Galet starkt

Galna av lycka
 
 
 
Vid ett vackert kloster i Italien ligger en villa med ett boende för institutionaliserade kvinnor. Miljön är positiv och personalen kärleksfull, men det är ändå inte alltid lätt att vara ofri. Så när bipolära Beatrice och manodepressiva Donatella är på utflykt och får en chans att smita tar de den...
 
Det omaka paret ger sig ut på en galen resa med ständig risk att bli utnyttjade, med ständig risk att råka i luven på varandra, med ständigt hopp om livsglädje och vänskap.
 
Paolo Virzi har skapat en mycket vacker film om hur det är att försöka passa in. Hur viktigt det är hur personer omkring oss behandlar oss och den ständiga frågan: Vad är normalt? Och vad är det som säger att normen är bäst?
 
På många sätt är det en klassisk och komisk roadmovie, men man sätter ständigt skrattet i halsen och Valeria Bruni Tedeschis otroligt välgestaltade karaktär är så påfrestande att man ibland nästan vill trycka på spolknappen. Sedermera visar det sig att det är Micaela Ramazottis lite stillsammare karaktär det egentligen handlar om och jag fångas helt. Slutet är enormt starkt och mina ögon fylldes av tårar. Varmt, men mörkt och svårt. En käftsmäll och en kram!
 
Klarar Bechdeltesten
 
Knapp 4/5 (7/10) och plats 393 på den uppdaterade topplistan. 

Grymt och Grisigt

Okja
 
 
 
En gyllene gris in en utsträckt hand, ett grymt mirakel i ett skruvstäd... Den nya tekniken har möjliggjort att skapa nya perfekta varelser och resultatet är denna gången supergrisar. Okja är en av dem, den mest häpnadsväckande av dem alla. Okja har växt upp på landet i de Sydkoreanska bergen tillsammans med Mija, en klok och modig liten tjej. Helt fritt från storstad, industrier och köttmarknad, närmast paradisiskt tills verkligheten kommer ikapp...
 
Filmen om Okja får nog ses som en klassisk kritik av snikna kapitalister, som är beredda att ljuga och bryta mot alla moraliska regler för sin profit, och köttindustrin i synnerhet. Somliga har kallat den "veganpropaganda" men det håller jag inte riktigt med om, även om den skulle kunna användas i det syftet. Den fungerar också som en allegori. Framförallt den mörka finalen ger oss kopplingar till utrotningsläger och dylikt. Man har valt att blanda allvaret och den realistiska unga protagonisten med närmast parisiska porträtt av samtliga sidokaraktärer. Särskilt de onda framställs och ageras (av Jake Gyllenhall och Tilda Swinton) groteskt överdrivet. Även djurrättsaktivisterna med Paul Dano i spetsen är spetsigt stereotypt stöpta. Bäst är lilla Seo-Hyun Ahn och CGI-kreationen Okja. Regissören Joon-ho Bong är kanske sydkoreas hetaste och i ungefär halva filmen talas det koreanska.
 
Underhållande och stundtals berörande 
 
Klarar Bechdeltesten
 
3/5 (6/10)
 
Om någon undrar varför det varit så få uppdateringar på sistone så beror det både på att jag arbetat mycket och att jag sett ett gäng tråkiga/helt OK men inget att rekommendera, filmer som: Bilar 3, the Call, unstopable, goal mfl

Tillit i rutan

the Square
 
 
 
 
"Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad"
 
Muséets nya utställning har ett fantastiskt budskap, ett budskap om tillit och omsorg. Utställningen ska bli en upplevelse om man bara lyckas promota den rätt och om bara Christian kan hålla ihop sig själv. Christian försöker nämligen vara en sån där tillitsfull och omsorgsfull människa. Han vill vara en medmänniska, en god far och en filantrop, men samtidigt förstås cool, framgångsrik, snygg och mäktig. Det går förstås inte att få ihop det. Snart krackelerar både Christians självbild och muséets idealistiska kampanjer...
 
Ruben Östlund är kanske vår mest spännande regissör. Han har gjort mästerverk som "de ofrivilliga" och "turist" (förutom slutscenen) och har alltid en förmåga att göra film som ställer frågor. Man går inte ur bion tillfredsställd. Man går därifrån omskakad, lite småirriterad, men samtidigt hänförd, underhållen och uppfylld av tankar. Som alltid är filmen fylld av exceptionell humor och stela, pinsamma diskussioner. Det gör ofta ont att se och vid två tillfällen ville jag nästan lämna biografen. Denna gång är det konstvärlden och reklambranschen som får sig en känga. Att driva med det konstiga och pretentiösa i konst kan kännas som ett öppet mål, men Östlund balanserar snyggt på mållinjen. Humorn står på topp i det lilla mötesrummet där två unga killar som "kan det här" med vad som går hem på nätet, tillsammans med en lite äldre herre i hästsvans och med babyskyddet stående vid väggen, ska pitcha sin fullkomligt usla reklamidé till muséets kampanj. 
 
Men mest handlar filmen om Christian och hur han ständigt misslyckas med att vara det ideal han predikar. 
 
Filmen är ursnygg, intensiv och exceptionellt välspelad, men det känns ibland som att den både vill lite för mycket och att den inte lyckas binda ihop allt. Den fullkomligt häpnadsväckande "gorillascenen" känns, oavsett sin briljans, lite malplacerad och följs inte upp. Eftersom scenen inkluderar ett övergrepp och en reaktion på det blir det ännu märkligare att den inte följs upp. Man måste ta ansvar för övergreppsscener och man måste skapa någon sorts realistisk helhetsbild. Så när scenen med Elisabeth Moss (som får en alldeles för liten och icke-bärande roll i filmen), framför en hög av stolar, kommer är likheterna med Roy Anderssons mer sketchstaplade uppbyggnad svåra att komma ifrån. På det stora hela håller Östlund dock i tråden. Mycket tack vare en makalös Claes Bang och en finurlighet med humor och edge. Snyggast blir det kanske när rutan faktiskt existerar i hans dotters cheeruppvisning medan Christian själv faller till föga. 
 
Vinnare av guldpalmen i Cannes. Sveriges Oscarsbidrag. Storartat!
 
Stark 4/5 (8/10) och plats 208 på den uppdaterade topplistan

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0