När Killinggänget gör film förväntar man sig något roligt och visst finns det dråpliga karaktärer och komiska inslag, men mest är det en brun sörja som ter sig allt mer svart ju längre filmen fotskrider. Fyra historier berättas parallellt och det är speciellt två av dem jag fastnar för. Främst har vi historien ovan med familjefadern som drabbas av en svår olycka när han ska göra något åt sin sons skoltrötthet, en olycka som förändrar både honom och familjen. Denna historia berör mitt innersta och sorgen är stor när den apatiska hustrun inte kan hänga med på sin mans nyvunna livsgnista. Sedan har vi den riktigt mörka historien med samtalsgruppen (som väl är en matlagningskurs egentligen) där både Sofia Helin och Ulf Brunnberg gör makalösa insatser. Jag mådde riktigt dåligt efter att ha sett den delen när den gick separat på TV. Förutom ovannämnda skådespelare så gör både Robert Gustafsson och Jonas Inde strålande prestationer. Ständig regissör för Killinggänget är Tomas Alfredsson som väl numera är mer känd för "låt den rätte komma in".