Det finns en del ikoniska svenska filmserier som blivit kult och familjetradition i långa tider. Gemensamt har de också att folk är känsliga för förändringar kring dem, som karaktärsbyten, nya versioner etc

 

Sällskapsresan är ett sådant exempel och filmerna om Sune likaså. I dagarna har jag tittat på de nya filmerna i två andra folkkära franciser Jönssonligan och Beck. 

 

 

I fängelset, efter ännu en misslyckad kupp, får Charles-Ingvar Jönsson alias Sickan nys om "karelens hjärta" en ovärderlig finsk nationalskatt. Väl ute har han en snillrik plan han bara väntar på att sätta till verket...

 

 

Jag vill börja med att säga att jag aldrig har förstått mig på de som anser att nya versioner av filmer förstör de gamla. De som argt ropar "låt originalen vara ifred" och tycker att det är så himla onödigt att göra nytt när det gamla är så bra. Men om du älskar att köra en gammal Volvo P1800 och tycker att ingen bil efter den har varit bättre så är det ju faktiskt ingen som tvingar dig att köpa en ny V90 och även om folk tycker att en V90 är bättre finns din P1800 kvar och förstörs inte.

 

Ibland är jag väl kanske likadan och vill få folk att först att det finns ett original, att det finns någon som kommit på vissa saker först. Jag tycker också att det är rimligt att man beaktar att nya filmer kan vara så välgjorda, som de ibland är, mycket beroende på att de lånat och inspirerats av allt bra som gjorts genom tiderna. Men det är också så att det kan vara svårt, ja nästan omöjligt, att återskapa den känslan man själv hade när man såg en "klassiker" 1985 fär någon som är uppväxt på 2000-talet. Att tex visa "Varning för Jönssonligan" från 1981 med sin taskiga ljussättning och långsamma dislog i en 80-talsmiljö för sina barn är ingen självklar succé även om storyn är spännande och skådisarna fantastiska. I detta fall har dessutom många missat det faktum att filmerna med Gösta Ekman, Ulf Brunnberg, Birgitta Andersson och de andra inte alls är originalen utan att det finns en dansk förlaga som heter Olsenbanden. Och som sagt. Gamla filmer förstörs inte av nya. 

Till själva filmen.

 

Det var Henrik Dorsins idé att göra en ny Jönssonligan och att göra den med Tomas Alfredsson som regissör var tämligen medvetet. Tomas pappa jobbade ständigt med Gösta Ekman och tidigt bestämde Henrik o Tomas att denna filmatisering skulle bli en hyllning till Gösta. Jag tycker aty de lyckas delvis. Retrokänslan som andas tidigt 80-tal, fast filmen utspelar sig i nutid, är riktigt snygg och jag tycker att Dorsins tolkning av Charles-Ingvar är värdig även om det inte går att komma nära Ekmans ikoniska rolltolkning. Handlingen och planerna håller ganska hög nivå och det hela ligger ganska nära hur en gammal film skulle utvecklas. Doris (Hedda Stiernstedt) som en viktig del av teamet känns både fräscht och rimligt och skurken är en ganska skön blinkning till gamle Wall-Enberg.

Men brister finns det också. Ganska många. Harry (David Sundin) för en mycket undanskymd tillvaro och att han och Doris ska ha ett gäng fosterbarn fylller absolut noll funktion i filmen. Förutom en underbar Marie Göranzon så är det ganska sparsamt med skratten. Gänget klantar sig mindre och de dråpliga situationerna är färre än i förlagorna. Den allra största bristen är att den där finurligheten som präglat slutet i de tidigare upplagorna saknas. Första kuppen har viss finurlighet, men sedan tar det slut och det här med att alla medlemmar i ligan fyller sin funktion är liksom borta.  Avslutningen känns mycket krystad. 

Knapp 3/5 (5/10) Godkänt och ändå sevärt. 

Två nya Beckfilmer har jag också kollat in. 

 

 

En mycket svag historia som känns gjord för att ta avsked av Kristofer Hivjus karaktär och istället välkomna det nya Gunvaldsubstitutet Josef (Martin Wallström). Det funkar inte alls och försöket att spegla gängkriminaliteten känns mycket krystat. 

2/5 (4/10)

 

 

Betydligt bättre. Stundtals spännande och i den här funkar nya karaktären Josef riktigt väl. Men det lyfter aldrig riktigt 

 

3/5 (5/10)

 

Det finns närmre 50 Beckfilmer numera och de håller förstås olika kvalitet. Det är också en utmaning att hålla liv i en karaktär så pass länge. Jag har Beck lite som ett "guilty pleasure" och tycker att det alltid funkar som simpel underhållning. Men det finns också några alster som är bättre än så. Detta är mina 10 bästa:

 

10

Monstret

Börjar riktigt starkt (en av de brutalaste o mest berörande filmstarterna någonsin) med en otäck bombscen och håller hela vägen. Kom 1998  

9

Vägs ände

Bästa filmen med Kristofer Hivju. En välgjord antagonist och vissa spännande situationer. Kom 2016

 

8

Mannen på balkongen

Gösta Ekmans filmer hade ett lugnare tempo och en melankolisk känsla som jag uppskattade. Alla filmer kändes sorgliga. Denna är spännande och regisserad av Tomas Alfredssons bror Daniel

 

7

Sista vittnet

Riktigt spännande film från 2002, som nog i stunden var tänkt som en sista Beck. Malin Birgersson gör sin bästa insats i serien

 

6

Skarpt läge

Starkt berörande och spännande historia kring den allt för vanliga hustrumisshandeln. Klart bäst ur omgång 3

 

5

Roseanna

En av de filmer som bygger direkt på böckerna. Finns också en version på denna historia från 60-talet, men här syftar jag på varianten från 1993 med Gösta Ekman

 

4

Levande begravd

Den absolut läskigaste av alla Beckfilmer. Riktigt spännande. Såg den på bio 2009

 

3

Polismördaren

Bästa filmen med Gösta Ekman. Mycket berörande 

 

2

Mannen på taket

Smått ikoniska filmen med Carl-Gustaf Lindstedt och Sven Wollter från 1976 som jag recenserat nyss

 

1

Hämndens pris

Bäst av alla är den här från 2003 där Shanti Rooney gör en makalös roll i en historia som är löst baserad på Malexandermorden