Det är sommar i Srebrenica 1995. Det soliga vädret och lugnet i den vackra staden störs dock av dova smällar och smattrande ljud. Kriget finns runt knuten. I en rökig lokal full av män sitter Aida. Hon arbetar som tolk åt FN och sitter i ännu ett möte som kan avgöra framtiden för hennes land, hennes folk, hennes stad och hennes familj...

 

Jasmila Zbanic har valt att skildra händelserna i Srebrenica från en vinkel. Det finns förstås många fler perspektiv. Allt från år av hjärntvätt av unga människor, historieförfalskning och hat till hur långt sveket egentligen sträckte sig. Såväl Srebrenicas borgmästare som USA:s president Bill Clinton verkar ha vetat om vad som skulle hända och valt att låta det ske. Folkmordet i Srebrenica sågs som ett nödvändigt offer för att få mandat till en intervention. 

I denna film får vi komma nära människorna som utsattes för sveket. Vi får höra Ratko Mladic himself när han argumenterar om varför det måste ske. Men som alltid när sådana här brott mot de mänskliga rättigheterna sker finns det inget försvar. Srebrenicas befolkning bestod av vanliga människor. De hade inte legat bakom angreppen på serbiska byar i trakten. De var inte soldater och även om några av dem hade deltagit i kriget finns det inget som ursäktar en massaker på civila. Aldrig någonsin! 

Aida anar tidigt vad som är på gång. Även FN-ledarna på plats inser nog vad som kan hända även om de inte förstår vidden av det. FN har lovat och bedyrat folkets säkerhet, men när det väl bränner till har de inget att komma med. Slutet är oundvikligt så Aida får fokusera på att rädda sin familj. 

Det är en intensiv skildring på ungefär 90 minuter som endast stannar upp 2-3 gånger och också endast vid de tillfällena använder sig av musik. Därför blir också de ögonblicken väldigt starka. I övrigt är det ett simpelt narrativ i ett fåtal miljöer där man utgår från att tittaren vet vad som ska hända. 

Välgjort. Välspelat. Berörande. Och det är berörande utan att egentligen vara särskilt sentimentalt. Vi får följa de pragmatisk valen och ganska naket följa hur livet går vidare. Och så kommer de där små ögonblicken där allt stannar upp och då får vi komma nära, smärtsamt nära. 

Filmen nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film och det är inte svårt att förstå. 

Klarar Bechdeltesten 

 

4/5 (7/10) och plats 369 på den uppdaterade topplistan 

 

Jag har sett en hel del annat också på sista tiden, men inget jag vill rekommendera  Exempelvis var "Black Widow" en underhållande men ganska slätstruken film.