Snygg, framgångsrik, framfusig. Damien trivs med livet. Han älskar brudar och han fluktar, flörtar och visslar till den grad att mansgris är det enda ordet som kan beskriva honom, men när han så slår huvudet i en stolpe och plötsligt vaknar upp i en motsatt värld förändras även Damien...

 

1856 kom romanen Hertha, som handlar om hur en brand bryter ut i en mycket patriarkal stad och hur då plötsligt kvinnor, män, fattiga och rika arbetar sida vid sida och kanske kan bygga upp något nytt. Nu är det 2018 och mycket har hänt, men att de patriarkala strukturerna fortfarande dominerar råder det väl ingen tvekan om?

 

I vår verklighet har #meetoo gett oss ett visst uppvaknande i den här franska filmen blir det smärtsamt tydligt när man får följa Damiens upplevelser i tvärtomvärlden. Plötsligt är han ensam man på sitt kontor. Hans kvinnliga chef tycker hans projekt är lite för mesiga, kvinnornas är det mer drag i. Han får veta att hans t-shirt är lite för genomskinlig. Han blir visslad på, objektifierad, antastad. Plötslig oroar han sig för vad han ska ha på sig. Han måste visa mer hud, men inte för mycket och han måste naturligtvis ansa bland allt hår som växer här och var. 

 

Med ett skarpt sinne för detaljer (som att par i damer slår par i kungar och att män på en fest bara presenteras som någons man och inte som en egen person) och ett tydligt pathos levererar Eleonore Pourriat en träffsäker komedi där en man får pröva livet som kvinna bland väldigt lortiga mansgrisar. För första gången får han prova på att vara den som blir utnyttjad och olyckligt kär. Huvudrollsinnehavaren får veta att han är en jobbig maskulinist när han vill ha samma chans som kvinnorna och klä sig hur han vill:

 

”Vad är det som är så jobbigt med att få komplimanger och bli bjuden på drinkar?” 

 

Det är mycket välgjort och genomtänkt, även om det blir lite flamsigt här och var och haltar i logiken ibland. Och lite tråkigt är det kanske att man inte gjort helt omvända världen; där feminint är det starka och fina och maskulint till något nedtryckt, utan snarare låtit kvinnorna bli män. De kissar i pissoarer, bär kostym, knullar runt, gillar fotboll och är även fysiskt starkare. Men det kanske bara är på det sättet den här idén funkar?

 

För mig är det iaf otänkbart att ett matriarkat skulle kunna bli lika ojämlikt och orättvist  som patriarkatet har varit. Därför får Damiens upp- och nervända tillvaro bli en där kvinnorna är som manschauvinoster och männen har alla de så kallade feminina egenskaper som traditionellt och klichéaktigt har tilldelats kvinnor: De är känsliga. De oroar sig mer för sitt utseende. De har hand om hemmet och barnen. Man hör uttryck som ”spring hem och gråt hos pappa” och ”hans biologiska klocka tickar” och så som männen ses på och trycks ned i samhället önskar man inte någon ska behandlas...men vänta nu. Det är ju precis så det har sett och fortfarande ser ut för många kvinnor i vårt samhälle. Alla kraven: Var sexig, men inte för sexig! Håll dig på mattan! Tål ”skämt!” mm mm

 

Klarar Bechdeltesten (och skulle även klara en omvänd test trots att filmen domineras av kvinnor)

 

En film som berör. En film som har nåt att säga. En underhållande komedi med habila skådisar. Tekniskt är det enkelt och det hade kunnat bli ett mästerverk om man gjort dramaturgin och dialogerna bättre, men idén och utförandet är ändå så bra att det blir:

 

4/5 (7/10) och plats 382 på den uppdaterade topplistan.