Om att förstöra allt som är vackert

Timbuktu
 
 
 
 
Ett fotbollslag i Mali tränar för fullt i morgonsolen. Det är högt tempo! Raska fötter dansar över sanden och glädjen är stor, men något är annorlunda. De spelar utan boll. Fotboll är nämligen en av de saker som islamistiska Ansar Dines har förbjudit. Man får inte heller sitta och prata utanför sitt hus, röka eller spela musik. Kvinnor måste ha sockor och vantar. En bit utanför den uråldriga staden bor Toya med sina föräldrar Satima och Kadine, tillsynes trygga och oberörda...
 
Jag har aldrig sett en Mauretansk film förut, men den första var en upplevelse. Ett otroligt vackert land målas upp med ett fantastiskt foto och vid vissa tillfällen med fin musik. Timbuktu är en av världens äldsta städer och det smärtar att se hur jihadhisterna raserar världsarvet. Det här är inte bara ett starkt drama fullt av tragik utan också ett mycket lättsamt porträtt av de absurda islamisterna. Det är en brokig samling av galningar av olika övertygandegrad. Vissa har lurats med, vissa har tvingats med.  Alla sugs de in i maktspiralen.
 
Regissören Sissako ville göra en historia kring en specifik händelse i det verkliga maktövertagandet då ett ungt par stenades för att de varit tillsammans som ogifta, en händelse inga medier rapporterade om. Överhuvudtaget rapporteras det mindre om övergrepp som sker i Afrika än i politiskt hetare områden. 
 
Det är en oerhört välgjord mix av det brutalt förfärliga och det roliga absurda. Jihadhisterna pratar ofta så dålig arabiska att de inte förstår varandra när de försöker rapportera över mobilen. En tjuvröker, en smygdansar. Fotboll är förbjudet, men vid ett tillfälle diskuterar ett gäng om Zidane eller Messi är störst. En kvinna vägrar bära handskar när hon ska sälja fisk, en annan vägrar gifta bort sin dotter. De handfallna soldaterna har bara ett vapen och det är deras k-pistar. Den lokala imamen pratar ikull dem gång på gång och starkast är det när han påpekar att muslimer i Mali använder hjärnan istället för pistolen och att lilla jihadh, att kämpa med sig själv, är tillräckligt för varje människa. 
 
Det här är en väldigt aktuell film i och med IS färska härjningar och jag tror likheterna är många, även om IS har visat en större brutalitet än kanske någon annan. Man sätter skrattet i halsgropen nu, men låt oss hoppas att IS tid snart är över och att vi kan skratta åt deras absurditet i framtiden. Det här är ingen onyanserad skildring. Vi får se människor på båda sidor med förvirring i sinnet och det är tydligt hur lite det här har med islam att göra. Imamen uttrycker det väl: "Var är kärleken? Var är barmhärtigheten? Sluta! Ni skadar hela islam!"
 
4/5 för detta vackra Oscarsnominerade drama och plats 336 på den uppdaterade topplistan. 

Tidernas ösigaste roadmovie

Mad Max - Fury Road
 
 
 
 
I en postapokalyptiskt värld, full av sand och tom på grönska, styr olika krigsherrar i ett annars laglöst land. Max låter sig dock inte styras utan strövar fritt, utan hopp och glädje och ständigt plågad av minnen. En dag fångas han dock in av någon sorts uppgödda krigsbarn och det tvingar honom till att kanske välja sida en sista gång...
 
En mäktig roadmovie, sprängfylld av action till bristningsgränsen. Jag är inget stort fan av bilar och motorer och antar att många rankar den högre pga alla snygga monstertrucksliknande riggar. Men jag imponeras av hantverket. Varje scen är otroligt välregisserad, karaktärerna är häftiga och miljöerna storslagna. Ljus och vinklar är mycket bra, men det är nog framförallt ljudarbetet som skulle kunna generera en Oscar framledes. Tempot är högt och det är egentligen minimalt med handling. Vi får veta väldigt lite men karaktärerna har ändå visst djup. Det är ändå spännande och intressant att följa. Dessutom känns det fräscht med en stark kvinnlig actionhjälte i Charlize Theron.
 
Filmen har 8,5 på imdb, men så bra är det inte. För mig blir det lite för mycket ibland. Jag vet t.ex. inte riktigt om jag ska hata eller bara skratta åt det faktum att attackerarna har med sig en snubbe som spelar elgitarr på ett flak konstant. 
 
Klarar Bechdeltesten
 
Det blir en riktigt stark 3/5 och plats 388 på den uppdaterade topplistan

Sockersött för själ och öga

Cinderella
 
 
 
 
Bondflickan Ella växer upp i bästa tänkbara miljö med djur, vackra vyer och massor av kärlek, men när hennes mamma dör och fadern finner en ny kvinna börjar allt förändras. När hennes kärleksfulla pappa desdutom också faller ifrån förvandlas hennes liv med styvmamma och styvsystrar till ett helvete. Men magiska ting kan hända för dem som har ett gott hjärta och vågar tro...
 
När Disney ger sig på att göra spelfilm av den tecknade klassikern från 1950 håller de sig väldigt nära originalet. Mössen är med, även om de inte kan tala och historien är mycket platt o enkel. Man hade med fördel kunnat våga sig på en lite mörkare och tyngre approach, men här får man verkligen vad man förväntar sig. Miljöerna är otroligt vackra, liksom kostymerna och människorna. Vackrast av alla är förstås Askungen och det gör ingenting, men jag hade kanske hoppats på att de inte pressat ihop hennes midja så att hon blev en kopia av sin tecknade förlaga. Man lyfter dock inte fram hennes yta som det varken vi eller prinsen ska falla för. Det är hennes goda hjärta och visdom som tillslut ger henne det hon förtjänar. Mycket mysig, klassisk och extremt förutsägbar underhållning som lyfts av kameleonten Cate Blanchett i rollen som styvmor och Helena Bonham Carter som den goda fen. 
 
Klarar faktiskt Bechdeltesten
 
Svag men ändock 3/5

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0