Håll ner huvudet. Var modig. Var stark. Sverige är en krigszon. Jimme måste följa med sin pappa på en okänd färd mot en okänd plats och mamma är försvunnen. Flykten tar sin början...

 

Jesper Ganslandt är en ojämn regissör som varierar sig mycket. Han slog igenom med "Farväl Falkenberg" och har väl blivit mest hylllad för "Apan". Hans senaste hit är "438 dagar" men inget han gjort kan mäta sig med detta intensiva drama där han låtit sin egen son spela huvudrollen och sig själv vara just pappan.

 

Jimmie, namnet är naturligtvis inte valt av slump, är ett otroligt närgånget och berörande sätt att visa hur en flykt fungerar. I nuläget är det förstås otänkbart med ett krig i Sverige som kräver en lång flykt, men saker och ting kan ändras fort. Förutom att visa hur det skulle kunna gå till om kriget nådde oss finns förstås en tanke om att förstå och sätta oss in i hur flyktingar från Syrien, Afghanistan, Eritrea mm hade det under 2015. Likheterna med deras resor över haven och genom Europa är många. I en del länder har filmen fått kritik för just det; att man låter en vit kille väcka sympatier istället för de som det gällde. Och visst kan jag skämmas lite för att jag troligen berörs lite mer av Jimmie än om det handlat om en liten syrisk pojke, men jag tror att det är hela poängen. Vi berörs lättare av det vi kan identifiera oss lättare med, men då förstår vi också bättre att det ju inte är någon skillnad. Lilla Jimmie är precis som lilla Hassan eller lilla Aisha. Det är människor av kött och blod som flyr. Det är barn som istället borde få leka och vara trygga med sina familjer. 

Man har valt att alltid låta kameran hålla sig i fyra och ett halvtårige Jimmies höjd och allt sker ur hans perspektiv. Därför ser vi mysig lek blandat med kaos och rädsla. Det blir läskiga skogsruscher, plötsliga smällar, otäcka främlingar och mörka nätter på gömda platser, men också lugna flyktingläger, vänliga människor, soliga stränder och hopp. En riktigt tung film som berör på djupet. De scener där lilla Jimmie antingen gråter eller skrattar sitter djupt kvar. 

Visst brister det en del i realismen då och då. Både när det gäller huvudkaraktärens tålighet och logiken kring flykt o krig. Men filmen lyckas med sitt narrativ och sitt budskap. Jag blev rejält golvad. 

Solkar 4/5 (8/10) och plats 196 på den uppdaterade listan