Dansbandsälskaren Roland Järverup är en av de skönaste karaktärerna genom tiderna i en av de bästa komedierna någonsin. Eller är det en komedi? På det stora hela känns det faktiskt lika mycket som en tragedi och sista scenen är så sorglig att man lämnar salongen tämligen modfälld. Killinggänget och Tomas Alfredsson har verkligen överträffat sig själva i denna spegling av det ensamma Sverige. En spegling som inte bara har ett korn av sanning i sig utan är smärtsamt realistisk i sin absurditet.

Ett femtontal ensamma svenska män ger sig av till Estland för att förhoppningsvis finna kärleken där. Resan arrangeras av ingen mindre än Percy Nilegaard och därmed är det många detaljer i projektet som har tydliga brister, som det faktum att resenärerna inte får gå av bussen på färjan över. Styrkan ligger ändå främst i de otroligt genomarbetade karaktärerna: Vi har slamsugaren Lennart Sundström från Norrland (minns inte orten) eminent spelad av Jonas Indhe. Lennart bor fortfarande  med mamma och har en väldigt praktisk syn på förhållanden. Vi har en mycket sorglig figur som heter Magnus, vars förnekande är pinsamt jobbigt att beskåda. Kanske är detta Johan Rehborgs bästa rollprestation någonsin. Vi har Skövdekillen Micke (Jan Banan), vars like nog de flesta stött på på krogen någon gång. Slutligen har vi förstås också Lasse Kongo, vars personlighet är mer av det absurda slaget.

Filmen imponerar när det gäller realismen. Ljussättningen ger en dokumentärkänsla, miljöeerna i Estland är autentiska och de estniska rollerna spelas med bravur. Lembit känns så otroligt äkta att man tror han spelar sig själv.

Detta är svensk filmhistoria!