(Utopi eller verklighet?)

Vad sker egentligen i framtiden? vad hoppas vi på? I filmens värld är bilden ganska entydig. Vi kommer utveckla enorm teknik, men vi kommer förgöra oss i den och världen blir en grå plats. Men i detta gråa dunkel närs alltid en spillra av hopp och en önskan om återgång. Vi verkar nämligen, i 1800-talsromantikens anda, trösta efter en tillbakagång till en enklare tid med ett simplare liv. Framtiden skrämmer...
 
Elysium
 I denna framtidsskildring har de mer välbärgade människorna flytt planeten och skapat sin egen utopiska värld på den artificiella himlakroppen "Elysium". Där är luften ren och naturen vacker, där finns ingen kriminalitet och där finns inte ens några sjukdomar. Allt kontrolleras med hjälp av datasystem och robotar. Nere på jorden råder misär och kontroll. Resurserna töms för att levereras till Elysium och människan hålls i schack av de välutvecklade robotar som även kan känna av tonfall och sarkasm. Nere på jorden drömmer man om en bättre värld, där man kan helas från sina krämpor och leva i frid, därför bedrivs också en hel del människosmuggling men det är en farlig färd som oftast slutar med döden. Matt Damon spelar huvudrollen som Max, en kriminell som försöker ta tag i sitt liv; mannen som kommer att få en avgörande betydelse för framtiden. Jag gillar den här filmen, även om den inte lyckas riktigt hela vägen. Det är en bra grundidé och den är väldigt vacker, men det känns inte riktigt som att de fått ihop hela berättelsen. Flera karaktärer är alltför platta och det blir lite för enkelt, men helt klart en sevärd rulle så här i juletid.
 
Kick-Ass 2
 
Uppföljare till succéer är inte det enklaste och allt som oftast blir det platt fall. Jag ska inte säga att det blir platt fall här, för det är ganska roligt och snyggt ibland även i den här filmen, men hela överraskningseffekten och den sköna, coola känslan från film ett är borta. Det går nog inte att fånga den igen, när det liksom inte längre är lilla vanliga jag mot en ond maffialedare och den mystiska hjältinnan utan istället kända karaktärer och en fånig upprepning. Den här filmen blir mer av tonårslarv och även om man lyft upp sin bästa karaktär Hit-Girl så lyfter inte filmen. Man hittar inte mixen av djup och humor i denna. Jim Carrey gör en skön biroll och det finns vissa riktigt sköna scener, men totalt sett knappt godkänt.
 
 
Slutligen har jag äntligen sett klart på Twilightserien. Jag funderade på varför jag har väntat så länge med att se sista delen och kom fram till att det nog var för att jag tyckte att den näst sista var så erbarmligt ointressant. Men jag ville ändå se hur de skulle få ihop allt. Sista filmen var helt klart ett snäpp upp och snyggt var det också. Jag tycker verkligen att Volturi och alla kopplingar till historien lyfter den här filmserien. Man lyckades faktiskt även för första gången att överraska med en snygg vändning. Filmens epicentrum är verkligen dess höjdpunkt, med en episk batalj och filmens absoluta bottennapp är den långa epilogen där musikvideoromantiken tar oss till djupet av tonårsflicksträsket. Men en godkänd avslutning på ett väldigt ojämnt epos, där film nr 1 verkligen slår de andra med hästlängder. Ett stort problem för mig är att jag har insett att jag ju faktiskt inte gillar huvudkaraktären och då blir det lite svårt.
 
 

(You have all the weapons)

Jag är inget fan av Zack Snyder. Det mesta han ligger bakom är filmer som jag tycker är fula, historielösa och fulla av riktigt töntig action. Jag har ofta hört att "Sucker Punch" är hans sämsta och eftersom jag redan var skeptisk och dessutom fick veta av filmtipset.se att jag skulle ge filmen en etta har jag inte velat se den. Men så lyckades några av mina studenter övertyga mig om att det var en speciell film, så jag såg den...
 
Sucker Punch
 
 
En kvinna dör i sin säng med två otröstliga döttrar vid gaveln. I slow motion och till rockiga toner blir vi varse att det är en rik kvinna och hon har till den elake faderns besvikelse testamenterat allt till sina barn, en otäck jakt och maktkamp tar sin början.
 
