När Sir Jean de Carrouges återvänder efter att ha inkasserat sin belöning för insatser i fält berättar hans fru Marguerite den chockerande nyheten att hon blivit våldtagen, av sin mans vän. I en tid då en kvinna sällan blir trodd, men då allt handlar om heder, väljer han att strida för saken...

 

När jag växte upp var riddare något av det bästa jag visste. Jag lekte med legoborgar, ritade detsamma och slogs med svärd i skogen. Ivanhoe var en favoritfilm och jag gillade historien om hur kvinnan räddas på slutet. Jag berördes illa av hur hon anklagades för häxeri, men någon djupare reflektion över hennes situation gjorde jag nog aldrig. Jag tycker fortfarande att riddarmiljöerna är fantastiska. Jag gillar fortfarande hjältar med svärd, men min blick är medvetande på ett helt annat sätt. 

Ridley Scott är en legend. Alien, Gladiator och Blade Runner talar för sig självt, men han är också regissören som när han gjorde Alien 1979 castade en kvinna i huvudrollen, helt utan att reflektera över det enligt honom själv, bara för att det ju är helt naturligt med kvinnor i alla sammanhan. Men1979 var det mycket ovanligt, särskilt i en stor actionrulle. 1991 kom klassikern Thelma och Louise. Därför är det inte oväntat att han 2021 levererar en stark berättelse om en kvinnas situation i 1300-talets Frankrike. 

Det berättartekniska valet att skildra samma historia ur tre perspektiv är hela grejen. Först får vi se den äkta mannens sanning, därnäst den eventuella förövarens (som passande nog heter Le Gris) innan vi avslutar med sanningen så som offret upplevde den. Det är verkligen olika berättelser, även om det ibland bara är små (men ack så viktiga) detaljer som skiljer, och allt växer på mig och griper mig slutligen rejält.

 

Hederskulturen där en kvinnas dygd är allt, men där ändå bara män räknas är smärtsam att se. Marguerite lever i en värld av krav och skam med väldigt få utsikter för egen lycka och meningsfullhet, men står ändå stark och strider för en plats i den värld där en kvinnas ord väger lätt. 

Manus är skrivet av barndomsvännerna Matt Damon och Ben Affleck samt Nicole Holofcener och som vanligt har de båda också roller i produktionen. Jag vet inte varför, men jag har så svårt att ta Matt Damon på allvar i en sådan här roll och det tar tid för mig, men tillslut accepterade jag karaktären. Affleck tycker jag inte är någon särskilt bra skådis, men det fungerar. De riktigare höjdarna är istället den otroligt duktige Adam Driver och nya stjärnskottet Jodie Comer som båda axlar sina roller med stor finess. Och som manusförfattare har jag alltid gillat Ben och Matt. 

Inget mästerverk, men snyggt, välspelat och en stark berättelse i all sin enkelhet. 

Klarar Bechdeltesten 

 

Mer än sevärd 4/5 (7/10)