(bat out of hell)

the dark knight rises
 
 
Så har min favoritregissör; Christopher Nolan, avslutat sin Batmantriologi och han gör det på ett mäktigt sätt med en spännande och actionspäckad thriller. Det är nog den mest spännande och ovissa av filmerna hittills och de sista tio minuterna var otroligt mäktiga. Men lika bra som de två tidigare filmerna tycker jag inte det var. Man har fört in starka karaktärer och duktiga skådespelare som Joseph Gordon-Levitt, men jag ryser inte på samma sätt som i de två andra kompositionerna. Det jag saknar är fler tillfällen när det stannar upp och blir stilla en stund. Det jag saknar är det där djupet som fanns tidigare. Det finns flera lägen i filmen där man kunde stannat upp mer och detta kunde man faktiskt gjort på bekostnad av all action (som dock är väldigt snygg). Med detta sagt är det ändå en fantastiskt bra film och en värdig avslutning på historien.

(Att tiga är silver, men att tala är guld)

Franska "the artist" vann storslam på den senaste oscarsgalan och det är häpnadsväckande på många sätt. Filmen är inte bara fransk (dock engelskspråkig), utan både svartvit och stum. Filmen är en fantastisk hyllning till stumfilmen, med alla klyschiga drag, miljöer och överdrivna kroppsspråk, men det är taget in på 2000-talet på något sätt och ger därför en äkthet till det hela. Det hela är en enkel historia om stumfilmsstjärnan George Valentin som inte hänger med när talfilmen sveper in. Välspelat, välmusiksatt och fullt av snygg symbolik (allt har med tal att göra i olka metaforer) blir det ett verk väl värt sina priser. Men du måste orka med 1,5 timmar utan tal.
 
 
Om man vill se en annorlunda Christian Bale, som nedknarkad föredetting, så rekomenderar jag boxningsfilmen the fighter om legendaren Dicky Eklund. Bale, Wahlberg och Amy Adams gör alla kanonroller och miljöerna känns enormt autentiska. Filmen når väl inte de högsta höjderna, men är riktigt bra.
 
 

(svenska komedier)

Sverige har en nästan unikt bra humortradition. Vi har en uppsjö av fantastiska humorgrupper som: galenskaparna, killinggänget, hipphipp, grotestco och Varan-TV. Sedan har vi ju också gamla rävar som Hasse & Tage, men det är betydligt mer sparsamt med bra svensk komedifilm. Det verkar helt enkelt vara svårt att föra över humorn till långfilm på vita duken. Det finns förfstås undantag som "Torsk på Tallin", "Picassos äventyr", "Morgan Pålsson" och "Leif" bl.a. men mest har det varit platt fall för svenska komedier. Lasse Åberg (en av dem som lyckats ganska bra) uttryckte det väl: "Problemet med att göra komedi är att folk tror att man skämtar" Jag får hoppas på Kvateret Skatans Laholmsresa, som jag inte sett ännu.
 
Jag har sett två nya bidrag till den svenska komediscenen den sista tiden.  
 
Cockpit
Ett uselt försök att göra en svensk variant på klassikern "Tootsie" med en tapper Jonas Karlsson i huvudrollen. Det blir inte särskilt roligt, även om Björn Gustafsson gör en skön insats, och storyn är riktigt svag. Sämst av allt är, förutom en omotiverad berättarröst, att filmen är så sjukt orealistisk. När man gör en dramakomedi funkar inte det.
 
En gång i Phuket
 
Klart hyfsad var istället, något oväntat, den här filmen med Peter Magnusson i rollen. Historien är enkel och lik sina amerikanska inspiratörer, men lockar till en del skratt och jag fångas lite av den mysiga historien.
 
 
 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0