May the force be with you

Star Wars VIII - the last Jedi
 
 
 
I en galax långt, långt borta har den ondskefulla organisationen ”first order” tagit makten och styr med järnhand utan att backa för slaveri och tortyr. Men än finns det hopp. En liten rebellstyrka kämpar för en fri galax och på en avlägsen plats har Rey funnit legenden Luke Skywalker...
 
Eftersom episod VII uppvisade stora likheter med originalfilmen från 1977 befarade många att detta skulle bli en kopia på uppföljaren ”the Empire strikes back” från 1980. Men riktigt så blev det inte. Visst är grundstrukturen i mångt och mycket densamma, men den här filmen är ändå också unik på ett annat sätt än sjuan. Plotten innehålller en del snygga vändningar, särskilt mot slutet, och det känns fräscht och berörande. Humorn är fantastisk och det är både mer och varmare av den varan. Flera scener med Chewbacka är superba och man har skapat en hög riktigt sköna och stundtals gulliga nya varelser. Miljöerna är slående vackra, inte minst den kreativa markkonstruktionen på rebellplaneten, och jag slås flera gånger över hur bra stridsscenerna är. Man går inte i den fällan som så många andra actionfilmer där det rusar på allt för fort med stressiga kamerabyten och försök att vara så cool som möjligt. Här är det snyggt, överskådligt och aldrig särskilt överdrivet. 
 
Filmens absoluta styrkor ligger i mixen mellan humor, action, djup och allvar. Kampen mellan ont och gott, rätt och fel, sanning och lögn, inom människor, fångas verkligen i Reys och Kylo Rens inre kamp och telepatiska dialoger. Kan Ren bli god? Kan Rey bli ond? Mycket välgjort. Men i synnerhet har man börjat ännu tydligare föra in att det inte nödvändigtvis är så enkelt som att goda är helt goda och onda är helt onda. Visst finns det också tillfällen då filmen går lite ”over the top”-Disney och plotten är hemskt enkel, men totalupplevelsen är mycket positiv. 
 
Nya star wars fullt av kvinnor i bärande roller och utan total vit dominans levererar verkligen. John Williams musik håller förstås också högsta klass. 
 
Jag har alltid gillat mellanfilmer. Jag älskar när man är mitt i storyn. Jag gillar den här med mycket. Ett hisnande, vacker upplevelse!
 
Klarar Bechdeltesten
 
Klar 4/5 (8/10) och plats 172 på den uppdaterade topplistan 

De ville bara hem

Dunkirk
 
 
 
Kalla, huttrande står de på stranden och hoppas på en båt till friheten. Plötsligt kommer flygräderna. Bomberna slår upp stora hål bland de utsatta. Några kommer med en båt, men blir snart rammade av en sjunkbomb eller en torped, instängda och dödsdömda medan lungorna fylls med vatten. Att någon av dem ska få återse hemlandet känns bara som en dröm. Trots att England är så nära att man praktiskt taget ser det...
 
Hundratusentals brittiska soldater hade åkt över kanalen till Frankrike när det plötsligt fann sig helt omringade av fienden. Det gick inte att fly på stora båtar. De blev bara sänkta. Man vågade inte heller offra för mycket jagare och stridsplan eftersom man förväntade sig en tysk invasion på hemmaplan. Därför satte man in massor av privata småbåtar och iscensatte en nästan omöjlig räddningsaktion. 
 
Mästerregissören Christopher Nolan ville skapa en realistisk krigsskildring utan några starka karaktärer. Det var själva händelsen, upplevelsen han ville åt. Därför får vi veta väldigt lite om personerna. Vi får inte se några osannolika hjältedåd, inga klyschiga oneliners, inga närgångna blodstänk. Nej. Det handlar om kampen för att överleva. Kampen för att komma hem. Det är intensivt spännande hela tiden och det är för att vi vill veta om de ska överleva. Inte för att de ska krossa fienden. 
 
