När en gammal fiende dyker upp i ny gestalt tvingas Jake Sully och familjen flytta från sin stam och gömma sig i nya miljöer. En helt ny värld uppenbarar sig och det är en utmaning att anpassa sig, men samtidigt som kärleken till havet, havsklanen och dess magi ökar visar det sig att fienden oundvikligen närmar sig...

 

Den här såg jag på bio och den gör sig förstås bäst där. När Avatar kom 2009 var det en häftig upplevelse. Än idag är det den bästa 3D-filmen som gjorts. Nu när uppföljaren kom 14 år senare var förväntningarna förstås stora, men i en filmserie på 5 var detta tydligt en mellanfilm. Premissen känns lite krystad och därför är slutet också bara OK, men mittendelen som också känns viktigast blir riktigt bra.

 

Det som är intressant är presentationen av en ny klan (Omatikaya) och en helt ny miljö (havet fylld av fantastiska varelser). Sully och Neytiri har nu också barn och det antyds att de kommer att bli viktiga framöver. Sigourney Weaver får göra röst till en tonårig version av sig själv, vilket också är en av de mest spännande karaktärerna. Det är otroligt snyggt och jag tycker mycket om varelserna Cameron gett liv. Men med dagens CGI och många filmer som utmanar i genren är det inte lika häpnadsväckande längre, även om jag tycker att hantverket i den här slår typ allt annat. 

 

Klarar Bechdeltesten

 

Stark 3/5 (6/10) 

 

1973 spelades en historisk tennismatch mellan den pensionerade tennismiljonären Bobby Riggs och den dåvarande världsettan Billie-Jean King. Matchen spelades i ljuset av Kings ambitioner att göra sporten mer jämlik. Damerna drog lika mycket folk till sina matcher men fick bara typ en åttondel så mycket pengar. Det ledde till att Billie-Jean fick med sig många storspelare och startade en konkurrerande verksamhet kallad WTA (Womens Tennis Ascociation) som än idag är den tour kvinnorna spelar på. Riggs tyckte att det var fånigt och hävdade att han som pensionerad US-Open-vinnare med en åldrande kropp lätt kunde slå alla kvinnliga toppspelare eftersom att män är överlägsna kvinnor fysiskt. 

 

Jag tycker man fångar historien riktigt bra. Snyggt att man inte målar ut Bobby Riggs bara som en galen gubbe utan att vi får se andra sidor av honom och finner viss förståelse. Riggs var inte den mansgris han utmålades som utan gjorde det för att han ville skapa något kul och dessutom bidrog det snarare till att damtennisen fick högre intresse än någonsin och likaså statusen på nästan all damidrott. De värsta gubbarna fanns snarare i förbundet och hemma i TV-sofforna. Matchen är än idag en av de mest sedde sportsändningarna världen över. Emma Stone är välcastad. Hon är väldigt lik King och gör rollen formidabelt. Billie-Jean kämpade inte bara med sin sport utan också med sin sexualitet i en tid då man absolut inte fick älska vem man ville. Att låta Steve Carell spela Riggs är också lysande. Det är svårare att bara se honom som en elak gubbe när han spelas av någon vi brukar tycka om. Jobbigast med att se på filmen har nog den australiensiska storstjärnan Margareth Court-Smith från Australien. Hon målas upp som Billies antagonist i filmen och inte som en vän av kampen för kvinnorns rättigheter. Court var Billie-Jeans största rival vid tiden men har också uttalat sig negativt om HBTQ-rättigheter så jag antar att det var väntat. Dessutom är det bra för dramaturgin.

 

Stort plus till hur bra själva tennisen gestaltas i filmen. Nästan alla tidigare produktioner jag har sett (Match Point, Wimbeldon, Borg/McEnroe etc) har väldigt överdrivet spel och overkliga bolldueller. 

 

Klarar Bechdeltesten 

 

Svag 4/5 (7/10) till en mycket medryckande film 

 

 

Ant-Man är tillbaka en tredje gång i en film som utspelar sig helt inne i ett mikrokosmos kallat Quantumvärlden. Denna gång får vi veta mer om Hopes mamma Janet och hennes mystiska tid som försvunnen. 

 

Jag gillar den första filmen med Ant-Man; Scott Lang väldigt mycket och Paul Rudd är klockren i rollen, men det är svårt att engagera sig en tredje gång. Multiversumgrejen är jag redan ganska trött på och även om det finns riktigt kul miljöer och några roliga karaktärer i denna så lyftrer det aldrig. Det är underhållande hela vägen, men känns aldrig viktigt, spännande eller berörande. Trots att det handlar mycket om mamman är både Evangeline Lillys och Michael Douglas karaktärer ganska i pereferin och mest plats får nog skurken Kang (som dök upp i Dr Strange och ska bli Marvels nya superskurk).

 

Bäst är nog relationen mellan Scott och hans dotter Cassie (Kathryn Newton) som vi ju också följt hela vägen sedan första filmen, men för att krydda historien har de gjort väl stora personlighetsförändringar och det stör mig att så många av de nya Marvelfilmerna bygger på premisser där personer som tidigare uppfattats som kloka tar enormt dumma beslut så att nya världar och skurkar kan uppenbaras.

 

2/5 (4-5/10)

 

Rörmokaren Mario, som driver ett krisande företag ihop med sin bror Luigi, hamnar via en olycka i en underjordisk värld och dras genast in i en kamp mot en sköldpaddsliknande varelse kallad Bowser vars mål är att invadera en fredlig värld och tvinga prinsessan att gifta sig. 

 

Den här såg jag på bio med barnen och den fungerade verkligen. Alla karaktärer man känner igen från Nintendospelen, som fanns när vi var små och ännu spelas i hög grad av våra barn, är med och har fått klockrena personligheter. Det är gjort med mycket humor och självdistans. Det är snyggt och medryckande. Höjdpunkten är när Bowser (Jack Black) plötsligt sjunger en hårdrocksballad till Princess Peach, skriven av röstskådisen själv. 

 

En mycket enkel och lättsam film som ledde till skratt och glädje. Det är imponerande hur man lyckas skapa kärleksfulla relationer och personligheter ur ett gammalt 8-bitas TV-spel. Barnen älskade den.

 

3/5 (6/10)