Tiderna är svåra för Karl-Oskar och Kristina. Det är svårt att sätta mat på bordet och när lilla Anna dör tar de slutligen beslutet att göra den långa resan över Atlanten. I Amerika sägs drömmar bli verklighet, men vägen dit är mödosam o svår...

 

Willhelm Mobergs fantastiska grundberättelse har filmatiserats (i två delar) på ett lysande sätt av Jan Troell och den versionen står fotfarande stark, men detta ska varken ses som en perfekt återgivning av böckerna (Troells är betydligt mer boktroget) eller en nyinspelning av de gamla filmerna utan detta är helt enkelt en ny "take" på en fantastisk historia. Närmsta referensen kanske är musikalversionen "Kristina från Duvemåla"?

 

Norske regissören Erik Poppe och manusförfattaren Anna Bache-Wiig har gjort valet att fokusera på Kristina och berätta hela berättelsen ur hennes ögon. Ett utmärkt val och rollen axlas på ett alldeles strålande sätt av Lisa Carlehed. På 2,5 timme lyckas man gestalta alla de viktigaste delarna ur historien med både värme och känsla och växlingarna mellan nu och då skapar en stark ram kring det sorgliga, men nödvändiga beslutet att lämna sitt hemland. Jag tycker att det är ett närmast perfekt upplägg. Fokuset på Kristinas vänskap med Ulrika är ännu ett bra val och det har man lyckats förmedla oerhört bra. Likaledes krocken och kampen mellan olika kyrkliga tillhörigheter där det gamla svenska förstås känns mer hemmavant, men där framförallt Karl-Oskar ser igenom hyckleri och egoism samt besitter en framtidstro och ett mod att ta till sig nya tankar. 

 

Bristerna är få. Man saknar förstås några starka karaktärer från böckerna och därmed också en del viktiga händelsekedjor. Ibland skulle man också kunnat trycka på lite mer i känsloyttringar. Det blir lite stillsamt levererat (ett exempel är lusdiskussionen på båten). Ibland är kameraarbetet lite svårt att förstå. Det kan vara väldigt effektivt med skakig kamera, men då måste man ha någon linje i det. Nu sker det så sällan och kanske inte alltid vid rätt tillfällen. Pga av pandemin har man fått slita en del med miljöerna men jag tycker man gjort ett bra jobb utifrån förutsättningarna och eftersom porträttet är så nära Kristina och familjen behövs inga storslagna scener. 

 

Bioupplevelsen är stark. Jag berördes på djupet flera gånger. Allra starkast är lilla Anna som bara är hungrig. Inget barn ska behöva uppleva svält! Sättet man binder ihop det hela i eftertexterna, med bilder på olika flyktingströmmar kombinerat med Lalehs fantastiska sång, var makalöst bra. Filmen påminner oss om att alla flyktingar är människor. Alla bär på en historia av sorg och smärta och vi måste öppna våra hjärtan för dem. Man önskar att filmen inte kändes så aktuell som den gör.

 

För mig är detta i konkurrens med filmer som "Sameblod", "En man som heter Ove" och "Jimmie" det bästa svensk film har producerat på senare år. Lisa Carlehed är som sagt mycket bra i huvudrollen och Gustaf Skarsgård är utmärkt, Sofia Helin är utomordentlig som den störiga prästfrun, men för mig är den i skådespelarsammanhang nya bekantskapen Tove Lo utropstecknet! 

 

Klarar Bechdeltesten

 

4/5 (8/10) och plats 224 på den uppdaterade topplistan