Hantverket i Andrey Zvyagintsevs hyllade relationsdrama är otroligt. Det är stor bildkonst utan specialeffekter. Fotot och kameravinklarna är mästerligt. Ett blågrått, hotfullt och sorgesamt skimmer ligger som en filt över hela framställningen och symboliken är påtaglig i nästan varje tagning. Inte minst används vädret, vattnet och ett högt torn på det sättet. 

Pappa kommer tillbaka plötsligt efter 12 år och vill direkt bli en auktoritet i familjen, som att han vill ta igen för all uppfostran han missat. Pojkarna blir inte alls behandlade som de brukar. Pappan är hård och bestraffande, men samtidigt är han kunnig om hur man klarar sig i naturen och han ger sönerna mycket ansvar. Andrej lyssnar och försöker anpassa sig även om han bestraffas hårt. Vid ett tillfälle ler han stort över ett beröm med blodig näsa eftersom han nyss fått en smäll av samma auktoritet som nu rosar honom. Den yngre Ivan vill inte alls anpassa sig. Han trivs inte med den hårda stilen och mår dåligt av behandlingen. 

Handlar filmen egentligen om Ryssland? Zvyjagintsev lyfts ofta fram som subtilt politisk och den här produktionen fungerar utmärkt som en allegori över ett vackert men grådaskigt land som lämnat en diktatur som nu återkommer. (Filmen är från 2003, sedan dess har diktaturen blivit alltmer påtaglig) Den yngre Ivan hade velat älska sin far, men har ingen relation till honom. Han ser inget gott i det gamla Ryssland och tycker det ska dö en gång för alla. Den äldre brodern symboliserar en äldre generation som också har goda minnen, men som far mest illa och kanske ändå långsamt förstår att diktaturen måste begravas och att inget gott kommer ur att det kommer tillbaka. Pappan symboliserar nog både det gamla mörka auktoritära Sovjet men också ett gammalt förlorat Ryssland som vill återkomma och ta sin plats. 

 

Samtidigt är det många referenser till kristen symbolik och konst (exv sista nattvarden), något som återkommer i filmen "Leviathan". Jag tror att regissören vill göra upp och försonas med det gamla ortodoxa arvet på samma sätt som det politiska. 

 

Eller är det bara en historia om två pojkar som inte gjort upp med sin faderns frånvaro? En teori jag lätt tycker mig se i filmer är tanken på att någon inte existerar. Pappan kanske inte alls kommer tillbaka. Allt kanske sker i grabbarnas fantasi och detta är kanske en resa de själva gjorde och en resa där de tillslut accepterade verkligheten?

 

En mycket bra film, men inget för fredagsmyset. Det är långsamt, grått, dystert, otrevligt rakt igenom. 

4/5 (7/10) och plats 444 på den uppdaterade topplistan