Det kanske tydligaste exemplet på en blockbuster är nog filmen från 1975 om den uråldriga, enorma vithajen som terroriserar badgäster. Steven Spielberg hade regisserat lite TV-serier och någon TV-film tidigare, men detta blev hans stora genombrott. Jag imponeras av hur verklighetstroget det känns trots den egentligen absurda premissen. Många nya grepp, som känns självklara idag, används. Marinbiologen som ingen lyssnar på. Den gamle misslyckade scheriffen och inte minst introscenen är saker man ser i de flesta produktioner i genren numera.  

 

Riktigt starkt krigsdrama från 1978 som följer tre vänner från en liten amerikansk landsortshåla och visar hur Vietnamkriget förändrar dem för alltid. Scenerna med rysk roulette är riktigt jobbiga och förutom en stark story är det makalösa skådespelarinsatser av Robert De Niro och framförallt Christopher Walken som sticker ut.

 

 

Ännu en De Niro-rulle om en krigsveteran som i det här fallet går fullständigt bananas. Han mår inte bra och sover inte på nätterna utan kör istället taxi. En dag slår det fullständig slint och han blir övertygad om att han med vilka medel som helst måste göra världen till en bättre plats. Regi Martin Scorsese 1976. 

 

Enligt många den bästa svenska film som gjorts. Enligt ännu fler åtminstone den bästa Beckfilmen som någonsin gjorts. Riktigt intensivt spännande om en mördare som placerar sig på ett tak och är väldigt svåråtkomlig. Actionscenerna saknade motstycke i Sverige vid tiden och det är verkligen pang på från början. Det är inte lika mycket att kloke Beck ska pussla ihop allt mot slutet och faktum är att Lennart Kollberg (spelad av Sven Wollter) har en minst lika framträdande roll.

 

Ridley Scotts banbrytande Sci-Fi, som i stort sett alla filmer i genren efterapar än idag. Det är spännande, läskigt och välgjort. Tekniskt är den bättre än mycket av dagens CGI. Scott valde, utan att tänka särskilt mycket på det, en kvinna som actionhjälte och 1979 var det mycket ovanligt. Sigourney Weaver är  briljant i huvudrollen. Första gången jag såg scenen med en Alien i någons kropp blev jag vansinnigt rädd och nästan lika delar exalterad.

 

 

En ny välgjord verion av boken ligger på Netflix, men se gärna den här leriga och innerliga filmen från 1979. Sorgligt, tungt men så värt att se.

 

Emil och griseknoen har den starkaste scenen (När Emil räddar Alfred från blodförgiftning) och den roligaste sekvensen (När Emil blir full) men i den här makalösa filmen från 1971 byggs hela karaktären upp och Astrid Lindgrens geniala grundberättelse skildras. Det är fint, roligt, mysigt och träffsäkert.

 

Jag gillar verkligen origins, när vi får se en karaktär byggas upp, Hur blev han som han är? Otroligt välgjord prequel med en makalös Robert De Niro som den unge mannen vars liv slutar som Maffiaboss i New York.

 

Stanley Kubrick dominerar flera decennier och det kanske mest häpnadesväckande är variationen på filmerna. Han har inte gjort särskilt många, men de han levererat (Spartacus, Paths of glory, 2001 a space odyssey, Dr Strangelove, Full Metal Jacket, the Shining och den här) är så otroligt olika och mästerliga. Han kan humor, acrion, drama, effekter, dialog, spänning och konst. Den här är otäck, konstig, engagerande, jobbig och otroligt bra. Bilden ovan är från den ikoniska inledningsscenen och ämnet (diskussioner kring straff och brottslingar) är lika aktuellt som någonsin  

 

Fantastisk komedi om Picassos liv med Gösta Ekman i huvudrollen. Hela filmen är på låtsasspråk dvs något som liknar spanska, italienska, engelska mm Bara det är så himla kul! Detta förstärks sedan med kolossalt rolig fysisk humor där scenen med pappas likstelthet (som gör honom svår att få i kistan) tar priset. Scenen ovan där Churchill och Hitler utmanar varandra på en konstkurs hör till de mest geniala som gjorts på vita duken. Hasse och Tage var genier!

 

 

Den mest frekventa regissören på 70-talslistan är Francis Ford Coppola. Första halvan av den här filmen är bland det bästa jag sett i krigsfilmsväg. Intensivt, färgstarkt, spännande och mäktigt skildras Vietnamkriget. Andra halvan är något av det märkligaste jag sett och det är faktiskt en styrka. Att så totalt vända på en historia och byta stil är svårt att bemästra, men det gör man. Jag har läst att mycket av andra halvans mystik berodde på en motvillig Marlon Brando som gjorde många egna val, men det blir fantastiskt! 

