"I hate jazz"

La la Land
 
 
 
I ett spirande, men tufft, Los Angeles försöker en talangfull skådespelerska få sitt break. Samtidigt vill en passionerad jazzpianist uppfylla sina drömmar. Deras vägar korsas förstås och bitterljuv musik uppstår...
 
Bedårande Emma Stone och skönsjungande Ryan Gosling bjuder på magi i denna moderna och snygga musikalfilm. På många sätt är det enkelt och konventionellt, men Damien Chazelle lyckas krydda den till något mer. Han förklarade utmaningarna i musikvärlden  utmärkt i "Whiplash". Nu visar han att det fortfarande går att göra bra musikaler. Slutscenen är återigen genialisk och lyfter filmen till något mer än bara bra. Jag tycker också att musikalnumren är väl avvägda och att man skickligt väver in musik på andra sätt. Musikal är ett problematiskt forum. En del älskar det rakt igenom medan andra hatar det (precis som jazz, vilket är ett tema i filmen). Det blir lätt alldeles för käckt och det kan vara svårt att naturligt få till det faktum att folk plötsligt brister ut i sång. Här är det lysande. Det känns liksom alltid som att det sker i någons huvud och används ofta som en övergång eller en djupare förklaring. Viktiga replikskiften är alltid utan musik. Emma Stone imponerar verkligen och visar upp nya sidor av sig själv. Jag visste t.ex. inte att hon sjöng med en så len och fin stämma. Det allra största berömmet måste ändå gå till Justin Hurwitz, som skrivit musiken till både Whiplash och den här.  
 
Klarar Bechdeltesten 
 
4/5 (7/10) och plats 376

Om att vakna lite för tidigt

Passengers
 
 
 
I ett skepp, på väg från den överbefolkade jorden till en koloniserad planet, går något snett och Jim vaknar i sin kapsel. Det är bara det att han vaknar 89 år för tidigt. Det är omöjligt att söva om sig så Jim måste inse att han är fast på skeppet för resten av sitt liv. Men med en livskamrat skulle det bli betydligt uthärdligare...
 
Ett otroligt snyggt drama i en annorlunda miljö, men egentligen en väldigt konventionell romantisk historia enligt mallen. Chris Pratt och Jennifer Lawrence gör det jättebra och Michael Sheen är en skön droidbartender. Det är underhållande, lite spännande och jättesnyggt, men inget mästerverk. 
 
3/5 (6/10)

En film som sitter i

the Light between oceans
 
 
 
Han har ingen familj att tala om. Större delen av hans själ försvann när han stred i kriget. Att ta ett jobb som fyrvaktare ska ge lite sinnesfrid. Men istället möter han kärleken. De gifter sig och är lyckliga, men får två missfall, tills en dag då ett barnskrik hörs. En ensam båt glider i land. Inuti finns en död man och ett litet, mycket levande, barn. Det är deras plikt att rapportera det. Eller är det en gåva? Ska de ta flickan och göra henne till sin egen? 
 
Ett mycket starkt australiensiskt drama där de etiska dilemmana står som spön i backen. För mig, som småbarnsförälder, är den smärtsam att se och den sitter verkligen i. För vad är rätt egentligen? Vad är hedervärt? Vad är bäst för barnet? Vad är bäst för oss? Varje beslut får effekter som ringar på vattnet. Filmen är också hela tiden väldigt symbolisk och förvarnande. Vi får egentligen hela tiden veta hur det ska gå, på ett väldigt snyggt sätt. Välspelat är det också. Nyblivna Oscarsvinnaren Alicia Vikander briljerar verkligen och även Michael Fassbender och Rachel Weisz imponerar!
 
Klarar Bechdeltesten 
 
En mycket stark 3/5 (6/10) och plats 456 på den uppdaterade topplistan 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0