(om hur bloggen fungerar)

Hej kära läsare. Jag inser att det finns viss otydlighet kring min bloggs upplägg. När det begav sig gjorde jag en blogg med de 500 bästa filmerna jag dittills hade sett i mitt liv. Jag presenterade dem från nr 500 till den bästa. Under tiden gjorde jag ibland parentesinlägg om nya filmer, eftersom jag ju inte kunde lägga in nya filmer på listan (för då ändras ju ordningen och de lägsta slås ut från topp-500).
 
När jag sedan var klar med listan, men fortfarande kände för att skriva om film (och också hade många läsare) valde jag att fortsätta skriva parenteser. Jag ser ju film hela tiden och vill gärna fortsätta skriva om dem.
 
Men för er som är ute efter de 500 tipsen, så finns de ju fortfarande lättåtkomliga på bloggen. Klicka till höger på kategorin "topplistan" så finns de där. Tyvärr blir det ju nu med nr 1 först och 500 sist.

(Melancholia)

 
En känsla av melankoli sköljer över mig samtidigt som planeten Melancholia närmar sig jorden och undergången är nära. Eller nej, melankoli är ett alltför svagt ord. Jag blir deppig. jag mår dåligt.
 
Lars Von Trier är en mycket speciell man och regissör. Han blandar och ger. Topparna är det bland det bästa i världen och lågpunkterna (som är mer sällsynta) är katastrofala. Här har han gett sig på att skildra en depression ganska snart efter att han själv varit och besökt avgrunden. Han gör det med en närmast överpretentiös konstnärlighet, vilket gör hela filmen till en sorts målning. Fotot är exceptionellt och många scener är direkta referenser till kända målningar. Filmen ackompanjeras mestadels av konstmusik av exv. Beethoven och det är en av bristerna tycker jag. Ett mer spännande, vackert soundtrack hade lyft filmen för mig, men för Trier som vill skildra något jobbigt var säkerligen musikvalet fullt medvetet. Jag har nog aldrig sett en mer genomtänkt film. Varenda karaktär, varenda scen, varenda ting, varenda miljö fyller ett syfte, har en symbolik, bidrar till helheten.
 
Det är tungt att följa Justine (Kirsten Dunst) i hennes tunga insikt om att allt ändå är helt meningslöst. Det är tungt för att depressionen känner ingen empati, depressionen ser ingen framtid, depressionen skyr inga konsekvenser. Mest smärtsamt symboliseras detta av hur otroligt kärlekslöst hon ser på sin nyfunna brudgum (Alexander Skarsgård) och hur empatilöst hon länge förhåller sig till sin syster som endast ger kärlek och stöd tillbaka. Men i akt 2 (filmen är uppdelad i två akter) ser man en annan sida av saken. Justine vet att det inte finns något hopp, hon vet.
 
Symboliken är stundtals genial. En bro man inte kan ta sig över ett rum fyllt av målningar som Justine byter ut mot endast dödskonst. Det är mörkt. Filmen har en skräckfilmskänsla som jag inte uppskattar.
 
Kontrasterna är bra. Roller byter plats. Stark blir svag, rädd blir lugn.
 
Men ändå...trots denna geniala, vackra och välspelade produktion så vet jag inte om jag tycker om den. Den är otroligt bra, men är det verkligen OK att jag ska må så dåligt när inget stort sker, när inget viktigt finns bakom? Detta handlar bara om depressionen i sig, inte om vad som ligger bakom. Och ingen strimma av hopp? Nej, jag vet inte riktigt.
 
Det hela får mig att tänka på There will be blood, en film så på ett superbt sätt skildrar ondska, hat och girighet, kanske en av de bästa skådespelarinsatserna någonsin (Daniel Day-Lewis), men jag orkar inte med att bara se smuts och ett stegrande hat i en film utan musik i 2 timmar, hur välgjort det än är.
 
 
  

(Tills döden skiljer oss åt)

Battle Royale
Den Japanska kulturen är på fall, ekonomin är i botten och ungdomsbrottsligheten blomstrar. Regeringens slutsats är att de unga måste lära sig respekt och lösningen blir en fruktansvärd lek med de ungas liv. Bråkiga klasser landet över deltar därför i en lottning och väljs klassen ut slutar en förväntad klassresa istället på en öde ö där de beordras att döda varandra tills bara en står kvar. Den pennalistiska leken övervakas av militär och möjliggörs genom speciella, oborttagbara, halsband, vilka exploderar om man bryter mot reglerna, befinner sig på fel ställe eller försöker ha sönder det. Om det finns mer än en person kvar efter tre dygn så blir resultatet med halsbanden detsamma. Eleverna skickas ut i turordning och får en väska med lite mat och förnödenheter, samt ett slumpmässigt utvalt vapen som kan vara allt från grytlock till automatvapen.
 
Känner ni igen det? Ja, detta är exakt samma grundidé som the hunger games bygger på, men denna japanska produktion är betydligt äldre och bygger på en äldre bok. Så det råder ingen tvekan om att Suzanne Collins har en inspirationskälla. Sedan bygger ju båda historierna vidare på den betydligt äldre "Flugornas Herre".
 
På grund av denna likhet är det omöjligt att inte jämföra de båda filmerna. Bristerna i Hunger Games ligger i att man försökt göra en tonårsfilm av en historia som är alltför mörk och brutal och man hamnar i någon sorts mellanting. Battle Royale klarar den biten betydligt bättre. Det är mörkare, vuxnare, rysligare och betydligt mer realistiskt. Karaktären på bilden ovan är otäckare än någon karaktär i the Hunger Games kommer i närheten av. Men även här finns det brister. Hela bakgrundshistorien om varför man utför dessa spel är så otroligt mycket mer genomarbetad och tilltalande i Hungerspelen än i Battle Royale, spelet är också bättre uppbyggt. Dessutom har filmen en vanlig Japansk approach (lättsamhet och romantik kopplat till action) som leder till alltför många kärleksmöten och "säga något fint precis innan jag dör"-scener. 
 
En mix av de båda filmerna hade blivit något riktigt, riktigt bra även om det är berörande, intressant, otäckt och medryckande även nu. För mig ligger dock Flugornas Herre ett snäpp över, inte för att den är äldre utan för att idén och dess politiska sprängkraft håller bättre. I Flugornas Herre handlar det nämligen om ett gäng ungdomar som råkar hamna på en ö och ska försöka leva tillsammans, i de båda senare är ungdomarna placerade på plats och beordrade att döda varandra.
 
 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0