Jag har inte lyckats se så mycket film på slutet, men planerar att använda sommaren till att se ifatt. Jag älskar ju film och att gå på bio eller se en dvd på hemmabion är aldrig bortkastad tid, men det råder ingen tvekan om att mitt myckna tittande och ständiga analyserade leder till att jag ibland känner mig alltför kritisk. Bra filmer är bara OK för mig och mina krav för att höja en film till skyarna har onekligen höjts genom åren. Detta måste ni har med er när ni läser min blogg (samtidigt har jag sedan jag blev pappa också utvecklat min blödiga sida än mer och jag blir tårögd oftare än inte)

 

 

 

Nu har jag äntligen sett den Oscarsbelönade filmen om två personer som hamnat i medicinering och behandling p.g.a. tuffa omständigheter. En film om ett starkt ämne, med min nya favorit Jennifer Lawrence kan väl inte bli annat än succé. Svaret blir nog tyvärr ett nja. Filmen är mycket välspelad, ljussättningen är fin och karaktärerna är riktigt bra. Man har två starka bakgrundshistorier, man har en ganska annorlunda miljö, man har duktiga aktörer men detta är ändå på det stora hela en väldigt vanlig film. Upplägget är nästan identiskt med vilken klyschig romantisk komedi som helst och det riktigt tunga djupet och förståelsen infinner sig aldrig. Jag tycker att första halvan är riktigt bra, men slutet kunde de gjort så otroligt mycket mer av.