När symfoniorkestern i Tokyo upplöses tvingas Daigo flytta ut på landet till sin gamla hemby. Han får också arbete, men det ä inte ett arbete man talar högt om i ett land där heder och status är så viktigt. Det nya jobbbet handlar om att förbereda kroppar i begravningsceremonier och det visar sig snart att denna sysselsättning påverkar en på djupet...

 

En mycket stillsam och vacker japansk film som 2009 vann en Oscar för bästa ickeengelskspråkiga film. Det är mycket intressant och fint att få ta del av japanska begravningsritualer och kombinationen med vackra cellostycken berörde mig djupt. Själva historien är enkel och vardaglig men också fin. Temat är döden och hur den skrämmer oss på olika sätt, men hur den också är en helt naturlig del av livet.

 

Som alltid i japansk film förekommer det lite överspel, men det funkar väl i den här eftersom det bara sker vid de humoristiska tillfällena. Sedan är det lite svårt att förstå omvärldens reaktion på jobbet, men så har jag inte heller full insikt i den japanska kulturen. Det är dock tydligt att denna film vill visa vilket fint och viktigt yrke det är. 

Jag hittade filmen på cineasterna. 

4/5 (7/10) och plats 435 på den uppdaterade topplistan (i listan till vänster)