Längs gångarna på väg in i rättssalen, med händerna i bojor går en 12-årig pojke. Han har just påbörjat ett femårigt fängelsestraff. Det innebär att rättegången inte handlar om hans brott. Zain vill stämma sina föräldrar. Brottet han anklagar dem för är att ha satt honom till livet...

 

Nadine Labaki visar oss den nakna sanningen när hon målar upp livet som papperslös på gatorna i Beirut, Libanon i en film jag velat se länge. Hon har valt att nästan enbart använda människor som på riktigt levt det livet (huvudrollen spelas tex av Zain Al Rafeea som själv är flykting från Syrien) och har liten erfarenhet av skådespeleri. Det fungerar väldigt bra. Känslan är otroligt äkta och därmed smärtsam. 

Zain växer upp med många syskon i ett hem där kärleken inte hinns med eftersom varje dag är en kamp. Han går inte i skolan utan tvingas att arbeta. Familjen fokus är bara framtid och pengar och istället för att umgås och utvecklas utdelas slag, glåpord och mörka läxor. Zain får nog den dagen det uppdagas att hans föräldrar tänker gifta bort hans 11-åriga syster. Han flyr och möter andra människoöden i ett samhälle där ditt enda värde är det du har papper på. 

Detta är en film som sätter perspektiv på livet. En film som ställer frågor om meningen med samma liv. Om poängen bara är att överleva, lever vi då alls? Hur kan man tala om människor, som bara vill ha någonstans att bo och något att leva för, som en belastning på samhället?

 

Zain är just "sane" Till skillnad från sina föräldrar visar han att han har ett stort hjärta. Men han fick aldrig chansen att leva.  

En stark berättelse utan omsvep. Väl ljud- och ljussatt. Väl regisserad. Väl spelad. 

Klarar Bechdeltesten 

 

Se denna käftsmäll. 

4/5 (7/10) och plats 419 på den uppdaterade topplistan