I inbördeskrigets USA växer fyra systrar upp. Meg, Beth, Amy och så har vi Jo; den starkaste av dem alla. Dessa fyra unga kvinnor växer upp i en rik familj, men i en tuff tid. Pappa är ute i kriget och många har det svårt. Tiden är också strängt patriarkal. Kvinnor är reducerade till att vara vackra och söka kärlek. Målet är att gifta sig rikt och säkra släktens fortlevnad. Men Jo och i viss mån Amy, vill mer med sitt liv. Jo vill bli författare och vägrar att köpa den roll 1800-talet kräver av henne som kvinna...

 

Den fina berättelsen om fyra unga kvinnors liv, baserad på Louisa May Alcotts klassiska bok, har berättats många gånger. Filmen från 1994 är uppskattad och så sent som ifjol kom en TV-serie, så behövs verkligen denna nya version? Svaret är faktiskt ja. Guldregissören Greta Gerwig har gjort en nydanande version av den ikoniska historien. Hon lyckas modernisera karaktärerna utan att på något sätt göra avkall på originalet. Små nya samtal och repliker här och där och ett nytt grepp om narrativet skapar en stark upplevelse för idag.

 

Gerwig har valt att göra parallella historier i olika tider. När filmen börjar har Jo redan flyttat till New York, Amy är i Paris och Beth är sjuk. Det valet fungerar utmärkt och lägger Jos livsberättelse som ett snyggt pussel. Länge känns det lite kort. Vi får små minnesvykort från centrala händelser och det är klart att 2 timmar och 15 minuter är väldigt kort för att återge boken, men på slutet tycker jag det går ihop riktigt bra och alla bitar faller på plats. 

Det andra som verkar starkt till filmens fördel är förstås ensemblen. Inte bara brilianta aktriser utan också kvinnor som genom åren stått upp för feministiska ideal. Laura Dern som vi sett i starka roller förr (tex Jurassic Park, a perfect world, big little lies och Star Wars the last jedi) är klockren. Emma Watson och Florence Pugh är ännu vassare, men det är Saoirse Ronan som lyfter det till en extra nivå. För fjärde gången är hon Oscarsnominerad och denna gång tycker jag att det är hennes tur att få det. Att Gerwig inte är nominerad i kategorin bästa regissör är lite av en skandal (Scorcese är en mästare, men the Irishman är en ganska trött gubbfilm i jämförelse.). Vi får hoppas att hon kammar hem en för manuset. 

Alcott var före sin tid med denna starka berättelse om kvinnor som vill vara mer än bikaraktärer och historien ligger väl i tiden. Strålande film. 

Klarar Bechdeltesten med bravur

 

4/5 (8/10) och så högt som 212 på den uppdaterade topplistan bland kategorierna i menyn