Joy är en uppfinnare och livsglad tjej som växer upp i en familj som inte förstår hennes värde. När hon blir vuxen har hennes kreativa ådra sedan länge kvävts av det faktum att hon måste ta hand om alla andra. Joy har två barn, exmaken bor i källaren, hennes mamma har någon form av depression och ser ständigt på såpoperor i ett av sovrummen. Även hennes mormor (vilken är den enda förutom barnen som ger Joy något stöd) och pappa bor i huset. Joy jobbar stenhårt och löser ständigt alla former av problem åt samtliga i familjen, vilka är lika ständigt otacksamma, men en dag får hon en idé hon bara måste prova...

 

Det är speciellt att se en film där man är irriterad typ 80% av tiden. Det är oerhört frustrerande att följa en briljant kvinna omgiven av idioter som hela tiden står i hennes väg. Men det är inte dåligt. En film ska beröra och den här fångar mig verkligen. Jennifer Lawrence är en fantastisk skådespelerska och det är alltid spännande när man verkligen hejar på någon. Produktionen sticker inte ut alls när det gäller färger, musik eller dramaturgi och stundtals känns karaktärerna lite överdrivna, men det som stannar kvar är huvudkaraktären och Lawrence utsökta gestaltning. Jag är inget fan av Bradley Cooper och stör mig lite på att David O. Russel ska tåta ihop honom med Lawrence i varenda film. Här funkade det ändå helt OK. Absolut inget mösterverk, men en film som engagerade mig.

 

Klarar Bechdeltesten

 

3/5 (5/10)