Tillit i rutan

the Square
 
 
 
 
"Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad"
 
Muséets nya utställning har ett fantastiskt budskap, ett budskap om tillit och omsorg. Utställningen ska bli en upplevelse om man bara lyckas promota den rätt och om bara Christian kan hålla ihop sig själv. Christian försöker nämligen vara en sån där tillitsfull och omsorgsfull människa. Han vill vara en medmänniska, en god far och en filantrop, men samtidigt förstås cool, framgångsrik, snygg och mäktig. Det går förstås inte att få ihop det. Snart krackelerar både Christians självbild och muséets idealistiska kampanjer...
 
Ruben Östlund är kanske vår mest spännande regissör. Han har gjort mästerverk som "de ofrivilliga" och "turist" (förutom slutscenen) och har alltid en förmåga att göra film som ställer frågor. Man går inte ur bion tillfredsställd. Man går därifrån omskakad, lite småirriterad, men samtidigt hänförd, underhållen och uppfylld av tankar. Som alltid är filmen fylld av exceptionell humor och stela, pinsamma diskussioner. Det gör ofta ont att se och vid två tillfällen ville jag nästan lämna biografen. Denna gång är det konstvärlden och reklambranschen som får sig en känga. Att driva med det konstiga och pretentiösa i konst kan kännas som ett öppet mål, men Östlund balanserar snyggt på mållinjen. Humorn står på topp i det lilla mötesrummet där två unga killar som "kan det här" med vad som går hem på nätet, tillsammans med en lite äldre herre i hästsvans och med babyskyddet stående vid väggen, ska pitcha sin fullkomligt usla reklamidé till muséets kampanj. 
 
Men mest handlar filmen om Christian och hur han ständigt misslyckas med att vara det ideal han predikar. 
 
Filmen är ursnygg, intensiv och exceptionellt välspelad, men det känns ibland som att den både vill lite för mycket och att den inte lyckas binda ihop allt. Den fullkomligt häpnadsväckande "gorillascenen" känns, oavsett sin briljans, lite malplacerad och följs inte upp. Eftersom scenen inkluderar ett övergrepp och en reaktion på det blir det ännu märkligare att den inte följs upp. Man måste ta ansvar för övergreppsscener och man måste skapa någon sorts realistisk helhetsbild. Så när scenen med Elisabeth Moss (som får en alldeles för liten och icke-bärande roll i filmen), framför en hög av stolar, kommer är likheterna med Roy Anderssons mer sketchstaplade uppbyggnad svåra att komma ifrån. På det stora hela håller Östlund dock i tråden. Mycket tack vare en makalös Claes Bang och en finurlighet med humor och edge. Snyggast blir det kanske när rutan faktiskt existerar i hans dotters cheeruppvisning medan Christian själv faller till föga. 
 
Vinnare av guldpalmen i Cannes. Sveriges Oscarsbidrag. Storartat!
 
Stark 4/5 (8/10) och plats 208 på den uppdaterade topplistan

Méliès masterpiece

Resan till månen 
 
 
 
Vid ett möte på astronomiska klubben föreslår presidenten Barbenfoullis en tripp till månen. Efter lite bråk vill fem modiga medlemmar följa med. De bygger en kapsel, skjuts iväg av en kanon och når månen. Väl där får de slåss mot måninvånarna för att komma hem...
 
Georges Méliès 400:ade film är hans höjdpunkt och en enorm klassiker i filmvärlden. Scenen ovan, när rymdkapseln träffar Gubben i månens öga, är en av filmhistoriens mest kända. Idag ser det förstås mest roligt ut och det är svårt att bedöma en film så här i efterhand. 1902 var dessa 12 minuter film makalöst mäktig science fiction. Méliès var en fantastisk pionjär som uppfann många specialeffekter. Marin Scorceses "Hugo Cabret" är delvis baserad på hans liv. Om ni inte har sett denna kultklassiker så bara gör det. Den finns på youtube. 
 
3/5 (6/10)

Sanningen skall göra er fria?

Nader och Simin - en separation
 
 
 
Simin vill flytta från Iran för att skapa bättre förutsättningar för parets gemensamma dotter Termeh, men Nader kan inte lämna son far som har alzheimers. De väljer då att separera, istället för att komma överens, och Nader tvingas anställa någon som kan ta hand om hans far medan han jobbar. Han anställer unga Razieh utan att ha koll på att hon är gravid och utan att be om lov hos hennes hetlevrade make. En kedja av olyckliga omständigheter, lögner och etiska dilemman tar nu sin början...
 
Asghar Farhadi är ett av de hetaste namnen i filmvärlden för närvarande. Han senaste film "the Salesman" vann en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film på årets gala, men det är den här skapelsen som har den stora hypen och som av många anses vara den bästa. 
 
Det är definitivt en annorlunda upplevelse att få följa ett vardagligt Iran och storyn är snyggt ihopsnickrad. Filmen bygger på dialog och saknar nästan helt musik. Fotot är inget speciellt och miljöerna är mycket enkla, men dialogen och historien är riktgt välgjord. Skådespelarna är fantastiska och jag uppskattar att se en så pass ny film som bygger på dialog. Det moraliska spelet har många variabler. Hur ska jag skydda familjen? Vad är egentligen det rätta? Hur är det med min ära? Vad säger Koranen? Om något visar det vilken komplex verklighet många människor lever i. 
 
Eftersom den tar sig in på listan kan jag bocka av film nr 301 av de 1001 samt ett nytt produktionsland (Iran). Den är dessutom från 2011 (ett år då jag missat mycket film). 
 
Klarar Bechdeltesten
 
4/5 (7/10) och plats 352 på den uppdaterade topplistan. 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0