I dagarna har jag sett flera av filmerna som var nominerade till statyetter på Oscarsgalan och dessutom i kategorien bästa film

 

 

 

Innan Jonathan Larsson skrev supersuccén RENT, mästerverket han aldrig själv fick se uppföras, slet han för att ens få en chans att göra en musikal "off Broadway". Hans enorma driv och önskan om att få göra den perfekta showen går ut över vänner och kärlek, men man kan också se hans genuina person där bakom...

 

Det blir mycket meta när man gör en musikal där en annan musikal fungerar som ram runt en historia om en man som försöker göra en musikal. Jag gillar upplägget.

 

Dessutom lyckas man på något sätt få det att kännnas som att det inte är en musikal och att alla sångnummer antingen är uppspelningar eller tillfällen då personerna faktiskt sjunger. Andrew Garfield är lysande i huvudrollen och sjunger vackert (tränade sång ett år för att kunna göra rollen) och det är bra. Snygga miljöer, humor, blinkningar till musikalvärlden och riktigt bra låtar, men det lyfter ändå inte totalt. Något saknas och jag tänker att det är att man har valt bort att bygga kring RENT och Larssons tragiska bortgång. Istället har valet fallit på hans tidigare kreation"tick, tick...boom" och därmed dess musik. Kanske hade man kunnat sammanfläta historierna?

 

Regissören är Lin-Manuel Miranda som gjort succén Hamilton och det är ett skickligt hantverk där man ser att hon bemästrar sitt gebit. Det blir en riktigt bra musikal med en historia som berör, men inte det tårdrypande personporträtt det hade kunnat bli.

 

Knapp 4/5 (7/10) 

 

 

 

"Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld"

 

Vidsträckta vidder, berget som liknar en hund, mötet mellan den hårda mannen och kampen inom oss. Benedict Cumbertbath spelar machomannen Phil som sliter med sin självbild i ett stillsamt drama med thrillervibbar där narrativet gestaltas i landskapet likaväl som i replikerna.

 

Två bröder driver en ranch i västern kring förra sekelskiftet. Den ena brodern är välklädd och världsvan med en förmåga att fixa finanser och avtal, men han har inte mannarnas förtroende och ses inte som chefen på samma sätt som hans bror med talang att rida in hästar och göra rep. Deras relation verkar ändå stark trots att den äldre brodern är en klassisk mobbare. Men relationen slits vilket visar sig än mer då lillebror gifter sig med den lokala värdshusvärdinnan (Kirsten Dunst) och flyttar in tillsammans med alla i familjeresidenset. Phil, som redan tidigare gjort narr av hennes feminine son, gör verkligen livet surt för den nyblivna svägerskan, men hyser oväntat stort intresse för sonen som han verkar vilja lära upp i livets hårda skola. Kan det sluta bra?

 

Jane Campio, som inte gjort så värst mycket väsen av sig sedan "pianot" (1993) fick 11 Oscarsnomineringar (erhöll endast en) för detta mörka porträtt av maskulinitet där dramat hela tiden antyder att något inte står rätt till. Det är riktigt välgjort med snygg symbolik (som Phils oas där han försöker att gömma sig själv och sina drifter), men blir aldirg mycket mer en än pågende känsla. Historien blir lite tunn och reationerna aldrig riktigt infångade. Jag berörs inte på djupet trots över två timmas speltid.

 

3/5 (6/10)

 

 

 

En man på drift får arbete på ett slitet nöjesfält och lär känna estradörerna, men siktar hela tiden högre. Han vill bli den störtsa lurendrejaren av dem alla och när är han lär känna en mystisk advokat ser det ut att öppna sig en möjlighet...

 

Benicio Del Toro är en mästare på magiska och halvmörka miljöer och ett nöjesfält med cirkusartister, foster i glasburkar, skräckturer, tarotkort och ormar är verkligen hemmaplan. Dessutom har han en rad av duktiga aktörer att tillgå som Rooney Mara, Cate Blanchett, Toni Collette, David Strathairn och Willem Defoe. 

 

Miljöerna är otroligt snygga och personligheterna intressanta. Filmen innehåller också några snygga vändningar och häpnadsväckande scener. Men problemet är att man aldrig riktigt får sympatier för någon enda karakär, att en röd tråd saknas och jag aldrig riktigt förstår vad man vill säga med historien. Kanske påverkas jag en del av att jag har så svårt för Bradley Cooper

 

3/5 (6/10)

 

Tre bra filmer, men ändå långt ifrån vad man förväntar sig av en "bästa film" på Oscarsgalan. Lägg därtill "King Richard" och "CODA" så är iaf min slutsats att 2021 var ett ganska svagt filmår