Röd i ansiktet (Nya filmer, besvikelser och Oscarsgalan)

Det här blir ett blandat inlägg. Jag har sett ett flertal filmer senaste tiden, men inte bloggat om dem eftersom jag inte varit så imponerad. I helgen såg jag dock filmen "Röd" med barnen och det var ett lyft. I natt gick också den 94:e Oscarsgalan av stapeln och det gick minst sagt hett till
 
Röd
 
 
 
Meilin är 13 år och på många sätt den perfekta dottern. Hon har toppbetyg. Hon spelar instrument och hon hjälper till hemma med mammas turisttempel, men en dag förändras allt. När Meilin känner starka känslor börjar hon förvandlas till en stor röd panda. Att kontrollera sina känslor, när konsekvenserna på spel är så stora, blir inte lätt, men det visar sig att alla kvinnor i hennes släkt haft samma bekymmer. En förvandling som från början var en välsignelse har mer blivit en förbannelse. Förbannelsen är dock reversibel. Det finns en ritual som kan få pandan att försvinna, men vill Meilin verkligen göra som mamma och mormor och rätta in sig i ledet eller ska hon omfamna sin vilda sida?
 
Mycket underhållande och träffsäker film som utspelar sig kring millenieskiftet i Toronto. Det handlar om en tjejs hormonella tonårsskifte och kryddas med tidstypiska pojkband, tamagutchis mm. Referenserna till mensen är tydliga. Stilen är mangainspirerad, visuell och humoristisk. Historien är enkel och lättfångad. Budskapet om den överbeskyddande mamman, att vara sann mot sig själv och att acceptera och leva med alla sina sidor är klyshigt men klokt. Filmen är självbiografisk då regissören är uppväxt i Toronto vid samma tid. 
 
Klarar Bechdeltesten
 
Stark 3/5 (6/10)
 
 
 
Så var det Oscarsgalan i natt. Jag har bara sett ungefär hälften av filmerna den här gången och kommer att försöka se ifatt mig i efterhand.
 
Två saker överraskade mig. Det första var att CODA vann tre statyetter däribland "bästa film"! I min värld har den filmen blivit rejält överskattad. Den andra häpnadsväckande överraskningen var förstås Will Smiths beteende.
 
Chris Rock drog visserligen ett mycket, mycket lågt skämt om Jada Smith (Wills fru) som anspelade på hennes håravfall (pga en sjukdom) och Will Smith är en person som genom åren fått ta mycket skit. Jag kan heller aldrig sätta mig in i hur det är att leva som mörkhyad i USA. Jag kan förstå att det rann över, men istället för att reagera på skämtet med lugn, visa missnöje och ta upp det efteråt eller möjligen reagera starkt, resa sig och gå därifrån, så går Will upp på scenen och örfilar programledaren i ansiktet. Förutom att det handlar om våld och katastrofal självbehärskning på bästa sändningstid så borde vi ha passerat tiden då män känner att de ska försvara kvinnors heder genom att brösta upp sig. Det hela blir än mer absurt eftersom Smith sedan (välförtjänt) vann sin första Oscar för sin roll i King Richard och efteråt höll ett mycket starkt och tårfyllt tal. Hade Smith inte tagit till våld utan istället tagit tillfället i akt och sagt ifrån i sitt tal hade debatten efteråt kunnat handla om vad man bör och inte bör säga, nu kommer det här kommas ihåg som gången då Will gick upp och slogs.  
 
Av de filmer som belönades på galan är "Dune" min stora favorit. Den vann hela 6 statyetter, men ingen av de tyngsta kategorierna. "Encanto" vann mycket rimligt för bästa animerade film även om jag gillar "Raya och den sista draken" bättre. Två filmer jag inte har sett men kommer vilja se är japanska "drive my car" och Jane Campions "the power of the dog"
 
CODA
 
 
 
Ruby är en CODA (Child of Deaf Adults) välsignad med en underbar röst och en dröm om att få sjunga, vilket blir en enorm krock för hennes döva familj vars fiskeföretag dessutom krisar....
 
CODA är en mycket konventionell film med klassiska känsloutryck. Vi har familjen i centrum, ungdomen som vill bryta sig loss men som inte riktigt vågar släppa loss det hon har inom sig, läraren som pressar fram det och t.o.m. en klassisk scen där två unga människor hoppar vrålande i vattnet. Till skillnad från det franska originalet (Familjen Beliér) så lyckas man inte skapa de stora känslorna. I förlagan är familjen betydligt mer motsträvig och relationen med mamman oerhört ansträngd.
 
