Jag brukar inte tycka om den här typen av film och kommer nog inte se om den (om jag vill undvika mardrömmar). Jag skulle också kunna ha vissa problem med de vägar filmen tar och dess överdrivna Dan Brown-liknande tolkningar av det gnostiska Thomasevangeliets vikt i historien, följt av kyrkokritik likt den i Da Vincikoden. Har man glimten i ögat kan man istället njuta av alla filmens referenser till katolicismen och njuta av hur man blandar frisk bland teoligi, teorier och mysticism. Allt måste naturligtvis tas med en rejäl nypa salt och utifrån ens egen övertygelse men det är enormt spännande, välgjort och dramatiskt och trots lite krumma vägar får de ihop det fint på slutet med en del tänkvärt och djupgående. Filmen är lika mycket ett drama och en tanke om tron som en skräckthriller, men vill man sova gott bör man förstås undvika den. OBS! Musiken är gjord av Billy Corgan