Upplägget är suveränt. Vi får följa en dag från stranden till eventuell räddning, några timmar på en privat räddningsbåt och en intensiv timma i luftrummet (den enda del av filmen som är rena stridsscener). Nolan binder ihop de tre delarna mycket snyggt. Och för att skapa en så genuin känsla som möjligt har man filmat i 65 mm IMAX-format och masscenerna är inspirerade av liknande på stumfilmstiden. Fokus ligger på intensiv spänning. Det ska kännas som att man är där. Musiken av Hans Zimmer bidrar verkligen till att det är hudknottrande spännande hela tiden. Jag kom på mig själv med att fysiskt vilja putta på soldaterna för att hjälpa dem från biostolen. 
 
Filmen har i nuläget 8,8 på imdb (9,0 igår) och har som alla Nolans filmer placerar sig topp-30 av filmer genom tidena. Den kommer väl rasa ner till en plats kring 100 framöver, men han är nog en av vår tids största. Själv älskar jag hans filmer, men trots det otroligt imponerande hantverket i denna matchar det inte hans bästa alster tycker jag. 
 
4/5 (7/10) får den av mig och plats 269 på den uppdaterade topplistan. 

Krigets mörka vindar

I dagarna har jag sett två gripande krigsskildringar. Båda två når listan:
 
The Promise
 
 
 
Osmanska riket vittrar sönder och Turkiet är oroliga över sin maktställning. En grupp de alltid sett bekymmer med är de kristna armenierna. Under två blodiga år sker ett brutalt massmord. Mitt i det ofattbara följer vi Michel, en ung läkarstudent i Istanbul. För att ha råd med studierna har han lovat att gifta sig med en rik mans dotter. På det stora äventyret i den magnifika storstaden finner han dock både mening och kärlek. När ungturkarna tar över spelar inget sådant någon roll (eller kanske all roll?). Då startar kampen för överlevnad...
 
Terry George, som också skrev och regisserade Hotel Rwanda, räds inte tuffa ämnen. Eftersom folkmordet ses som "alternativ fakta" och är förbjudet att propagera för i Turkiet har den här produktionen smutskastats rejält. Förutom anklagelser om lögn o dylikt har mängder av turkar gått in på imdb och tokröstat på låga betyg, vilket ledde till att filmen hade ett snitt kring 2,0 redan innan den börjat visas. Nu är den uppe i 5,9, men skulle troligen ligga kring 8,0 utan manipulationen. Imdb har visserligen en massa filter som ska förhindra sådana här kampanjer, men ett sådant lågt ingångsvärde påverkar förstås både hur många som ser filmen och vad den får för totalbetyg. 
 
Själva filmen är på många sätt en väldigt typisk storslagen kärlekshistoria under krig, men det politiska sprängstoffet och den högst oväntade, spännande, starka och otäcka sista tredjedelen av filmen höjer den över mängden. De vackra armenska byarna och de magnifika turkiska landskapen skapar mäktiga kontraster. 
 
Det är bra skådespelare, även om jag hade älskat höra de lokala språken istället för engelska. Oscar Isaac är en ny favorit för mig och både Charlotte le Bon och, alltid klockrena, Christian Bale briljerar. 
 
Ämnet är tungt och filmen lämnade mig sorgsen och berörd.  
 
Det blir en urstark 3/5 (6/10) och plats 425
 
 
Into the white
 
 
 
 
1940 pågår kampen om Norge och långt uppe i de norska fjällen skjuter ett tyskt och ett brittiskt jaktplan ned varandra. I det karga landskapet och det hårda vädret finner båda sällskapen en liten "hytte". För att överleva tvingas fienderna samarbeta och det är inte alldeles enkelt...
 
Jag tycker väldigt mycket om den här typen av filmer när fiender möts och finner förståelse mitt i brinnande krig. Bosniska "Ingenmansland" och georgiska "Mandarinodlaren" står i en klass för sig, men det här var en riktigt fin historia, som också är baserad på en verklig händelse. 
 
Det finns en värme mitt i kylan och samspelet mellan aktörerna är lysande. Roligast är det att se Rupert Grint (Ron Weasley) i en helt annan roll. 
 
Stark 3/5 och plats 458

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0