Olika monster men samma människor
Midsommar
Midsommar! Vart 90:e år firas en fest olik alla andra. En fest du aldrig glömmer....
En studiegrupp med antropologer från USA ska åka till Hälsingland och granska en uråldrig tradition. Med på resan finns Dani, som nyss upplevt stor sorg och som fortfarande inte är hel. Väl framme verkar det både spännande och harmoniskt, men steg för steg vecklas sanningen ut. De välkomnande och traditionstrogna svenskarna visar sig ingå i en otäck sekteristisk väv. Ceremonierna blir bara märkligare och läskigare och känslan av att vara långt från civilisationen blir allt tydligare.
Ari Aster är en intressant och ganska hyllad regissör som använder lite andra grepp än i de traditionella "jump-scare"-filmerna. Han gillar att plocka fram gamla myter och sägner och har ett ganska långsamt tempo i sina kreationer. Just att bygga upp en skräck/thriller ordentligt istället för att braka på med otäcka scener uppskattar jag. Både för att jag är lättskrämd och för att det helt enkelt höjer kvalitén på narrativet. Att blanda skräck med drama tycker jag också om, men då ska man kunna det. Här tycker jag att relationshistorien är för svag. Man bygger inte riktigt upp Danis karaktär och bakgrund och än mindre pojkvännen. Övriga i gruppen är otroligt platt gestaltade, vilket gör att man redan från början tänker att "de kommer nog försvinna ganska snart".
Det är förstås roligt att en amerikansk regissör vill placera en skräckfilm i Sverige, men man kan inte låta bli att tänka på om en massa amerikaner har sett filmen och trott att detta har något med riktiga svenska traditioner att göra. För det är ju inte mycket kopplingar till verkligheten varken förr eller nu. Varken den nordiska mytologin eller folktron verkar ha kollats upp och egentligen finns det i slutändan bara fyra saker som har viss förankring: snaps, midsommarstång, blomsterkransar och den mytomspunna "ättestupan" (även om tolkningen av denna iocke belagda tradition inte liknar några teorier jag läst)
Totalt sett tycker jag ändå att detta är ganska bra. Det är mystiskt, intressant och annorlunda. Det mesta funkar och framförallt de svenska skådisarna sköter sig bra. Fotot och miljöerna är snygga och genomtänkta (även om de spelat in i Ungern istället för riktiga Hälsingland, vilket leder till en lite mer gyllenbrun ton än den typiskt gröna svenska)
Klarar Bechdeltesten
Sevärt. (Ligger på Netflix)
3/5 (5/10)
Love and monsters
Efter en global insats mot asteroider som potentiellt kunnat förgöra jorden präglas världen av ett radioaktivt avfall, vilket gjort att ett antal djurarter muterat till monster ska en konstaterat rädd kille göra en livsfarlig resa i vildmarken för att ta sig från en skyddad plats till en annan. Varför? Han är kär...
I en ganska snygg netflixproduktion möter vi en klassiskt ologisk historia full av klichéer och underhållande äventyr. En fråga jag alltid ställer mig är varför alla muterade djur, stora rovdjur mm plötsligt blir mördarmaskiner. Så fort de ser något som lever attackerar de. Är de alltiud hungriga eller har de blivit onda? I den här filmen har även tex grodor blivit allätare av allt kött och på ständig jakt, så till den milda grad att de förföljer sitt byte tills de är tillfredsställda. I övrigt är det en tämligen lövtunn kärlekshistoria som utgör bas i en film som kunde blvit mycket mer, för mitt i, när protagonisten finner en pappa med dotter att hänga på ute i vildmarken, liknar det en postapokalyptisk gestaltning av högre snitt. Men tyvärr avslutas det hela i samma menlösa stil som det inleds.
2/5 (4/10)
Army of the dead
En hemlig militär transport råkar ut för en olycka och ut kommer en levande död. Zombieviruset sprider sig i Las Vegas, men man lyckas isolera smittan och stänga in staden totalt. Kasinostaden krylllar dock av kosing, vilket lockar många. Ett team av erkänt skickliga zombiedödare sätts samman för att ta sig in i ett kassavalv och få ut en stor summa pengar innan regeringen planerar att bomba skiten ur Nevadas stolthet...
Som synes ovan har Zack Snyder (som låg bakom zombieklassikern "Dawn of the dead") satsat på ett färgtema som ska skapa en "cool", lättsam aura kring actionexplosionen. De första 5-10 minuterna håller också den stilen och så länge Dave Bautistas karaktär samlar ihop sitt team finns det hopp om en underhållande historia likt typ "Zombieland" men ju längre filmen går desto mer framstår det att Snyder också vill blanda in drama, etik och mystik.
Det är inget fel i sig, men då måste man välja väg. Ska det vara drama och relationer vi tar på allvar krävs realism i övrigt och det finns det inte mycket av. Jag hade inte reflekterat över alla uppenbara hål i historien och katastrofala logiska luckor (som att man ger sig in i en Zombiebubbla utan någon form av skydd åtminstone på halsen eller ständigt skjuter på den järnmask ledarzombien har trots att man lätt kunnat sinka honom med några skott i kroppen eller få av benen) om Snyder hållt sig till den lättsamma överdrivna tonen. Mystik hade också funkat. Några av de levande döda verkar annorlunda än de andra. De verkar ha byggt upp något mer än bara en smittkoloni. De verkar ha en samhällsstruktur. De har t.o.m. en drottning. Men Snyder följer inte upp detta alls, så det blir tämligen meningslöst. Slutligen faller man i fällan som så många produktioner numera gör och tror att protagonisten måste ha med sig en olöst relation som förstås löser sig när far och dotter, i detta fall, får slåss mot monster tillsammans. Det är så otroligt utjatat.
Riktigt snygg action. Snygga miljöer. Platta karaktärer och en tunn story.
2/5 (4/10)
