Om att fly in i filmens värld
Cinema Paradiso
En färgrik oas i en grå värld. På den vita duken kan allt hända. Hur mörk och grå vardagen än blir med arbetslöshet, konflikter, hård uppfostran och krig så kan Salvatore och praktiskt taget alla i den lilla italienska byn ändå alltid drömma sig bort till andra världar på Alfredos lilla biograf. Paradiset mitt i byn. Pojken är där varje dag och en ovanlig och stark vänskap växer mellan den åldrande projektonisten och den ensamme, trasiga men nyfikne gossen. Men inget varar för evigt. Salvatore växer upp till en stor regissör långt från byn. Men är det inte så att äkta vänskap aldrig rostar?
Fantastiskt vacker italiensk film från 1988 som hyllar bybiograferna och dess betydelse under europas mörkaste epoker. Det är en ganska stillsam film där Salvatores passion för film tillslut smittar av sig på alla.
I början är Alfredo ganska avig, men ger så småningom killen mer ansvar. Än mer avig är mamma, när hon inser att han gått på bio istället för att köpa mjölk, men en dag sker en tragisk olycka som förändrar allt. Det visar sig att Salvatore gör skäl för sitt namn och har tagit till sig kunskap på alla sätt. Relationerna är fina. Tempot är lugnt och förutom de smärtsamma sekvenserna med barnaga är det inget som känns riktigt tungt trots den mörka kontexten i 40-talets Italien.
I dessa tider när bions betydelse ganska ofta ifrågasätts och tappar mark till alla streamingtjänster så berör den här filmen en sån som mig kanske ännu starkare nu än när den hade premiär 1990. Den biograf som är i fokus för handlingen är så viktig för de två huvudkaraktärerna och deras relation att den blir som en egen karaktär i dramat. Den är en mötesplats där byborna delar känslomässiga upplevelser. Gemenskapen mellan besökarna gör den till ett andra hem där även de mest missanpassade är välkomna in i värmen. Fattigdom och livets hårda kamp existerar inte där. Fantasin tar över och kärlek spirar mellan människor. Till och med barn blir till i salongen.
Kontrasten till världen utanför biografen skildras tydligt genom att exempelvis låta pojken Salvatore gå ut genom bions port med de andra besökarna som diskuterar film de sett för att sedan följa honom i en enda kameratagning när han går förbi en grupp män på gatan som attackerar en kommunist.
Kontrasten till världen utanför biografen skildras tydligt genom att exempelvis låta pojken Salvatore gå ut genom bions port med de andra besökarna som diskuterar film de sett för att sedan följa honom i en enda kameratagning när han går förbi en grupp män på gatan som attackerar en kommunist.
Filmens dialog är fylld av filosofi som kanske får en att tänka till kring sina egna livsval. Nostalgi har alltid haft en stark effekt på mig. Den väcker tankar om vilka minnen man själv kommer ha när man ser tillbaka på sitt liv på ålderns höst och får mig att reflektera över viktiga minnen från min barndom. De sista scenen med biografbyggnaden i fokus är mycket kraftfull. Den är så rik på symbolik och metaforer!
Roligast är att prästen får gå på förvisningar av filmerna och tutar i något varje gång det blir för snuskigt, så att Alfredo kan klippa samtliga filmer till anständighet.
Svagast är det faktum att framställningen innehåller flera franska skådisar som är dåligt dubbade.
Starkast är slutet, läckert ackompanjerat av geniet Ennio Morricones musik.
4/5 (7,3/10) och plats 290 på den uppdaterade topplistan
