I ett ojämlikt efterkrigshärjat Italien får Antonio äntligen jobb. Ett fint jobb som kommer rädda familjens ekonomi. Kanske kan lillgamla Bruno få vara barn istället för att själv jobba? Kanske slipper mamma Maria slita ut sig med både jobb och hem och kanske behöver de inte längre pantsätta sina grejer för att ha råd med mat? Men jobbet kräver att Antonio har en cykel och när den blir stulen måste han och sonen ge sig ut på cykeljakt genom staden...

 

Det är lite svårt att sätta fingret på varför denna italienska film från 1948 är så bra. Historien är ju så enkel. Dialogen är inte heller något över det vanliga. Stora delar av ensemblen består av amatörer och filmbudgeten var inte av det större slaget. Men vilken känsla! En stark, tung och vacker berättelse om det oerhört tuffa livet för de som befann sig på samhällets botten när tiderna var svåra. Den påminner om tex "Grapes of wrath". Men mest är det nog samspelet mellan far och son. Enzo Staiola, vid tiden 8 år, gör en storartad och mycket känslostark insats som lille Bruno. Det är hjärtskärande att se hur sonen alltid stöttar sin far medan fadern har ganska svårt att visa sina känslor. Filmens absolut starkaste och samtidigt tyngsta scen för mig är när pappa vill bjuda sonen på pizza och man ser hur det glittrar i hans ögon, ett glitter som ganska snart falnar. 

Mycket berörande film än idag. 4/5 (7/10) och plats 351 på den uppdaterade topplistan. För övrigt såg jag filmen på cineasterna.com. Har ni upptäckt att man kan streama utmärkt film via sitt bibliotekskort?