Jag tycker att CODA är lite feg och därför berör betydligt mindre. (Påminner mig om "en oväntad vänskap" som också hade mått bra av att våga använda lite mer svärta) En annan klar försämring är musiken som är så makalöst mycket bättre i den franska. Slutligen är musikläraren en mycket starkare karaktär i originalet.
 
Det är ingen ovanlig sak att det görs en amerikansk version av en välgjord icke-engelskspråkig film och att den amerianska tar hem priserna och berömmelsen. Ibland innehåller också nyversionerna en mängd förbättringar, men ofta är det så här. Charmen, känslorna och svärtan är borta, så en Oscar för adapterat manus känns för mig mycket märklig.
 
Men det finns också styrkor. Man har dragit ned på flamset och lyft broderns karaktär. Fiskemiljön fungerar mycket bra och alla skådespelare imponerar. Det stora lyftet är att de döva karaktärerna spelas av personer som är döva på riktigt och att man därmed leverar teckenspråk på ett betydligt med respektfullt vis. Familjen Beliér fick en del rättmätig kritik för den biten och det är verkligen bra att man gjort rätt den här gången. Sedan är av naturliga skäl inte en ljudfilm en film för döva utan en film för hörande, som möjligen kan ge en viss insikt i hur det är att vara döv. Där tycker jag att originalet lyckas förmedla utsattheten i en hörande värld på ett oerhört mycket bättre sätt, men båda filmerna faller i fällan där man målar upp bilden av att alla döva någonstans verkar längta efter att höra och tex uppleva att de missar musiken. Men sanningen är att väldigt många döva inte ser på sin funktionsnedsättning som ett handikapp utan upplever sig ha sinnen som ger upplevelser vi hörande istället missar. Och nog vore det väldigt arrogant av oss att tro att en döv ägnar livet åt att önska sig vara hörande? Filmen "sound of metal" från ifjol visar det här på ett mycket starkare sätt. I CODA tycker jag dock att både pappan och brodern delvis visar den styrkan. 
 
I slutändan är detta en bra, men långt ifrån fantastisk, film. Den är varm och underhållande, men berör inte riktigt på djupet i sin försiktighet. Har man inte, som jag, sett den franska versionen kommer man säkert uppskatta CODA än mer
 
Klarar Bechdeltesten
 
3/5 (knapp 6/10)
 
Jag har också sett:
 
West Side Story
 
 
 
Steven Spielbergs färgsprakande take på den gamla musikalen som i sig är en take på Shakespears "Romeo och Julia" (som i sig väl är en take på medeltida Tristan och Isolde) är tyvärr långdragen och ganska tråkig. Spielberg har gjort en miljö som är lite halvt scenisk och en hyllning till gamla Hollywood, men jag tycker inte filmen bidrar med tillräckligt nytt och är alldeles för lång.
2/5
 
the Adam project
 
Ett Netlixprojekt som blandar "tillbaka till framtiden" med "ET" och kryddar det med ett gäng Marvelskådisar. Trots härliga Ryan Reynolds och duktiga Zoe Saldana och en lite kul premiss lyfter det aldrig och blir både slätstruket och ologiskt. Underhållande för stunden
 
2/5  
 
the Tommorow war 
 
HBO-film med krigsreferenser, snygga Aliens och lite tidsresor. Definitvt underhållande, men mycket svagt ur manussynpunkt och den stjäl från andra filmer till höger och vänster
 
2/5
 
 
 
the Peaunut Butter Falcon
 
En film som lovar mycket, men leverar litet. Zack Gottsagen, som har Downs Syndrom, ville bli filmstjärna och man har därför byggt en historia runt honom. Jättehärligt projekt och det finns stor potential i idén, men man har inte lyckats bygga en logisk historia. Flera karaktärer (speciellt Dakota Johnsons roll) agerar mycket irrationellt och man lyckas inte bemästra balansen mellan fantasi och verklighet. Små stunder är det charmigt och roligt. Bäst i filmen är Zack Gottsagen själv och därför är det synd att det övriga är så pass dåligt. Shia LaBeouf funkar sisådär och hans backstory är minst sagt märklig. Synd. Se istället fantastiska belgiska "den åttonde dagen"
 
2/5
 
Ur spår
 
Mårten Klingberg som gjorde fantastiskt varma "min pappa Marianne" och i övrigt har gjort tex "Offside" och lite Beckfilmer har här lyckats med konstycket att göra en film om Vasaloppet som inte handlar om Vasaloppet. Riktigt tråkig!
 
1/5

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0