Filmens första scen är oerhört välgjord och känns nästan som en musikvideo, en känsla som man förväntar sig ska vara bara en inledning och sedan avta, men filmen stannar i den känslan rakt igenom. Jag har sett att produktionen får kritik för just detta, att det är så mycket slow motion och att det är som en musikvideo mer än en film. men jag ser liksom inte problemet. Jag tycker det är ett jättehärligt grepp. Musiken, med underbara Björk i spetsen, känns till en början malplacerad. Miljön är typ 30-tal, men låtarna är moderna och rockiga, men genom filmen blir det en klockren kombination. Filmen ska vara en märklig röra av intryck eftersom den pågår inne i en av döttrarnas huvud. När livet blir som tuffast går protagonisten in i en fantasivärld och det blir lager på lager. Eftersom det är en fantasi passar Snyder på att använda alla actiongenrer som finns och det är storslaget och snyggt. Ibland blir det lite för mycket, särskilt i en Sagan om Ringen-sekvens, men mestadels är det riktigt snyggt. Alla scener är genomtänkta och dessutom är det väldigt snygga aktörer.
 
Inte på något sätt ett mästerverk, men en riktigt skön upplevelse,

(polis polis potatisgris)

Sverige har blivit något av ett deckarförfattarnas Mecka och en hel del av böckerna blir sedermera till filmer. Dessa filmer börjar ibland leva ett eget liv och muterar till eviga filmserier om olika kommissarier där morden är nästan lika många som de i Midsomer. Vilken kvalitet håller då de svenska polisfilmerna? Det är väldigt populärt att säga att de är kass, (vilket man gärna säger om all svensk film) men det håller jag inte med om. Samtidigt är filmerna omåttligt populära och bland de mest sedda och för mig ligger nog sanningen någonstans emellan. Det råder ingen tvekan om att det har gått lite troll i det hela. Det har gjorts för många filmer och nivån är extremt ojämn. Jag tycker inte heller att vi har blivit experter på genren. Danskarnas kriminalserier med sina starka relationer, personporträtt och knivskarpa realism är mil före liksom t.ex. flera brittiska diton men jag tycker att det finns bra svensk kriminalfilm. Ett exempel är milleniumtrilogin, Kjell Sundvalls "sista kontraktet" är en annan.
 
Den största svenska genren är ändå den med en manlig polis i huvudrollen. Vi har ett flertal långkörare och framförallt tre olika.
 
Berättelserna om Ystadspolisen Kurt Wallander är så populära att de t.o.m. fått en brittisk remakeserie att gå av stapeln. Den här serien är, enligt mig, dock den absolut mest släntrianmässiga och slarviga av dem alla. Större delen av de väldigt många filmerna är tämligen meningslösa och har alla en gemensam problemnämnare; Krister Henriksson läser sina repliker istället för att säga dem. Han spelar Kurt Wallander istället för att vara Kurt Wallander. De filmerna som har baserats direkt på böckerna har, förutom kraftigt bättre manus, en betydligt bättre huvudaktör i Rolf Lassgård och blir därför hyfsat sevärda.
 
 
 En annan riktig långkörare är den om Stockholmskommissarien Martin Beck. Här har man funnit betydligt starkare bikaraktärer som t.ex. Gunvald Larsson och det är generellt något bättre skådespelarinsatser. Här tycker jag att det har gjorts en 4-5 riktigt bra filmer, men självklart blir det även här för mycket filmer. riktigt bra känsla tycker jag det är i den gamla filmserien med Gösta Ekman i huvudrollen, samtliga av hans filmer hade en melankolisk karaktär över sig och var, om man bortser från de dubbade birollsinnehavarna, riktigt välgjorda.
 
 
Slutligen har Göteborg också ett bidrag till den stora polisstacken med den hetlevrade Johan Falk. Falk sticker ut i svenska polissammanhang då han inte är en gammal trött kommissarie som grunnar på livet och snart vill sluta utan en mycket mer aktiv och våldsam person som helst gör allt själv. Han är närmre Gunvald i karaktären. Jag tyckte om de första två filmerna som kom långt innan detta blev ännu en långkörare (nolltolerans och livvakterna), men redan "den tredje vågen" var ett riktigt bottennapp och jag var rejält skeptisk när de nya filmerna dök upp. Här hade man dock hittat en mycket spännande karaktär (baserad på en verklig person) i infiltratören Frank Wagner (Joel Kinnaman) och detta lyfte några av de första filmerna. Sedan blev även det här en slentrian fram till sista filmen som jag såg härom veckan. "Kodnamn Lisa" var riktigt intressant och även om det var långt ifrån en filmklassiker så var det riktigt spännande. Tyvärr har även denna filmserie en brist och den stavas Jacob "va faan" Eklund, som även han spelar mer teater än lever i sin karaktär.

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0