(ett hedersomnämnande)

Jag bloggar ju om film här och inte om alla bra TV-serier som finns runt om. Men ibland är det ganska svårt att skilja serier från film då avsnitten kan vara 1,5 timme och hyfsat fristående. Jag har börjat kolla in en av alla hyllade serier nu och jag måste säga att det är en fullträff. I Sherlock har man två underbara karaktärer, härligt torr brittisk humor och fullt av spänning. Framförallt gillar jag att de på något sätt lyckas fånga både 2010-talet och 1800-talet i känslan. Se den:
 

(Less is more)


Moonrise Kingdom
 

Wes Anderson är en lika delar tokig och mästerlig regissör som man gillar eller avskyr. Jag tycker mycket om hans tidigare alster, framförallt "Life aquatic" och "the Royal Tennenbaums" där han blandar absurda miljöer och karaktärer med djup och symbolik. Ljussättningen är kanske hans signum och tillsammans med sminkningen ger det karaktärer och miljöer som är bleka och färgstarka på samma gång. Det ligger en skön känsla och ett magisk 60-talsljus över även denna film, men den har tyvärr en något svagare berättelse än de två ovan nämnda mästerverken. Karaktärerna är sköna och miljöerna är fantastiska (särskilt Scoutmiljön). Symboliken är även den slående med två utstötta älskande mitt i en storm och de ständiga referenserna till Noas ark är briljanta. Bruce Willis tycker jag är lite blek även i sin karaktär även om alla telefonscener är superbt underhållande. Edward Norton är, tillsammans med de båda barnen, istället den stora behållningen. Han är underbar som Scoutledaren på Camp Ivanhoe. Slutsatsen blir att det är en mycket snygg och skön film som jag rekommenderar, men vill ni se Andersons riktiga mästerverk är det de ovanstående produktioner som gäller. Filmens topp är ändå Bob Balaban vars insats som den härligt malplacerade berättaren är underbar.
 
Dogville
 


Ett tungt drama i 2.40 där hela historien utspelar sig på ett scengolv utan särskilt mycket rekvisita mer än lite ljudeffekter och en berättarröst? Tror ni på det? Ja, det funkar faktiskt. Trots att hunden bara är en markering där det står "dog" och de centrala krusbärsbuskarna bara är vita streck. Som alla filmer av Von Trier är det mörkt och tungt och med en utsatt kvinna i huvudrollen. Nicole Kidman ska ha fått ett brev av Björk innan inspelningen med en uppmaning om att dra sig ur innan det var för sent. Von Trier har rykte om sig att vara en demonregissör, men liksom med Björk verkar hans metoder ge fantastisk frukt då Kidman gör en av sina bästa roller någonsin.
 
Grace, en vacker ung kvinna, som är på flykt undan några gangsters, anländer till den lilla staden Dogville som ligger helt isolerad bland bergen. Stadens självutnämnde talesman Tom, som drömmer om att bli författare, vädjar till invånarna att ta sig an Grace. Grace lovar därför att hjälpa till med diverse arbetsuppgifter hos stadens invånare. Ingen behöver henne, men ganska snart har hon blivit en central del av gemenskapen. Det är smärtsamt att se hur lätt egoism och grupptryck kan förstöra en idyll. Innan man vet ordet av är Grace snarare en slav än en invånare.
 
Det är sprängfullt av symbolik. Filmen är en studie i mänsklig ondska och den nakna scenografin fungerar utmärkt för att gestalta detta. Ingen kan gömma sig på en scen utan väggar och tak. Ingen kan gömma sig. Även om Grace vill gömma sig i en avlägsen by, även om byns blinde man påstår att han inte alls är blind, även om alla vet allt så tror alla att ingen vet något. Varje replik, varje plats och varje karaktärsnamn bär på en symbolik kring människans svaghet. otroligt vackert på ett motbjudande sätt.
 
För skådespelarna måste det ha varit en utmananing att knacka på osynliga dörrar och kratta jord på ett scengolv.  Därför blir också deras insatser extremt äkta och imponerande. Paul Bettany är briljant i sin roll som idealisten och Stellan Skarsgård är extremt otäck som den deppiga äppelodlaren. Lars Von Trier må vara en knäppskalle privat, men som regissör är han en av de bästa.
 
 
 
 
Slutligen måste jag bara säga att så här i efterhand har verkligen slutlåten från Smaugs ödemark fångat mig. En av de bästa filmlåtarna på 2000-talet. Det låter lite som en producerad Sufjan Stevens och är starkt och vackert, särskilt om man känner till sammanhanget.
 

(En njutning i Smaugs ödemark)

 
De mörka krafterna börjar väckas till liv i Dol Goldur och det glada sällskapet av dvärgar och en Hobbit börjar också visa mörka sidor av sig själva. Gandalf är orolig och spänningen tätnar. Ja, andra filmen i trilogin om Bilbo är verkligen något helt annat än den första. Årets bästa film hittills :-)
 
Självklart är det inte optimalt att göra tre långa filmer på en tunn bok och man måste ta sig många friheter. Det blir någon actionscen för mycket och en del som inte passar, men att hela Tolkienkänslan skulle vara borta (vilket påstås av vissa) är jag absolut inte med på. Jag tycker det är gjort med stor känsla och de nya karaktärerna är underbara. Jag gillar att se en Legolas som inte är så vis än och fylld av blodtörst och jag gillade tanken på att föra in en kvinnlig karaktär i Tauriel. (Tyvärr är väl Tauriel en något blek karaktär som mest är till för att kära ner sig i männen.)  Jag gillar hur mörkret sprider sig genom den här filmen och hur karaktärerna inte alls är så självklart goda i den här historien.  Framförallt är det otroligt snyggt. Alla miljöer är fantastiska.  Sedan var det svårt att ta Persbrandt på allvar och mycket roligt att Peter Jackson dök upp på samma ställe som i the fellowship.
 
 
Jag tröttnar nog aldrig på att kasta mig in i Tolkienvärlden och denna gång uppskattade jag verkligen 3D-djupet. Allra snyggast var Sjöstaden och förstås Smaug himself!

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0