sin vakthund och bästa vän...
 
Wes Anderssons kreationer är alltid en fröjd för ögat med sina pastellfärger, tavelliknande miljöer och underfundiga humor. Så är det också i denna stop-motion-skapelse där dock tempot växlar lite för mycket. Den fina karaktärspaletten utvecklas inte till fullo och storyn är inte vidunderlig, men det är ändå bra. Snyggt, berörande, roligt och genuint. Den japanska miljön och Kurosawa-flörterna fungerar mycket bra och alla Andersons favoritskådespelare som Bill Murray, Tilda Swinton, Edward Norton, Jeff Goldblum etc gör goda röstinsatser. Men för mig är detta som sagt ändå lite svalare än vanligt. Karaktärsutvecklingen är svag och historien berättas lite väl ojämnt.  
 
Stark 3/5 (6/10) och plats 489

Det är svårt med komedi

En av anledningarna till att den här bloggen inte uppdaterats på sistone är att de filmer jag sett inte levt upp till mina krav. Här är tre exempel på filmer som kunde blivit bra, men som inte når hela vägen: 
 
Guernseys litteratur och potatispajsällskap
 
 
 
Ön Guernsey är ockuperad av tyskarna under andra världskriget och det är inte tillåtet att vara ute för sent på kvällarna, så när en grupp människor upptäcks tvingas de påstå sig vara ett litteratursällskap. Efter kriget vill en ung författarinna kolla upp vilka de är...
 
Som bok kan jag tänka mig att den småmysiga och ibland både fina och omvälvande historien, om den lilla ön och dess intriger, fungerar riktigt väl. Men som film blev det en orgie i klichéer och förutsägbarhet. Vi kunde i stort sett leverera replikerna, från biostolarna, innan de sas. Skådespelarmässigt var det inte heller det bästa jag sett. 
 
2/5 (4/10)
 
Solsidan
 
 
 
Anna och Alex har separerat och Fredde tvingas möta sin far samtidigt som Ove o Anette letar spermadonatorer...
 
Den stundtals briljanta TV-serien klarar övergången till långfilmsformatet dåligt. Visst berör det litegrann stundom och visst är det också stundtals roligt, men transportsträckorna är långa och man saknar alla pinsamma förvecklingar som präglade serien. Storyn blir tunn när man försöker anpassa det till stora duken.
 
2/5 (4/10) 
 
 
the Dressmaker 
 
 
 
Tilly är tillbaka efter 20 år. Tillbaka i byn där hon blev mobbad och utstött. Tillbaka hos en mor som inte minns henne. Tillbaka på platsen där hon kanske begick ett mord...
 
Kate Winslet är en av mina absoluta favoriter och här kamperar hon dessutom tillsammans med kameleonten Hugo Weawing, som gör en underbar gestaltning, så vad kan gå fel? Jo, problemet är mixen. Filmen är en kombination av drama, fars, svart komedi och romantik ofta allt på en gång. Att kalla filmen rörig är en underdrift. Filmen är smårolig, skön, snygg, flamsig, trött, irriterande, lätt berörande, oväntad och irriterande omvartannat. Fotot är jättesnyggt, liksom alla klänningar, men stundtals är det rena sängkammarfarsen. En scen mitt i filmen är så irriterande att jag övervägde att stänga av, sedan räddar man sig med lite svart humor, men totalt sett är det för ojämnt. 
 
3/5 (5/10)

Lite uppdateringar

Sjukdom stress mm har gjort att frekvensen på den här bloggen gått ner betänkligt, men nu i tiden mellan guldbaggegalan och Oscarsgalan ska jag se så mycket film jag kan. Igår såg jag två:
 
Paddington 2
 
 
 
Den nyfikna och modiga lilla björnen som ser det goda i alla bor numera i London med din nya familj, men han längtar samtidigt efter tant Lucy (björnen som en gång räddade honom och sedan uppfostrade honom). När ett kringresande tivoli passerar hittar Paddington en perfekt present, en dyr bok, som han börjar spara till. Men boken visar sig vara mycket värdefull och fler är ute efter den...
 
Mycket välgjort och mysigt familjeäventyr med sköna brittiska skådisar i alla roller. Miljö- och kostymmässigt är det klockrent (får en Wes Anderson-känsla) och även humorn är mycket lyckad. I övrigt är det lite lagom spännande och lite lagom berörande. Min 3-åring skrattade mycket och min 6-åring fångades av spänningen. 
 
3/5 (6/10)
 
 
Going in style
 
 
 
Tre äldre vänner blir lurade på sin pension och bestämmer sig för att råna banken i fråga. Men hur lätt är det flr tre 80-åringar att råna en storbank och hur ska de lura FBI?
 
Zach Braffs filmer brukar vara underfundiga, konstnärliga och byggs mest på känslan. De brukar vara enkla, men fina. Här blev det tyvärr bara enkelt. Trots storskådisar som Michael Caine och Morgan Freeman lyfter det aldrig. Det är lite småmysigt och stundtals roligt (framförallt Christopher Lloyd), men på det stora hela en besvikelse. 
 
3/5 (5/10)

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0