Den sköna radioprataren Uje lever ett vardagligt liv. Han har ett band och nog lite musikdrömmar, men mest tuffar det på i det "blandade" Bredäng. Döttrarna går i skola och på dagis. Det mest kryddiga i vardagen är kanske när Uje förhör äldsta dotterns läxor på olika dialekter. Men allt förändras när läkaren meddelar Uje att han har Parkinson...

 

Berättartekniskt är det lite annorlunda. Introt är hackigt, texterna är vardagliga (både credits och musik) och hela upplägget blir väl någon sorts musikal. Man binder ihop de olika delarna och sinnesstämningarna med musikalnummer i Ujes huvud. Musiken är hans egen och jag gillar den skarpt. Hemmet andas 70-tal även om det är tydligt att det utspelar sig i dagens Stockholm. Färg- och ljussättning är lysande rakt igenom. 

 

En viss samtidskritik som andas klassiska drag av carpe diem märks i humorn. Alla samtal med andra föräldrar på schacklubben, fäktningen och dansen (samtliga är aktiviteter som dottern Vega verkar helt malplacerad på) är meningslösa och på jobbet får Uje konversera med den ena bittra bakåtsträvaren efter den andra. Ingen tycks märks att livet pågår och att de håller på att missa tåget. 

Henrik Schyffert har tillsammans med Uje Brandelius (Uje och hans familj spelar sig själva och berättar sin riktiga historia) en enkel liten film. Historien är bara 1.20 lång men det räcker. Det är lite som musik. Ibland vill man höra en svulstig metalkomposition, ibland ett pretantiöst klassisk musikstycke eller svängig jazz, men det som håller i längden är den där snygga melodin till bara gitarr och en bra röst. "Spring Uje, spring" är balladen. Enkel men så vacker.

 

Den sista scenen fick mig att fälla tårar i massor. Parkinson är en förfärlig sjukdom. Kärlek däremot övervinner allt. 

4/5 (7/10) blir det och plats 414 på den uppdaterade topplistan