Plötsligt sitter en främmande man i framsätet och tre tjejer blir bortförda till en lika otäck som märklig tillvaro. Det visar sig att deras kidnappare har många olika personligheter och alla talar de om det monster som ska komma...

 

M Night Shyamalan är en personlig favorit för mig. Han är en gåta då han tidigt gjorde mästerverket ”Sjätte sinnet” för att sedan långsamt göra lite sämre filmer fram till totala bottennappet ”After earth” innan det vände igen och filmerna blev mycket bättre. Generellt älskar jag hans mystiska stämningar, annorlunda kameravinklar och genomtänkta färgskalor men mest uppskattar jag att han håller sina berättelser i det lilla med djupodlade karaktärer. Det är mycket drama och ofta familjen i fokus i stillsamma kreationer någonstans mellan thriller och skräck.  

 

Här har vi en briljant James McAvoy som gestaltar inte mindre än 9 karaktärer (av de 24 hans roll sägs husera i sin kropp) på ett imponerande vis. Han växlar ibland snabbt mellan dem och kollegorna har öst beröm över hans insats.  Själva filmen är enkel, men spännande och välgjord. Det blir väldigt intressant och rysligt när de kidnappade tjejerna aldrig vet vem de ska möta.

 

Initialt hade Shyamalan för avsikt att låta ”the Beast” vara skurk i ”Unbreakable” från 2000, men han fick inte plats i filmen. Så karaktären har funnits länge och jag är glad att det istället blev en trilogi av det hela. Förutom den splittrade antagonisten har filmen också en stark protagonist i Casey, som inte är ett vanligt offer utan en karaktär med djup. Casey spelas av Anya Taylor-Joy, som jag återkommer till nedan. 

 

Klarar Bechdeltesten

 

Stark 3/5 (6,4/10)

 

 

 

David Dunne stoppade Mr Glass från att utföra fler massaker. Nu måste han stoppa den nya seriemördaren som kallas ”the hord” Men vem är egentligen vem i den här serietidningsberättelsen och vem får man vara?

 

Trilogin, som inleddes med Unbreakable, avslutas med att Samuel L Jacksons Elijah också får en film uppkallad efter sig. Mr Glass är lite av den perfekta ”Hjärnskurken” och det är verkligen en njutning hur serietidningar här lyfts fram som något verkligt. Det är en historia med smarta vändningar och ett mycket värdigt slut. Mest berörande är nog Pappa-son-relationen mellan Bruce Willis hjälteroll och Spencer Treat Clarks fina gestaltning av sonen som behöver sin superhjältebild av pappa mitt i all sorg och misär över mammas död. Clark var en fantastisk barnskådis (Gladiator, Arlington Road mm) och det är kul att se att hans karriär inte är över. 

 

MacAvoy är inte sämre i den här utan gör faktiskt häpnadsväckande 20 karaktärer. 

 

En ny favoritskådis är annars Anya Taylor-Joy som mest spelat i mörka filmer hittills (riktigt bra i tex the Witch), men som jag tycker är värd roller av alla de slag. Hon har en närvaro och en blick som berör. Sarah Paulson fungerar också riktigt bra som den mystiska och störiga psykologen.