Kan du slappna av i din "triangle of sadness"? frågar utvalsjuryn. Vi får följa två modeller: Yaya en mycket framgångsrik kvinna och Carl en hårt kämpande man, genom en stegrande treaktare. Först ett intimt, påträngande samtal, sedan en  oförglömlig båtresa innan det hela avslutas i ett märkligt cresiendo. 

 

Ruben Östlund är expert på att skapa känsliga och dråpliga situationer och jobbiga samtal som får en att söka efter skämskudden. Han är en av mina favoritregissörer och en av Sveriges största någonsin.

 

Med den här filmen vann han sin andra raka "palme d'or" på filmfestivalen i Cannes. Förutom igenkänningshumorn och de intensivt påträngande dialogerna så driver/speglar hans filmer alltid med samtidsfenomen. Mästerverket "de ofrivilliga" går åt grupptryck och tystnadskultur, "Turist" diskuterar mansrollen, "Play" gick modigt på ungdomsrån med gäng av utländsk härkomst i Göteborg och senast i "the Square" handlade det om konstvärlden och samtidigt vår önskan om att vara goda människor och svårigheten att leva upp till vår etik.  

 

I Triangle of sadness är det förstås modellvärlden, men mest handlar det om en väldigt rik överklass, en kvarleva av en gammal värld i en ny. I två fullkomligt briljanta scener accentueras temat. Första scenen handlar om vem som ska betala notan när det unga paret är på restaurang. Är det Yaja som tjänar dubbelt så mycket pengar eller gäller någon sorts gammaldags rutin där mannen betalar på en date? Den andra är när ett totalt kaos utbryter på båten samtidigt som ett politiskt samtal pågår mellan den marxistiske amerikanska kaptenen och den kapitalistiska ryska mannen som blivit rik på att sälja skit.

 

Rakt igenom en mycket underhållande film. Vissa stunder gapskrattades det i biosalongen. Mittenakten är helt galen, absurd och välgjord. Dessutom kryddas den med lika suveräna Refused. Som vanligt, får jag nog ändå tillstå, har Östlund lite svårt att få ihop slutet. Del tre sticker lite onödigt och saknar den briljans som finns i de första två akterna även om det är bra. Allra sist ett öppet slut och det är snyggt. 

 

Skådespelarna vi får bekanta oss med gör ett strålande jobb och det är tydligt att Östlund får ut det bästa ur sina aktörer. Exempelvis har jag aldrig sett Henrik Dorsin lika bra (trots att jag vet vad han kan). Harris Dickinson och Woody Harrelson är allra bäst, men den nya bekantskapen Zlatko Buric är klockren. dessutom gör Dolly De Leon, Vicki Berlin och Alicia Eriksson storartade insatser. Slutligen måste jag lyfta Charlbi Dean som imponerar stort i den kvinnliga huvudrollen. Hon har en enorm närvaro och ett minspel som lovar om en lyckad framtid, men som tragiskt nog inte kommer göra några fler roller eftersom hon avled strax innan premiären i lunginflammation.

 

Se den här lysande filmen!'

 

Klarar Bechdeltesten

 

4/5 (7,4/10) och plats 264 på den uppdaterade topplistan