This is me

the Greatest Showman
 
 
 
I ett samhälle där alla ska veta sin plats finns det inte mycket att hämta för en man från en enkel och fattig uppväxt. Men P.T. Barnum är en man med visioner och passion och därför kan inget stoppa honom...
 
Hugh Jackman övertygar och visar bredd i en färgsprakande musikal om den välkände producenten, visionären, politikern och cirkusdirektören P.T. Barnum. Om man ser det hela som en påhittad historia om en man som ville visa världen och en kärlekshistoria om honom och hans familj, så fungerar det väl. En enkel och klassisk romantisk musikal, men filmens första tredjedel lovar så mycket mer. Då tror man nämligen att historien ska fokusera på de som samhället kastat ut. De som sällan får stå i ljuset och som väl där ofta hånas och bespottas, men Barnums cirkusgrupp får förvånansvärt lite utrymme trots att de står för alla snygga nummer och väl är det budskap man vill förmedla? 
 
Filmens styrka ligger i budskapet om mångfald, att se det vackra i sig själv, inte skämmas för den man är osv och hitnumret: ”This is me”  (med Keala Settle) är en fullträff. Men jag tycker som sagt de karaktärerna får för lite utrymme I filmen.  
 
Musiken är generellt bra. Fina sångröster och en både visuell och musikalisk höjdpunkt nås i starka och ursnygga ”Rewrite the stars” där Zac Efron och Zendaya visar att filmen kunde varit ett mästerverk om de fått vara huvudhistorien. Den kärlekshistorien hade jag gärna byggt filmen kring. Den allra bästa rösten är dock dubbad. Svenska Rebecca Ferguson är perfekt som Jenny Lind, men Loren Allred står för sången. 
 
Tyvärr är det också svårt för mig att bortse från hur man fullständigt avviker från den verkliga historien. Barnums största ekonomiska succé (Jenny Lind) framställs som ett misslyckande och även om han inte framstår som genomgod i filmen är det ändå en skönmålning av en problematisk och fascinerande karaktär vi får se. Den verkliga Barnum ger upphov till en dubbelhetskänsla. Han gav definitivt utstötta en plats på sin cirkus. Skäggiga damen, jätten, tatuerade mannen mfl fanns i hans originella show, men i början hade han också tex svarta slavar som visades upp likt djur. Dock var han senare en av krafterna bakom att förbjuda slaveri och hade både svarta och indianer (USA:s ursprungsbefolkning har som vanligt helt förbisetts i produktionen) som jämlikar i showerna. Han lyfte de utstötta, men ska också ha låtit folk bevittna obduktioner av avlidna artister. Såg han dem som ”freaks” eller bar de uttrycket ”freaks” med stolthet? Jag tror kanske bådadera är lite sant. Man får väl helt enkelt välja att se det goda i honom när man tolkar filmen och framförallt det fantastiska i showens alla artister. Därför önskar jag man fokuserat på dem. 
 
En bra film. Stundtals mycket bra, som kunnat vara så mycket mer. 
 
3/5 (6/10)
 

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0