Dangal 

 

 

När hans egen karriär aldrig resulterade i något guld för landet sätter Mahavir Singh Phogat hoppet till sina döttrar. Mot alla traditioner uppfostrar han dem till brottare. En lång och tuff väg mot guld tar sin början...

 

Baserad på en sann historia om systrarna Phogat, som blev de första indiska brottarna att ta internationella guld följer vi en envis och ganska hård far som bara bestämt sig för att hans familj ska ta guld. Från vårt perspektiv känns det märkligt. Tjejerna har inget val och när de protesterar klipper han av deras hår. Kvinnosynen i byn är traditionell och de blir tämligen retade till en början. Kan de inte bara få leva sitt liv? De båda döttrarna känns mer som verktyg för hans drömmar och dessutom verkar det som att de ska vara tacksamma för det. 

 

 

Men lyfter man blicken och dessutom läser på lite så öppnar sig bilden något. Familjen Phogat kommer från en del av Indien som är exceptionellt gammaldags och problematisk. Tjejerna i systrarnas hemby uppfostrades med ett enda syfte: att giftas bort. Och det tidigt. Snittåldern i den regionen är 14 år och dessutom förekommer både könsstympning och änkebränning (även om det sista numera är ovanligt). Att Geeta och Babita fick bära kortbyxor, träna och dessutom få mycker uppmärksamhet av sin far innebar ett helt annat liv i frihet än många jämnåriga. Filmen lyfter detta i en bisats kring ett bröllop, men kunde uppmärksammat det mer. Att kvinnosynen är traditionell märks dock många gånger (kanske allra värst i början då Mahavir önskar sig en son och bara får döttrar) och det är svårt att bortse från att Indien fortfarande har långt kvar i jämställdhetsarbetet, men de stöddiga killarna tystnar generellt när Geeta krossar dem i brottning i alla fall. 

Just brottningen är mycket välgjord i denna välproducerade långfilm. Den är producerad av Indiens största filmstjärna Amir Kahn (som också gör rollen som pappan), som alltid är med på ett hörn i de största Bollywoodframgångarna. För detta är verkligen en Bollywoodrulle. Även om stordansscenerna saknas och det inte förekommer någon kärlekshistoria, så är det otroligt annorlunda med sånger som berättar karaktärers känslor och för handlingen framåt. Det blir lite halvmusikal även om ingen brister ut i sång. Likt alla Bollywoodproduktioner är det också lite övertydligt, klyschigt och teatralt stundtals, men mestadels funkar det bra och jag rycks med i Geetas väg mot toppen. 

 

Man fokuserar mest på Geeta eftersom hon blev först med stora framgångar, men jag har läst mig till att även Babita, en syster till och även en kusin rönt nästan lika stora framgångar. 

Välgjord sportfilm och underhållande Bollywoodklyscha. På grund av sin populäritet i hemlandet har den 8,4 på imdb och ligger 95:a på topp-250, men så bra är den inte ens nära att vara. 

Klarar Bechdeltesten 

 

3/5 (6/10)