as long as there is light, there is hope

Star Wars VII - the force awakens
 
 
 
30 år har gått sedan Imperiet besegrades och Darth Vader föll, men kraften finns kvar och ur spillrorna av dödsstjärnan har nya onda makter växt sig starka. En organisation kallad "first order" försöker att ta över galaxen och de dristar sig inte för något i sin makthunger. Hela folkslag kan utrotas på vägen fram. Men än finns det hopp. En droid bär på en karta som kan leda till den numera mytomspunne Luke Skywalker och av en slump (eller är det ödet?) hamnar denna tingest i händerna på en ung skrotletare och en desserterad stormtrooper...
 
Det är ingen liten sak att ge sig på Star Wars igen. Maken till ikoniska filmer får man leta efter och många ögon är kritiska när man ska ta sig an en sådan helig skapelse. Prequelfilmerna från början av 2000-talet sågades av många och de hade definitivt sina brister. Framförallt var de så dataanimerade att det inte fanns någon äkthet kvar. Det blev för glättigt i humorn och för ytligt i storyn. (Del tre var dock mörk och riktigt stark.)
 
Här har man valt att gå tillbaka till den känsla och den stil som fanns i de gamla filmerna. Man använder sig av den nya snygga tekniken, men man ger ändå intryck av att världen är densamma. Fotot är jättesnyggt, miljöerna är helt fantastiska och musiken, av John Williams, är mäktig till max. Faktum är att man gått så långt i sin ambition att värna och hylla de gamla filmerna att detta nästan är en remake av originalet från 1977. I stort sett alla ingredienser från filmen, som startade detta universum, finns kvar. Det är samma uppbyggnad kring den unga protagonisten som upptäcker kraften för första gången. Antagonisten påminner mycket om Darth Vader och sidokaraktärerna är sig lika. Det finns t.o.m. en Yodatyp (en film för tidigt) och hela dramaturgin känns igen. Mycket är gjort med glimten i ögat och anspelningarna på det som har varit levereras med humor och värme. Det blir lite som ett statement: så här tycker vi att en star wars-film ska vara" Men det är klart att man hoppas på lite nya oväntade scenarier i nästa film, för några större överraskningar bjuds man inte på här. Jag älskar det mesta ändå. Jag satt och njöt hela tiden i biostolen, trots värmen och trots en liten kille som skulle kommentera filmen igenom; "Det är R2D2!" Ja, vi ser det.
 
Slutligen går det inte att komma ifrån att regissören, JJ Abrams, gjort ett riktigt härligt val i att låta vår hjälte vara en tjej. Inte en tjej som är en manlig asexuell hjälte. Inte en tjej som använder sitt utseende och sin charm för att besegra männen. Inte en så kallad "stark tjej" som ändå agerar på männens villkor och räddas hela tiden. Utan en riktig kvinnlig protagonist. Star Wars har haft tjejer som utmanar männen och står på egna ben även tidigare, men prinsessorna Leia och Padmé har ändå stått under sina älskade män. Här har vi Rey, som står på egna ben genom hela filmen. Vid sin sida har hon den stundtals tafatta, men storhjärtade, avhoppande stormtroopern Finn, spelad av John Boyega (som jag känner igen från Attack the block) och jag gillar även den karaktären. Av de gamla stjärnorna är det Harrison Ford som får stor plats och det är en härlig upplevelse.
 
Star Wars styrka ligger i kampen mellan ont och gott och den stora klokhet som levereras med hjälp av den mystiska kraften. Kraften som måste hanteras med visdom och ödmjukhet. Kraften som är något fantastiskt om den hanteras av godhet och ljus, men som är något fasansfullt om den styrs av girighet, maktlystnad och mörker. Nazireferenserna är märkbara och det blir ett ställningstagande för jämlikhet och mångkultur. 
 
Klarar Bechdeltesten
 
Det blir 4/5 (8/10) och plats 185 på den uppdaterade topplistan. 
 
 

En trevlig film

Trevligt folk
 
 
 
I väntan på Star Wars såg jag den här intressanta, mysiga, våghalsiga och viktiga filmen. En eldsjäl i Borlänge får för sig att starta ett Somaliskt landslag i bandy. Ett försök att visa att somalierna inte alls är slöa tjuvar och banditer, ett förfärligt rykte de tyvärr verkar ha i staden. Den hockeyfrillade eldsjälen visar sig vara en skön snubbe med bra mediasinne, men också en usel organisatör och sponsorjagare. Laget är en härlig samling killar med bakgrund i Somalia, vars livshistorier om krig och död får en att sätta skrattet (åt deras skridskotalanger) i halsgropen. Speciellt får man följa Ahmed, vars mamma är kvar i Somalia. Han har inte träffat sin mamma på 4 år och har inte råd att åka dit.
 
Filmen är ofta rolig och härligt ärlig som när Filip Hammar hamnar i bråk med Patrik Johansson (eldsjälen) och blir kallad: "östermalmssnubbe". Men mest är det fint och starkt, som när en spelare måste ge upp sin plats i VM för att en kanadensisk hockeyspelare uppgett intresse eller när den underbara och ofta arga Billy Tang (en sponsor) håller tal. 
 
Eftersom det är en dokumentär kan den inte komma in på min lista, men se denna underbara film!

Om att komma på en fullständigt vansinnig idé och genomföra den

Kontiki
 
 
Ingen köper Thor Heyerdahls teori om att Polynesien befolkades från öst, trots att seder och bruk påminner mer om Sydsmerika än Asien, eftersom folkslagen bara hade enkla flottar. Enda sättet att bevisa det blir att bygga en egen flotte och genomföra den våghalsiga färden från Peru över Stilla havet...
 
Med ett makalöst foto och bra musik levererar man historien om Thor Heyerdahls makalösa flottfärd. Jag hade önskat lite djupare personporträtt på fler karaktärer. Det är egentligen bara Heyerdahl själv som får djup. Några fler samtal och lite djupare neddykningar, när det går lite tyngre, hade inte skadat. Men det är snyggt och välspelat. Ett äventyr!
 
3/5 (6/10)

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0