Lejonkungen (2019)

 

 

Solen går upp över savannen. Djuren börjar röra på sig. Det är en speciell dag idag. En ny kung har fötts. Han ska visas upp på lejonklippan. Dags att ta plats i livets cirkel. 

 

Många har nog funderat på hur det episka introt från 1994 års mästerverk skulle se ut med riktiga djur. Om ni går på bio behöver ni inte fundera mer. Anslaget är exakt som i originalet, men med riktiga djur. Alltså, alla djur är ju animerade, men det ser extremt verkligt ut.

 

Efter introt följer filmen som innehåller ungefär samma scener som föregångaren, men där de flesta replikerna är omskrivna. De har både dragit ned på och ändrat humorn. Och valt att vara mycket mer tydliga (nästan övertydliga ibland). Budskapet om livets cirkel, förklaringen till Scars agerande och Hakuna Matata är lättare att förstå. Det är också tydligt att man vill tydliggöra att lejonriket inte är någon sorts diktatur (som vissa har pådyvlat). När Simba undrar om allt som solen rör vid är hans svarar Mufasa att ”det tillhör ingen” Kungens uppgift är istället att skydda och ge istället för att äga och ta. All snygg symbolik är inte kvar, men det som är med blir även det tydligare. De reiligiösa allegorierna och budskapet om att inte undfly sitt öde genomsyrar verkligen pappa och son-relationen. 

 

Förutom nya repliker är det mesta sig likt. Även sångerna är kvar. Men några nya och ett flertal förlängda scener återfinns. En riktigt vacker scen är när lite hår från Simba färdas genom livets cirkel från hans nya liv till hans gamla och Rafiki. Briljant!

 

Ett annat briljant drag är att några gånger syfta på den gamla filmen och lura publiken. När alla väntar på att vissa saker ska ske eller sägas sker något annat och man låter t.o.m. karaktärerna stanna upp och reflektera över det. De har också fångat upp sin samtid med en större grön medvetenhet och att exempelvis Nala får både mer att säga till om och fightingscener.

 

Som ni märker är jag positivt överraskad. Det är snyggt och mäktigt. Man har lyckats bevara det mesta som är bra. De snyggaste filmvinklarna har man inte ändrat på medan man i andra fall varit kreativa och valt nåt nytt.

 

Men visst saknar man saker. Framförallt är det svårt att acceptera rösterna. Zazu är inte alls en lika bra karaktär. Vissa scener har tappat i känsla. Jag saknar också Rafikis briljanta övertalningsmetod och mycket av humorn från originalet. Självklart når inte den här filmen upp till den nivån. Inte ens nära. Men jag känner ändå att den fyller ett större syfte än vad exv Skönheten och Odjuret gjorde. Och detta var mycket sevärt. Mycket bättre än jag trodde. Bra film!

 

”Jättebra” var Abbes betyg

 

Klarar Bechdeltesten 

 

En knapp 4/5 (7/10) blir det faktiskt för mig och därmed plats 411 på den uppdaterade topplistan där originalet ligger 76:a