 

Monty Pythons rakaste berättelse handlar om Brian som lever under samma tid som Jesus i Jerusalem och som ständigt råkar missuppfattas som en Messiasfigur, medan han själv drömmer om att ingå i en motståndsrörelse mot romarna (trots att Nauticus Maximus är hans far). Det här är briljant rakt igenom. Tidigt (efter att ha läst evangelierna) bestämde man sig för att det inte skulle bli särskilt roligt att driva med Jesus utan att fokusera på korkade följare och fanatiker och ger därmed en känga till religiösa snarare än till Gud. Scenen ovan där Brian har tappat en sandal och hans följare (som han försöker fly från) försöker tolka "tecknet" är så träffsäker att man häpnar (medan man skrattar). Religionshistorien innehåller mycket gott, men tyvärr också månmga onödiga strider och denna scen sammanfattar egentligen allt när sandalgrupp efter sandalgrupp bildas. Mest kontroversiellt (filmen förbjöds i flera länder bl.a. Norge) var förstås delen med korsfästelsen och mest minesvärt är den hejdlöst roliga steningen. Personligen ser jag inget blasfemiskt i detta mästerverk utan träffsäker, galen, fjantig och varm humor. Det kanske allra bästa är förmågan att fastna vid onödigheter som den makalösa situationen då den judiska folkfronten utropar "What have the romans ever done for us?" och efter en stund tvingas konstatera att det är ganska så mycket. 

 

Enligt många är detta tidernas bästa film. Så långt sträcker jag mig inte, men otroligt bra är det. Stark uppbyggnad, otrolig närvaro, melankoli och snyggt illustrerad samtid ackompanjerad av Nino Rotas vackra musik. Marlon Brando har satt standarden för alla kriminella bossar på vita duken även om Al Pacino gör den allra bästa gestaltningen i min mening. Det är familjen i fokus men på ett ofta mörkt och sorgligt vis samtidigt som det ständigt ger oss förståelse på något sätt. 

 

Få förstod vilken guldklimp George Lucas satt på. Filmbolagen stod knappast i kö. Banbrytande teknik, nya världar och inte bara underhållning utan en djupodlad berättelse om kampen mellan ont och gott, både mellanmänskligt och inom oss. John Williams episka musik. Mark Hamills blick. Darth Vaders mörka närvaro. Harrison Fords upproriska värme och inte minst Carrie Fishers coola uppenbarelse (i dagarna belönades hon äntligen välförtjänt med en stjärna på Hollywood Boulevard) dekorerat med droider, wookies och allehanda varelser. Allt representerar något biopubliken inte hade sett tidigare. Suveränt! 

 

En av de starkaste berättelserna av Astrid Lindgren är den om bröderna Skorpan och Jonathan Lejon som dör tidigt och får ett nyt liv i Nangijala. Den eviga historien om ont och gott och fina tankar om döden, snyggt filmat mestadels på Island. Visst märker vi skillnad mot dagens teknik när det gäller Katla, men i övrigt är det fortfarande oerhört bra. Tengilsoldaterna är skrämmande även för dagens barn och miljöerna otroligt vackra. Innehåller två av de bästa citaten i filmhistorien Jonathans: ”ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort” Och Skorpans svar på Orvars konstaterande om Jonathans pacifism (han vägrar att döda någon): att om alla vore som Jonathan skulle ondska regera i evighet "Om alla vore som Jonathan skulle det inte finnas nån ondska" 

 

Kanske den sjukaste film som någonsin gjorts. På något sätt handlar den väl om Kung Arthur och ett gäng riddare som får i uppgift av Gud att finna den heliga Graal, men mest är det en underbart galen gestaltning av smutsiga, absurda situationer i ett medeltida England. Episka scener som "den svarte riddaren" som skyddar en oansenlig bro, Arthurs diskussion om diktatur med lokala bönder, alla samtal om svalor och förstås rättegången mot häxan, har alla en given plats i humorhistorien. Det är roligt hela tiden och Monty Python-gänget håller i sitt löfte om att aldrig riktigt avsluta sina framställningar och förstöra humorn med en poäng utan istället bygga allt kring roliga och sjuka miljöer och personer. Det kanske allra bästa är nog att de genom hela filmen bara låtsas rida på hästar och har en betjänt som slår ihop kokosnötter för att illustrera ljudet av hovar. Något de egentligen bara hade tänkt ha i första scenen, men som (för att de inte hade råd med hästar) blev kvar i hela filmen.   

 

Den nästan perfekta filmen. Jack Nicholson spelar den lätt kriminella mansgrisen som för att undvika fängelse spelar galen och hamnar på ett sinnesjukhus. Väl där ser han hur illa det är ställt med amerikansk psykvård och han finner sin medmänsklighet när han lär känna alla underbara intagna. Han utvecklas genom filmen liksom relationen till den sadistiska chefssköterskan. När man ser filmen idag reagerar man med rätta på tidens kvinnosyn, men enligt mig påverkar det inte filmen. McMurphy, som huvudkaraktären heter, ska inte vara en perfekt människa utan han ska finna sin själ när den speglas av de andra på avdelningen. Vem är egentligen sjuk? Är det verkligen de intagna eller är det snarare samhället? En varm dramakomedi som är lättsam långa stunder men som är sjukt stark och fylld av svärta när det bränner till